Alla inlägg den 10 november 2013

Av Jan-Owe Ahlstrand - 10 november 2013 09:57

När jag börjar talar om den Fjärde boningen måste jag anbefalla mig åt den Helige Ande och bedja honom att göra mig förstådd, angående de återstående boningarna. 

Nu börjar det röra sig om övernaturliga ting, det är ytterst svårt att förstå om inte Hans Majestät ingriper.

Dessa boningar kommer närmare Konungens är deras skönhet stor och de ting som finns där så utsökta att se och förnimma att förståndet inte räcker till.

Även om det vanligen är så att man har varit i den boning vi nyss slutat tala om, så är det ingen säker regel, som ni väl har fått höra många gånger.

Ty Herren ger sina gåvor när han vill och hur han vill och åt han vill.

Det goda han skänker är hans eget.

In i den fjärde boningen kommer sällan de giftiga krypen, och om de kommer brukar de inte vara till skada utan snarare till gagn.

Jag  tycker det är mycket bättre att de kommer in och och går till angrepp i detta stadium av bönen, ty djävulen kan med sin list förvända Guds nådegåvor, och den som inte blir frestad löper mycket större  risker än den som blir det.

Skillnaden mellan tillfredsställelsen i bönen och fröjderna.

Tillfredsställelsen

tycker jag man kan kalla det vi erfar när vi mediterar eller riktar våra böner till Vår Herre.

Detta utgår från vår natur, även om det sist och slutligen sker med Guds hjälp, men det föds ur själva den goda gärningen vi har gjort och vi tycker oss ha vår möda att tacka för vad vi uppnått.

Fröjderna börjar i Gud, vår natur förnimmer dem och njuter av dem liksom av de tillfredsställelser jag just beskrivit, och mycket mer. 

Just nu kommer jag att tänka på en psalm;   ( När du har vidgat mitt hjärta: Ps.119:32)

För den som har en stor erfarenhet är detta nog för att förklara skillnaden mellan det ena och det andra .

För den som inte har det krävs det mera.   De tillfredsställelser jag har talat om vidgar inte hjärtat, snarare         tycks de krama ihop det en smula, även om det är tillfredsställande att se vad som har gjorts för Guds skull.

Men så kommer det några kvalfulla tårar, som på något sätt  tycks framkallas av passioner   --- gjorde jag det kunde jag kanske säga något begripligt  ---- om det som härstammar från våra sinnen och vår natur.

Det beror på att jag är mycket slö och dum.

Jag har inte ens vett att förklara det jag förstår.   Vetandet är en stor sak, och lärdomen mäktar allt.

Jag vill bara påminna er om att om man skall komma långt på den här vägen och nå fram till

de efterlängtande boningarna så gäller saken inte att tänka mycket utan att älska mycket.

Därför skall vi ägna oss det som mest väcker oss till kärlek.   Ty kärleken består inte i ljuva känslor utan i en fast beslutsamhet och önskan att i allt vara Gud till behag, att så mycket vi kan undvika att förtörna honom, att bedja om att hans Son ständigt måtte bli alltmer hedrad och ärad och den Katolska Kyrkan alltmer utbredd.

Sådana är kärlekens kännetecken, men tro inte att det angelägna består i att aldrig tänka på något annat, inte heller att allt är förlorat om ni blir en smula tankspridda.

Själv har jag många gånger blivit hårt pressad av detta tankarnas tumult.   För knappt mer än fyra år sen kom jag genom erfarenhet till  insikt om att tankarna eller, för att göra det begripligare, inbillningen, inte är detsamma som förståndet.

Ty förståndet är en avv själens krafter finner jag det hårt att det ibland skall vara så blygt som en duva, under det att tanken vanligen flyger med full fart, så att endast Gud kan hålla in den och binda den.

Det gör han genom att binda den vid sig, så att vi finner oss på något sätt vara lösta från kroppen.

Jag tycker mig å ena sidan se själens krafter upptagna i Gud och samlade hos honom, å den andra tankarna bråka och värnas så att jag blir tokig.

O Herre, håll oss räkning för allt vad vi får utstå på denna vår väg genom vår brist på kunskap!! 

Det är för illa att vi tror att vi inte behöver veta något annat än at tänka på dig, och därför fattar vi inte att vi måste fråga dem som vet.

Vi förstår inte ens att det finns något att fråga om, och vi måste utstå fruktansvärda lidanden eftersom vi inte förstår oss själva.

Och, vilket är illa utan gott, vi  uppfattar detta som en svår synd.

Av detta uppstår de bedrövelser som drabbar många människor som ägnar sig åt bönen.

De klagar över inre prövningar, de hemfaller åt melankoli, och förlorar hälsan och gör sig till och med redo att ge upp allt, därför att de inser att de har en inre värld längst där inne.

Och liksom vi inte kan stoppa himlens rörelser, som skyndar vidare med största snabbhet, lika litet kan vi få våra tankar att tanka att stanna. 

Och genast låter vi alla själens krafter följa dem efter, tycker oss var förlorade och menar att vi illa har använt den tid då vi var nära Gud.

Men kanske är själen helt förenad med honom i de boningar som är honom närmast, och kanske samlar hon förtjänster genom de lidanden tanken får itstå i kampen mot de vilda och giftiga djuren i borgens förgård.

Därför bör vi inte bringas ur fattningen eller frestas att ge upp, ty det är just det som djävulen vill.

Och till största delen kommer denna oro och dessa prövningar av att vi inte förstår oss själva.

När jag skriver detta kommer jag att tänka på det gräsliga larm som råder i mitt huvud och varom jag talade i början.  Det gjorde att det var mig nästan omöjligt att utföra det det uppdrag at skriva som jag hade fått.

Jag tyckte att mitt huvud var fullt av en massa mäktiga floder och dessutom av vattenfall som störtade ner, av en mängd fåglar som sjöng och visslade, och detta hörde jag inte i örnen utan överst i huvudet, där man säger att det högsta i själen finns.

Jag har länge uppehållit mig vid detta, eftersom det förefaller mig att de stora rörelserna i själen stiger uppåt mycket snabbt.

Give Gud at jag måtte komma ihåg att när vi når fram till de högre boningarna tala om orsakerna till detta, ty här är det inte på sinn plats.

Jag kan mycket väl tänka mig att Herren har behagat ge mig denna huvudvärk för att jag skulle komma till bättre insikt.

Ty allt detta tumult har  inte varit mig till hinder i bönen eller i det jag har haft att säga, utan själen har helt vilat i sin stilla ro, i sin kärlek och sin trängtan, i sin klara insikt.'

Då det högsta i huvudet är det högsta i själen, varför blir det ingen oro?  Det vet jag inte; men jag vet att det jag säger är sant.

En pina är det om bönen inte leder till upphävande av SJÄLSFÖRMÖGENHETERNA DVS.  HÄNRYCKNING ).

Om så sker händer ingenting ont förrän detta har upphört.

Men ett mycket stort ont vore det om jag gåve upp allt för detta hinders skull.

Inte heller är det bra om tankarna bringar oss ur fattningen. Kommer de från djävulen och vi inte bryr oss om dem, ger han upp.

Kommer de, som troligt är, tillika med mycket annat av det elände som följer av Adams synd, så må vi ha tålamod och uthärda det av kärlek till Gud.

Vi är ju också så helt underkastade behovet av att äta och sova utan att kunna undgå det, något som är mycket pinsamt.

 Låt oss inse vårt elände och trängta efter att komma dit där ingen ringaktar oss.

Ty av all ringaktning och prövning som man kan råka ut för här i livet tycker jag att ingenting kan mäta sig med dessa inre strider.

Varje oro och kamp går att uthärda om vi, som jag har sagt, bevarar friden inomm oss där vi lever.

Men om vi vill finna vila från de tusen vedermödorna i denna världen och Vår Herre hjälper oss till denna vila och vi själva blir till hinder för detta, då kan mycket plågsamma och nära nog outhärdliga följder inte undgås.

Må därför Herren leda oss dit där vi inte utsätts för ringaktning genom allt detta elände, som ofta tycks driva gäck med själen.

Till och med i detta livet kan Herren befria henne från detta, nämligen när hon har nått den översta boningen.

DET ANDRA KAPITLET.

Förklara i en liknelse vad fröjder är; För att bättre fatta detta kan vi tänka oss att vi ser två källor med två behållare som fylls med vatten.

Jag tycker att det inte finns någonting som bättre passar till förklaring av åtskilligt som angår anden är just vattnet. 

Då jag inte vet mycket och inte har stor hjälp av mitt förstånd hyser jag en sådan vänskap för detta element, att jag har beundrat det med större ppmärksamhet än andra ting.

I allt det han har skapat har en så stor och så vis Gud säkert lagt nedr tillräckliga hemligheter för att det skulle vara oss till nytta att lära känna dem, liksom det är för dem som verkligen har gjort det.

ndå tror jag att  i varje småsak som Gud har skapat finns det mer än vad som någonsin kan förstås, om det så vore bara en liten myra.

De två behållarna fylls med vatten på olika sätt, den ena långt bortifrån, genom många akvedukter och konstmässiga ledningar; den andra från själva källan där vatnnetrinner upp, och utan att det hörs ett ljud.

Om det är en vattenrik källa, som den vi talar om, så rinner en stor bäck fram ur behållaren sedan den väl är fylld.

Här krävs inga konstgjorda  ledningar och inga akvedukter behöver hållas i skick, utann vattnet flyter ständigt fram.

Annorlunda är det när vattnet  kommer genom akvedukterna.

Som jag ser det motsvaras detta av de tillfredsställelser jag har talat om och som framkallas av meditationen.

Vi skaffar oss dem genom vårt tänkande med hjälp av betraktelser över det skapade och ett uttröttande arbete med förståndet.

Då allt detta, kort sagt, kommer av våra egna ansträngningar sker fyllandet av cisternen under stort buller, hur mycket gagn själen, som jag har sagt, än har av det.

Den andra cisternen får sitt vatten direkt från källan, som är Gud.

När det är Hans Majestäts vilja och behag att skänka oss någon övernaturlig nåd känner vi den största frid och ro och sötma i det innersta av oss själva.  

Dessa tillfredsställelser och ljuvligheter förnimmer man inte liksom de jordiska i hjärtat  --- jag menar i början, sedan fyller de oss helt --- utan detta vatten översvämmar alla boningar och själsförmögenheter tills det når kroppen.

Därför säger jag att det börjar i Gud och slutar i oss.

Och förvisso kommer hela den yttre människan att få njuta av denna fröjd och sötma, vilket de som erfarit det känner väl till.

"Dilatasti cor meum", säger att hjärtat vidgar sig.  Men jag tror inte, det upprepar jag, att denna glädje föds i hjärtat utan långt längre in, i något som ligger mycket djupt. 

Jag tror att det är i själens mittpunkt, så som jag på senare tid har förstått det och längre fram skall förklara.

Jag har sannerligen sett hemligheter inom oss själva som många gånger har gjort mig bestört.

Och hur många fler bör det det inte finnas!  O min Herre och min Gud, hur väldigt är inte din storhet!

Och här nere går vi omkring som ena små dumma herdepojkar och tror oss fatta något av dig, fastän vi snarare

lär fatta ingenting alla , när det nu hos oss själva finns så djupa hemligheter som vi inte förstår.

Jag säger "snarare ingenting alls" därför att det hos dig finns så mycket, mycket mera, inte därför att det inte skulle finnas överväldigande storhet i det vi ser, det vi kan nå fram till i dina verk.  

Jag tycker att det kan vara till nytta här för att förklara hur hjärtat vidgas.

Det ser ut som om det himmelska vatnnet skulle börja rinna framm ur den källa som jag har sagt ligger i själva djupet av vårt väsen.

Då föstoras och vidgas hela vårt inre, och det väller fram dolda tillgångar som inte låter sig beskrivas; själen kan inte förstå vad det är som kommer henne till del.

Hon känner en doft --- som om det i djupet av henne funnes en fyrpanna på vilken det har lagts välluktande rökelse.

Det syns inget ljus och varifrån det kommer. Men värmen och den doftande röken genomtränger hela själen,

och många gånger får, också kroppen del av det.

ör noga på och förstå mig rätt, det är inte någonn värme eller vällukt man förnimmer utan något mycket finare.

Jag har bara brukat dessa bilder för att ni skall förstå.

Må de som inte har egna erfarenheter fatta att detta verkligen händer och kan  uppfattas och att själen uppfattar det på et mycket klarare sätt änn vad jag här förmår uttrycka.

Och just därav framgår det det att det inte är skapat av vår metall utan av den gudomliga vishetens renaste guld.  Här ar det, förefaller det mig,  inte fråga om en själskrafternas förening utan om en hänryckning i skådandet och en bestörtning över vad som sker.

Viljan tycks mig på något sätt bör vara förenad med Guds.

Men det är genom verkningarna och gärningarna efteråt som bönens äkthet bevisas, och någonn bättre smältdegel att pröva den finns inte.

Det är en mycket stor nåd av vår Herre om den mottagande själen förstår vad hon tar emot, och en mycket stor är det också om inte vänder om tillbaka.

Ty, som jag har sagt, själen kan inte fullt fatta vad Herren gör för henne och med vilken kärlek han drar henne närmare sig.

Efter att ha genomfört det som tillhör de föregående boningarna i ödmjukhet.

Därigenom låter Vår Herre besegra sig så att han hör vår bön.

Och det första tecknet på att ni har denna ödmjukhet är att ni inte tror er ha förtjänat dessa Herrens nådegåvor och fröjder eller räknar med att förtjäna dem så länge ni lever.

Ni säger att hur skall man på det sättet nå framm till att skaffa sig dem. Till det svarar jag att det inte finns något bättre än det jag har sagt, at inte söka skaffa sig dem, och det av följande skäl;

För det första, därför att det är nödvändigast av allt att älska Gud oegennyttigt;       För det andra;

därför att det är litet för liten ödmjukhet att tro sig genom våra eländiga tjänster kunna tillskansa sig något så stort; 

För det tredje; därför att den sanna tillrustningen består i en önskan att lida i Herrens efterföljelse, inte i att vi, som så mycket har förtörnat honom, skall trösta av honom;

Det  fjärde;  därför att Hans Majestät inte är skyldig att ge oss nådegåvor på samma sätt, som att ge oss salighet o m vi håller hans bud.

Ty för vår frälsning behövs inga nådegåvor, och han vet bättre än vi vad som passar oss och vem som i sanning älskar honom.

Jag vet det, och jag känner människor som går kärlekens väg och har till sitt enda mål att tjäna den korsfäste Kristus.

Inte bara det att de inte ber om fröjder eller längtar efter dem,, de bönfaller om att inte få dem i detta livet; detta är sanning.

För det femte;  därför att vi kommer att möda oss förgäves.

Då detta vatten inte liksom det föregående förs till  oss genom akvedukter, är det till föga gagn att vi tröttar  ut oss, om källan ine behagar ge något vatten.

Vad jag vill säga är att hur mycket vi än mediterar och hur mycket vi än pressar oss till tårar, så kommer inte vattnet för det.

Det ges endast åt den Gud vill ge det, och många gånger när själen minst bryr sig om det.

Vi hör till honom, mina systrar.

Må han handla med oss efter sitt behag och föra oss dit han vill. Min fasta tro är att den som i sanning är ödmjuk och frigjord från världen; jag säger i sanning, ty det är inte värt att lita på våra tankar, som ofta bedrar oss, utan vi måste ha gjort oss fria frånn allt; åt en sådan k ommer Herren inte att underlåta att skänka dessa nådegåvor och många andra som vi inte ens vet att önska.

Vare han i evighet lovad och välsignad, amen.

TREDJE KAPITLET.   

Den inre bönens verkningar är många.

Det är en inre samling somlikaså förefaller mig övernaturlig.

Den kräver inte mörker eller slutna ögon, den är inte beroende av sig själva och själen når av sig själv den ensamhet hon längtar efter, utan några konstgrepp; byggnaden ser ut att bli uppförd för den bön det var tal om.

Sinnena och de yttre tingen tycks förlora sin rätt, medan själen återkräver sin som hon förlorat.

Låt oss räkna med att sinnena och själskrafterna som jag har kallat folket i borgen  --- jag  har gripit till den här bilden för att kunna såga något  --- har tågat ut ur den för att under dagar och år behandla sig med folket utanför, som är fientligt mot borgens alla goda ting.

 När de som har tågat ut inser sitt fördärv närmar de sig åter borgen även om de inte förmår träda in i den  ---- vanan är en stark makt --- men de är inte längre några förrädare utan håller sig troget i grannskapet.

När den store konungen, som har sin boning i borgen, ser deras goda vilja vill han i sin stora nåd återföra dem till sig.

Och som en god herde spelar hann så ljuvligt för dem att de, fastän de kanske inte själva förstår det, hör hans röst och inte vandrar mot fördärvet utan vänder åter till sina boningar.

Och det ligger en sådan kraft i herdens spel att de överger de yttre tngen som de har varit förhäxade av och träder in i borgen.

Ty när man söker Gud i det inre, vilket är bättre och till långt större gagn för oss än att söka honom i det skapade, som Sankt Augustinus säger efter att ha sökt honom på många håll.

Allt detta är mycket bra och ett förträffligt sätt att meditera, ty det är grundat på sanningen, nämligen att Gud finns inom oss själva.

Många finns dessa människor i borgen innan de har börjat tänka på Gud.

Ingen vet hur de har kommit dit eller hur de har hört sin herdes spel.  De har inte hört det med öronen ----- där hörs ingenting --- men de har tydligt känt en ljuvlig sammandragning i sitt innersta, som var och en vet efter att ha erfarit det.

Jag  tror jag har läst någonstans att det är som när igelkotten eller sköldpaddan drar sig inom sig själva.

Men dessa djur gör det närhelst de vill.

För oss gäller det inte när vi vill, utan när Gud vill förläna oss denna nåd.

När Hans majestät behagar förläna den är det enligt min mening åt sådana som redan har avsagt sig denna världens ting.

Jag säger inte att det rör sig om deras verk, här kan det stånd de befinner sig i vara till hinder, utan om deras önskan, dem kallar han på ett skärskilt sätt till att vända om det inre.

Min tro är att om vi lämnar rum åt Hans Majestät så kommer han att ge oss än mer än det han i början har kallat oss till.

Den som inom sig har förnummit detta bör mycket tacka och lova, ty det finns alla skäl att erkänna nåden, och tacksamheten bereder väg för andra och större gåvor.

Man kan bereda sig för att lyssna, enligt de råd som finns att hämta i en del böcker, inte genom att låta tankarna löpa fram och tillbaka, utan genom att uppmärksamt iaktta vad Herren verkar i själen.

För det första: när det gäller andens verk kommer den som tänker minst och vil uträtta minst att uträtta mest.

Vad vi har att göra att liksom fattiga tiggare bönfalla inför en stor och rik härskare, med nedslagna ögon och ödmjukt hopp.

När det förefaller oss som om han på sina hemliga vägar läte oss förstå att han hör vår bön, då är det bäst att vara tyst, eftersom han låter oss vara i sin närhet och det inte skadar oss att hålla tankeverksamheten tillbaka, om vi kan.

Men låter oss Konungen inte förstå att han har hört eller sett oss, skall vi inte stå där som dumbommar och göra ingenting, ty för själen återstår mer än nog sedan hon väl har kommit så långt.

Det återstår en vida värre torka och kanhända en större oro i inbillningen efter den kraft som har gått åt för att sluta upp att tänka.

Snarare vill Herren att vi riktar våra böner till honom och begrundar att vi är i hans närhet.

Han vet vad som passar oss.

För min del kan jag inte övertyga mig om nyttan av mänskliga ansträngningar i sådana ting där Hans Majestät tycks ha satt gränser som bara han kan överskrida.

Men det finns mycket annat som vi med hans hjälp förmår, såsom botövningar, goda gärningar, bön i den mån vår eländighet medger det.

Det andra skälet är att dessa inre verksamheter alla är milda och fridsamma. medan utförandet av plågsamma saker snarare är till skada än till gagn.

Plågsamt kallar jag det som vi tvingaross till att utföra, som till exempel att hålla andan.

Istället bör själen överlämna sig i Guds händer, låta honom gara vad han vill med henne, så mycket hon kan se bort från egen vinning och vinlägga sig om största undergivenhet under Guds vilja.

Det tredje skälet; är att just denna rädsla för att börja tänka å något alls kanske leder till att tanken tänker alldeles för mycket.

Det fjärde: är att det viktigaste och det som mest behgar Gud är att vi bara tänker på hans heder och ära, så att vi glömmer oss själva och våra vinningar och vederkvickelser och andliga njutningar.

Hur kan man kunna glömma sig själv om man ideligen traktar och trängtar efter att inte röra sig, efter att inte låta tanken eller önskningarna röra sig, inte ens för att önska Gud allt större ära eller glädja sig åt den han har?

När Hans Majestät vill att tanken skall vila sysselsätter han den på annat sätt och skänker den ett ljus och en insikt utöver allt vad vi kan nå, så att den rycks hän och utan att veta hur genast får lära sig mycket mer än vad vi kan komma fram till med alla våra ansträngningar, som snarare leder till fördärv.

Vad jag  förstår är det för en själ som Herren har behagat flytta till denna boningen bäst att göra som jag har sagt.

Utan något våld eller larm bör hon bemöda sig om att hämma förståndets tanketvister men inte upphäva vare sig dem eller tanken överhuvudtaget.

Tvärtom är det bra att hon begrundar Guds närvaro och vem denne Gud är.

Om just detta leder till hänryckning är allt gott och väl.

Men man bör inte söka fatta vad detta är, ty det är något som ges åt viljan. 

Ty även om vi inte medvetet anstränger oss att låta bli att tänka, blir det ofta så, om än för mycket korta stunder.

Men, somjag har sagt på ett annat ställe, orsaken till att i denna form av bön tanken förtär sig eller blir förtärd är att den inte vet vad denn vill utan ränner från denn ena ändan till den andra, liksom en narr som inte har någon varaktig bostad.

I början av stycket om denna boning sade jag att den inre samlingen borde behandlas först, ty den står mycket under dessa Guds fröjder som omnämnts, samtidigt som den är förutsättningen för att få del av dem.

Under den inre samlingen bör varken meditationen eller tankeverksamheten förkastas, även om vattnet kommer från själva källan och inte genom akvedukter.

Viljan håller så stadigt fast vid sin Gud att tankebullret orsakar den svår sorg.

Men den behöver inte göra stort väsen av det, ty därmed fölorar den mycket avv singlädje, utan den bör helt överlämna sig i kärlekens armar.

Hans Majestät skall lära den vad den har att göra i detta läge, där nästan all dess omsorg består i att känna sig ovärdig så mycket gott och ägna sig åt tacksägelser.

Vid behandlingen av denna inre samlingens bön har jag lämnat å sido de verkningar och tecken som utmärker de själar åt vilka Herren vår Gud har förlänat denna bön.

Vad som klart märks är en förstoring eller utvidgning av själen.

Det är som om vattnet som flödar fram ur källan inte rinner vidare, utan som om själva cisternen vore så konstruerad att den blir allt större ju mer vatten rinner till.

På samma sätt tycks det vara med denna bönen och och många andra under som Gud gör i själen för att förbereda henne och sätta henne i stånd att rymma allt i sig.

Så stor är är denna milda ro och denna inre utvigning att hon inte förblir stående  hämmad som förut i sitt tjänande av Gud, utan får mycket större bredd.

Därför trycks hon inte längre av samma fruktan för helvetet, även om hon ännu mer önskar att inte förtörna Gud.

Med största tillförsikt ser hon fram mot hans välsignelser.

Efter att förut har avstått från botövningar av fruktan för att förlora hälsan tror hon sig nu om att med Guds hjälp vara i stånd till allt och önskar mer än någonsin ägna sig åt sådana övningar.

Den fruktann hon brukade ha för vdermödor mildras starkt i samma mån som tron växer i livskraft.

Honn vet att vad hon utstår för Guds skull, det ger Hans Majestät henne nåd att bära, så att hon lder med tålamod.

Många gånger önskar hon sig prövningar, uppfylld som hon är av en stark vilja att göra något för Gud.

Ju mer hon inser hans storhet, desto eländigare tycker hon sig själv vara.

Ju mer mer hon har prövat Guds fröjder, desto bättre ser hon att världens är idel avskräde.

Undan för undan kommer hon alltmer bort från dem och får därmed allt större herravälde över sig själv.

Med ett ord, hon växer till i alla dygder och upphör inte att tillväxa, såvida hon inte vänder om och går baklänges genom att förtörna Gud, ty då är allt genast förlorat, hur högt själen än har stigit mot toppen.

Inte heller får man tro att allt ät klart och färdigt därför att Gud enn eller två gånger har skänkt denna sin nåd åt själen.

Hon måste ihärdigt ta emot mera, ty det är på ihärdigheten som allt vårt goda beror.

En sak är av största vikt för den själ som befinner sig i detta tillstånd, och det är att hon särdeles väl måste akta sig för att komma i tillfälle att förtörna Gud.

Ty hon är ännu  inte uppfostrad, utan liknar ett barn som just har börjat dia.

Om det håller sig borta från sin moders bröst, vad har det då att vänta annar än döden?

Jag är mycket rädd för att det kommer att gå så med den själ som Gud har bevisat stor nåd men som försummar bönen; sker detta utan den mest ofrånkomliga  anledning och utan att hon fortast möjligt återvänder till bönelivet leder det från ont till värre.

Jag vet att det är mycket att frukta i detta fall, och jag känner några personer som har väckt den största medlidande hos mig, så jag har sett vad jag talar om; de har skilt sig från honom som i sin stora kärlek har velat vara deras vän och bevisat det genom sina verk.

Jag lägger så stor vikt på att man inte utsätter sig för tillfällen till synd, därför att djävulen bemödar sig mycket mer om en enda av dessa själar än om enmängd andra som Herren inte har bevisat en sådan nåd.

Ty denna själ kan tillfoga djävulen stor skada genom att leda andra med sig, till mycken nytta kanske till och med för Guds Kyrka.

Även om han inte ser något annat hosdem än att Hans Majestät, har bevisat dem en skärskilt stor kärlek, så räcker det för att han skall göra allt för att bringa dem i fördärvet, och faller de blir de deras fall mycket större än andras.

Ni mina systrar, är befriade från från dessa faror, efter vad vi kan förstå.

Från högmod och fåfänga må Gud befria er. 

Och om djävulen vill efterapa dessa nådegåvor, så känns efterapningarna igen på att de inte har de rätta verkningarna utan de helt motsatta.

För en fara vill jag varna er ---- fästan jag har talat om den på ett annat ställe  --- och det är den som jag har sett drabba sådana som ägnar sig åt bönen, skärskilt kvinnor; då vi är de svagare löper vi större risk att r åka ut för det jag nu skall beskriva.

Saken är den att några av dem genom en myckenhet botövningar, böner och nattvakt blir svaga till kroppkonstitutionen, vilket också kan hända dem av andra orsaker.

När de nu känner någon lindring dukar de underfrör naturen. 

De förnimmer en sorts belåtenhet i det inre och enslapphet i det yttre, en svaghet som kommer dem att falla i en sömn som de kallar andlig.

Den är föga mer än vad jag har beskrivit, och det ena förefaller dem lika gott som det andra för att låta sig hänryckas.

Och ju mer de låter detta ske, desto mer hänryckta blir de, ty deras natur blir svagare och svagare, och detta förefaller dem vara extas  ( arrobamiento ).

Men jag för min del kallar det fördumning  ( abobamiento ), ty är ingenting annat än att förslösa tiden och förstöra hälsan.

Här är det att märka att handlar det om sådant som verkligen kommer från Gud, så kan det visserligen uppstå inre och yttre svaghet, men den berör inte själen, som erfar starka känslor av att vara så nära Gud.

Detta vara inte heller längre utan bara en mycket kort stund, även om det blir hänryckning.

Och om denna böneform, som jag har sagt, inte kännetecknas av svaghet, så leder den inte därhän att kroppen bryts ner eller drabbas av någon yttre plåga.

Mitt  råd är att de bör uppmana dem att inte ägna så många timmar åt bön utan mycket färre, laga att de sover och äter ordenligt och se till att de därmed återvinner sin naturliga styrka om den har gått förlorad.

Om de har en svag natur at detta inte  räcker, så kan man vara förvissad om att Gud inte har avsett dem för annat än det aktiva livet.

I klostren finns rum för allt och alla.  Må de hållas sysselsatta med sina plikter och inte lämnas för mycket ensamma,, annars kanderas hälsa gå helt förlorad.

Detta blir för dem  en hård botövning, och på det sättet vill Herren pröva hur stor deras kärlek till honom är när de måste uthärda hans frånvaro.

Det kan också finnas några med så svagt huvud och inbillningsliv  --- jag har känt sådana  --- att de tror sig ha sett allt vad de har tänkt.     Detta är mycket farligt.

Att jag länge har uppehållit mig vid denna boning beror på att jag tror att många själar kommer dit, och där är också det naturliga förenat med det övernaturliga, så att djävulen kan åstadkomma stor skada.     

       

      



  


  


ANNONS

Presentation

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< November 2013 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ skrattet med Blogkeen
Följ skrattet med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se