KAPITLET TIO:

DÄR DET VISAS HUR BÖJELSERNA GÖR SJÄLEN LJUM OCH SVAG I SIN STRÄVAN EFTER DYGD.

1.  Den femte skadan som böjelserna orsakar i själen består i att de gör henne ljum och svag, på så sätt att hon inte har kraft att följa dygdens stig och vara ståndaktig.

    Genom själva det faktum att hennes längtans kraft delar sig mellan flera föremål blir hon svagare än om hon vore helt samlad på ett enda.

Ju mera hon delar sig, desto mera försvagar hon sig gentemot varje enskilt föremål.  Därför säger också filosoferna att den kraft som är en och odelad är verksammare än den som är delad.

Och om viljans strävan är inriktad på något annat än dygden, är det klart at den blir svagare i fråga om själva dygden.

Den själ som sprider ut sin viljekraft bland många småsaker är som vattnet som på grund av att det har en lägre belägen plats att flyta mot, inte kan stiga uppåt, och det är alltså till ingen nytta.

Det var där patriarken Jakob jämförde sin son Ruben med utgjutet vatten, eftersom denne i en speciell synd hade gett fritt utlopp åt sina böjelser, och han sade:

"Du är som utgjutet vatten, du kommer inte att växa"

 ( 1 Mos. 49:4 ).  Det är som om han hade sagt:  Eftersom du har utgjutit dig som vatten genom att du följde dina böljelser, kommer du inte att kunna växa i dygd.

     Liksom kokande vatten som inte är inneslutet under ett lock lätt förlorar sin värme, och liksom välluktande örter som uttsätts för luften så småningom förlorar både finheten och kraften hos sina dofter, på samma sätt förlorar själen både värme, finhet och kraft vid utövandet av dygderna, om hon inte koncentrerar sin längtan och strävan uteslutande på Gud.

David hade förstått denna sanning, när han sade till Gud: "Jag skall bevara min kraft för dig" ( Ps. 59:10 ), det vill säga, jag skall samla all min längtan och strävan för dig ensam.

2.  Böjelserna försvagar själens kraft också därför att de för henne är detsamma som de nya skotten och telningarna är för trädet, de växer upp runt omkring det och leder därvid bort saven och hindrar det från att frambringa sin frukt.

Det är om dessa själar som Herren talar när han säger:

" Ve de kvinnor som då är havande och ge di på den tiden" ( Matt. 24:19 ). 

Detta att vara havande och ge di hänför sig till böjelserna.

Om de inte ständigt hålls tillbaka, tappar de så småningom själen på all dess kraft och växer upp till skadea för henne, liksom skotten för trädet.

Därför råder oss vår Herre att ha "våra länder omgjordade"

( Luk. 12:35 ), vilket betyder att hålla tillbaka böjelserna.

Ty böjelsern liknar blodiglar, som ständigt suger blod ur ådrorna.

Just så kallar den Vise dem också i Ordspråksboken, när han säger: "Bloddiglarna, det vill säga böjelserna, är som barn, de ropar ständigt:  Ge hit, ge hit" ( 30:15 ).  

3.  Av detta förstår man att böjelserna inte åstadkommer något gott för själen, utan att de snarare fråntar henne vad hon äger.   m man inte späker dem, ger de sig ingen ro förrän de har åstadkommit vad huggormsungarna gör med modern; e växer till i modersskötet, tar sin näring från henne och dödar till slut, medan de själva är fulla av liv vid hennes sida.  

Späker man inte böjelserna, lyckas de till slut också döda själens gudomliga liv, och själva lever de vidare därför att själen inte från början har gjort slut på dem.

Därför utropar Syrak: "Låt ej bukens begär och köttets lust få makt över mig" ( 23:6 ).

De är då det enda som lever i henne.

4.  Men även om det inte går så långt, är det sorgligt att se i vilket tillstånd böjelserna försätter den stackars själen, hur olycklig hon är över sig själv, hur kärlekslös hon är mot nästan och hur långsam, trög och håglös hon är i sådana ting som rör Gud.

Dessa böjelser förorsakar henne mera tungsinne och håglöshet på dygdens väg än vad sjukdom förorsakar den sjuke av trötthet och svårighet och av motvilja mot att äta.

Alltså är orsaken till att det fattas så många själar lust och iver för dygden att de hyser begärelser och böjelser som inte rent syftar till Gud.