KAPITEL.  13.

OM DE ÖVRIGA FÖRDELAR SOM SINNENAS

NATT SKAPAR I SJÄLEN.

1.  Själen har vidare sådana ofulkomligheter

som kommer av andlig girighet; hon önskade

än det ena än det andra, och hon var aldrig

nöjd med varken det ena eller den andra

fromhetsövningen på grund av sitt begär

efter den glädje och tillfredsställelse som hon

fann i dem.

Men nu är hon fullständigt förändrad i denna

natt som är så djup och så full av långvarig

känslotorka. 

Eftersom  hon inte längre erfar de

ljuvligheter och njutningar hon var van vid, utan

tvärtom avsmak och motgångar, så fortsätter

hon sina andakter med en sådan måttfullhet,

att hon numera snarare skulle kunna synda

genom att göra för litet på områden det hon förut

syndade genom att göra för mycket.

      Likväl får den själ som har kommit in i denna

natt av Gud oftast både ödmjukhet och beredvillighet att göra det goda av kärlek till Gud,

även utan tillfredsställelse.

Och sålunda frigör hon sig från en mängd saker

som hon förut fann så stor glädje i.

2.   Den torka och motvilja som själen känner vid

sina andliga övningar befriar henne vidare från de

ofullkomligheter som vi har talat om i samband med

den andliga okyskheten.

Ty dessa svagheter härstämmar ju från som vi

redan har nämnt vanligen ur den njutning

som strömmar över från anden till sinnena.

3.   Beträffande de ofullkomligheter som är förknippade med den fjärde kardinalsynden,

det andliga frosseriet, som själen befriar sig från

i denna dunkla natt, kan läsaren gå tillbaka till

vad vi ovan redan har sagt om detta.

          Vi har emellertid inte anfört dem alla,

ty de är otaliga.  Jag kommer alltså inte att tala

om dem här.

Min önskan är i själva verket att med det snaraste

slutföra behandlingen av denna natt för att så

kunna gå över till den andra natten, där vi har

att behandla en mängd viktiga lärdomar

och en djup och svår lära.

     För att  förstå de oräkneliga fördelar som

själen utom de redan nämnda vinner genom att

i denna natt bekämpa det andliga frosseriet,

räcker det att framhålla att hon gör sig fri från

alla de ofullkomligheter vi har talat om, från

mycket annat ont och från avskyvärda laster som

vi inte talat om.

       Sådana har många människor råkat in i,

såsom erfarenheten visar, endast därför

att de inte har tämjt sina lustar beträffande

andligt frosseri.

Ty när Gud leder en själ in i denna torra och dunkla

natt, tyglar han till den  grad henne sbegär och

böjelser att hon inte får vederkvicka sig med

någon som helst lustkänsla eller sinnligt förnimbar

njutning, varken av högre eller lägre slag.

       Och detta genomför han konsekvent ända till

dess att själen ifråga om begär och böjelser

är alldeles förkrossad, omvandlad och överväldigad.

        Ty hennes begär och böjelser har förlorat

sin kraft, och själv liksom förtorkar hon eftersom

hon inte längre kan använda sitt smaksinne,

på samma sätt som mjölken i ett modersbröst

torkar bort när barnet är avvant.

       Och när själens böjelser är undertryckta gör

själen stora framsteg med hjälp av den underbara

andliga nykterhet som vi har talat om, och hon

förvärvar dessutom nya fördelar genom att

hennes lidelser har dämpats.

       Hon lever numera i frid och andlig ro, ty där

det inte finns några begär elle rnågon lystnad

som regerar, där finns det helle ringa bekymmer

längre, utan bara frid och tröst från Gud. 

4.   Därav uppstår en nandra fördel, nämligen den

ständiga känslan av Guds närvaro, och den

beledsagas av fruktan för att gå tillbaka på

den andliga vägen, som vi har sagt.

         Denna fördel är mycket värdefull och inte

minst betydelsefulla mitt i denna känslotorka

och rening av sinnena.

Ty själen berfiar sig från de ofullkomligheter

som förut vidlådde henne till följd av hennes

lidelser och böjelser och som försvagade

och förblindade henne.

5.  Det finns ytterligare en stor fördel i denna natt,

och det är att själen tränar sig i utövndet av alla

dygder på en gång.

Hon tränar sig i tålamod och långmodighet under

den långvariga känslotorkan och övergivenheten,

när hon måste framhärda i sina fromhetsövningar

utan att finna tröst eller tillfredsställelse.

      Hon tränar sig i kärlekne till Gud, ty hon handlar

inte till följd av någon lockelse eller smak för

sina handlingar, utan endast i avsikt att

behaga Gud. 

Likaså utövar hon styrkans dygd, ty mitt i den

svårighet och motvilja som motarbetar hennes

verksamhet hämtar hon kraft t.o.m i sin

svaghet och blir allt kraftfullare.

    Och slutligen påverka sbåde kropp  och själ

av de teologiska dygderna, av kardinaldygderna

och alla de övriga dygderna.

6.   Denna natt skapar alltså de fyra fördelar

som vi har talat om: den lycksaliga friden,

den vanemässiga hågkomsten av Gud med önskan

att behaga honom, renhet och kyskhet i själen

och slutligen utövandet av de dygder vi nämnt.

      Detta fastslog David också, när han själv

befann sig i denna natt.

Ty han säger:  "Min själ vill icke låta trösta sig;

då tänkte jag på Gud och gladde mig,

och jag utgjöt mitt bekymmer och min ande

försmäktade"  ( Ps. 77:4 ).

Strax efteråt tillägger han:  "Om natten efersinnade

jag mitt hjärta, jag övade mig i att göra min ande

klar och ren", det vill säga att jag förjaga

alla böjelser  ( Ps. 77:7 ).

7.   Vad de ofullkomligheter beträffar som hör till

de tre andra andliga lasterna, vreden, avunden

och lättjan, har själen renats från dem och skaffat

sig de motsvarande dygderna.

      Förkrossad och ödmjuk av torka och svårigheter, liksom av andra frestelser och prövningar som Gud har låtit henne undergå

denna natt, blir hon  mild och stilla gentemot Gud,

sig själv och nästan.

      Hon blir inte längre ond på sig själv eller sin nästa, och hon blir inte heller lidelsefullt upprörd

över sina egna fel eller över andras.

Hon är inte längre missbelåten med Gud och kommer inte längre med malplacerade klagomål

mot honom för att han inte genast

gör henne fullkomlig.

8.   Vad avunden beträffar, är hon nu kärleksfull

mot alla människor. Om det finns någon

avund inom  henne, så är det en avund som

inte är syndig såsom tidigare, när honn blev

smärtsamt berörd av andra föredrogs eller

överträffade henne.

         Ty nu när hon ser sig själv så eländig, ger hon

dem gärna företräde.

Och om hon ännu bär avund i hjärtat, jag säger

om, så är det en dygdig avund som består i

att efterlikna andra; och detta är förvisso

ett tecken på stor dygd.

9.    Också olusten och lättjan inför andliga ting

är inte längre syndig som förut.

Denna stämning uppstod då ur de andliga njutningar

som själen emellanåt fick upleva och som hon

längtad efter när hon inte längre hade dem

Men nu uppstår denna håglöshet inte längre ur

lustkänslornas svaghet, ty den har själen

befriats ifrån i reningen av de sinnliga begären,

hon har allt hängivit sig åt Gud. 

10.  Utom de fördelar vi nu har talat om finns det

ett stort antal andra som själen förskaffar sig genom denna rena kontemplation.

        När hon befinner sig mitt uppe i all torka och alla trångmål händer det ibland, just i ett ögonblick

då minst anar det, att Gud ger henne en andlig

glädje, en känsla avv ren kärlek eller en andlig upplysning, som var och en gagnar henne mera

och är mera upphöjd än alla tidigare njutningar.

Men jag måste medge att själen i början inte har

någon känsla därav, därför att det andliga inflytandet här är oerhört fint och inte uppfattas

av sinnena.

11.   Men ett ord, ju mer själen renas från sina

böjelser och sinnliga begär, desto mer uppnår

hon den andliga frihet som så småningom

berikar henne med den Helige Andes

tolv frukter.

        Därigenom befrias hom på ett underbart sätt

ur sina tre fienders händer, djävulen, världens

och hennes eget kötts.

        Ty därmed att hon förkvävt sitt intresse för

den sinnliga glädjen och njutningen hos alla

skapade ting har också djävulen, världen

och sinnligheten förlorat sina vapen och sin

kraft gentemot anden. 

12.   Det är alltså den långvariga känslotorkan

som kommer själen att gå framåt i ren kärlek till Gud. Nu beger hon sig inte längre till verket

driven av den  lust och glädje som hon fann

däri, nu rör hon sig bara av önskan att behaga Gud.

Nu handlar hon inte längre av inbilskhet och

egenkärlek såsom hon kanske hade för vana under

sin lyckas dagar, nu har hon blivit ängslig och

misstrogen mot sig själv, och fri från all

självbelåtenhet.

Så lever hon i den heliga fruktan, som bevarar

och ökar dygderna.

Denna torka utsläcker också naturens starka

begär och temperamentsutbrott, såsom vi

redan har påpekat.

Ty jag upprepar att om Gud inte ibland gav själen

någonnjutning, så skulle det vara ett under ifall

hon genom egna ansträngningar själv kunde

förskaffa sig någon sinnlig glädje eller tröst

i sina verk och andliga övningar.

13.  Det är i djupet av denna torra natt som själen

växer i kärlek till Gud och i brinnande önskan

att förhärliga honom.

Ty allteftersom de uttorkas, dessa sinnlighetens

bröst vid vilka själen klängde sig fast och

tillfredsställde sin aptit, så återstår henne i

denna torka och utblottning till slut bara en

enda stor önskan att tjäna Gud.

Och denna inställning är för Gud mycket

välbehaglig enligt psalmistens ord:

"Det offer som behagar Gud är en förkrossad ande"

( Ps. 51:19 ).

14.   När därför själen nu går ut ur denna rening

eller dunkla natt, så inser hon klart att hon har

vunnit ala de många och vädefulla fördelar som

vi har tlat om, och i de versrader som vi nu har

förklarat utropar hon därför med all rätt:

"O, lyckliga lott!  ------ gick jag ut osedd av alla".

Därmed vill hon säga:  Jag har befriat mig från de

band och det slaveri somde sinnliga begären

och böjelserna höll mig fången i.

Jag gick ut osedd av alla, dvs. utan att de tre

fiender jag talat om kunde hindra mig.

       Dessa invecklade ju nämligen själen i begär

och njutningar och höll henne fången, så att hon

inte kunde gå ut ur sig själv och nå fram till

den fullkomliga friheten i Guds kärlek.

Menn utan detta hjälpmedel är de vanmäktiga

och oförmögna att bekämpa själen.

15.  Sålunda har ett ständigt förkvävande

effektivt dämpat själens fyra lidelsr, glädjen,

smärtan, hoppet och fruktan.

        Den vanemässiga torkan har sövt ner de

naturliga böjelserna hos sinnligheten.

        Sinnena och själskrafterna har inordnat

sig i en fullständig harmoni genom att upphöra

med sina resonerande förrättningar, vilka som

sagt utgjorde hela befokningen och

bebyggelsen i själens lägre del.

Och det är denna del som själen kallar sitt hus

när hon säger:

                TY HELA MITT HUS LÅG I VILA.

Detta sinnlighetens hus ligger redan i vila.

Lidelserna är kuvade, begären dämpade, böjelserna

lugnade och nedsövda medelst denna lycksaliga

natt som renar sinnena.

Och själen har  kunnat gå ut ur sitt hus, och hon

börjar nu att vandra andnes väg. 

Det är deras väg som avancerar och deras somm redan kan kallas avancerade, den heter också

upplysningens väg eller den ingjutna

kontemplationens väg.

På denn vägen lär och vederkvicker Gud själv

själen, varvid resonerande meditation och all

sysselsättning ochaktiv medverkan från

själens sida underlåtes.