FEMTE BONINGEN:
FÖRSTA KAPITLET:

Börjar med att behandla hur själen i bönen örenar sig med Gud; förklarar hur man inte bedrar sig.

1. O, systrar, hur skall jag kunna beskriva för er rikedomen och skatterna och njutningarna som finna i denna femte boning??

För detta är allt som hör denna jorden till för lågt.  Sänd, min Herre, ljuset från himlen, för att jag skall kunna ge något av det åt dessa dina tjänarinnor.   Åt några av dem har du nästan regelbundet värdigats skänka dessa nådegåvor.

Må de inte låta bedra sig av djävulen när han förkläder sig till en ljusets ängel.

Allt deras begär går dock ut på att vara dig till behag.

2. Och även om jag säger några, så är det mycket få som inte träder in den boningen det nu är fråga om.

Men även om man inte hinner längre än till porten så är det stor Guds nåd; många är kallade men få är utvalda.

Nu säger jag er att alla vi som bär  karmeliternas heliga dräkt är kallade till bön och kontemplation.

( Det är den grund vi bygger på, den ätt vi härstammar från, nämligen våra heliga Fäder på Berget Karmel, som i största ensamhet och största förakt för världen sökte efter denna skatt, denna kostbara pärla somm vi talar om ).

Men få av oss gör sig beredda  för att låta Herren avslöja den för oss.

Vad det yttre angår har vi det bra ställt eftersom vi ägnar oss åt det som krävs för dygderna.

Låt oss mina systrar, bli stilla och bedja Herren att han, eftersom vi  i någon mån kan njuta av himlen redan här på jorden, må ge oss nåd så att vi inte genom egen förskyllan kommer till korta.

Må han visa oss vägen och förläna oss kraft i själen att gräva tills vi finner den dolda skatt som i sanning ryms inom oss själva.

Detta är vad jag vill få er att förstå, om Herren behagar göra mig skickad därtill.

3. Jag sade; "kraft i själen", ty ni bör inse att kroppskrafter inte är nödvändiga för dem som vår Herre Gud har förvägrat sådana.

För ingen är det omöjligt att köpa hans rikedomar, och han nöjer sig med att varje människa ger vad hon har.

Men betänk, mina döttrar, att i detta stycke kräver han att ni inte håller något för er själva.

Litet eller mycket, allt kräver han för sig, och alltefter vad ni förstår att ni har givit honom kommer ni att få större eller mindre nådegåvor.

Det finns inget bättre att pröva om vår bön leder till förening eller inte.

Tro nu  inte att detta är något drömlikt tillstånd,, som i föregående boning.

Jag kallar det drömlikt därför att själen förefaller vara liksom inslumrad, men den tycker sig inte sova, och inte heller vara vaken.

Här sover vi helt och hållet, och sover gott, i förhållande till denna världens ting och till oss själva. 

Ty i detta tillstånd, hur kort det än varar, är själen utan medvetande och har inte förmåga att tänka även om hon ville.

4. Till och med i fråga om att älska, om hon dras däråt, vet hon inte hur eller vem hon älskar, inte heller vad hon önskar.

Med ett ord, det är som om hon i alla avseenden hade dött för världen för att så mycket mera leva i Gud.

Det är alltså en ljuvlig död, en själens befrielse från alla de verksamheter hon kan ha medan hon ännu är i kroppen. 

Den är ljuvlig därför att själen i sanning tycks vara skild från kroppen för att desto mera vara i Gud, så att jag inte inte vet om hon har liv nog för att andas.

Hela hennes förstånd ville ägna sig åt att fatta något av det hon upplever, och då hennes krafter inte räcker till blir hon så slagen av häpnad att hon, även om inte helt och hållet medvetslös, varken kan röra hand, eller fot.

Som vi brukar säga om en som har svimmat förefaller hon oss vara död.

O, Guds hemligheter!!

Jag skulle aldrig tröttna på att söka förklara dem för er om jag trodde att jag kunde lyckas i något, att jag skulle gärna säga tusen dumheter om jag en enstaka gång träffade rätt, så att vi så mycket mer prisade och lovade Herren.

5. Jag sade att det inte är något drömlikt, ty i den boning jag talade om förblir själen, ända tills hon har nått stor erfarenhet, fylld av tvivel och tvekan om vad som har hänt, om det är en nyckfull inbillning, om hon har sovit, om det är en  gåva från Gud eller om djävulen har förklätt sig till en lljusets ängel.

Hon hyser tusen misstankar, och det är bra att hon så gör, ty ---- som jag har sagt  ---- vi kan låta bedra oss gång på gång, till och med av vår egen natur.

Även om det inte ges så många tillfällen för de giftiga kräldjuren att komma in, kan en eller annan småödla, smidig som den är, smuggla in sig var som helst.

Det gör inte stor skada ( särskilt om man, som jag har sagt, inte bryr sig om det, ty det är bara funderingar som kommer av inbillningen ), men många gånger kan det blir till besvär.

Här i denna boning kan småödlorna inte tränga in, hur smidiga de än är, ty varken inbillning eller minne eller tanke kan stå i vägen för det goda som finns där.

Jag vågr försäkra att om det i sanning har skett en förening med Gud, så kan djävulen inte komma in eller göra någon skada.

Han vågar inte närma sig och förstår sig inte heller på denna hemlighet, så nära har Hans Majestät förbundit och förenar sig med själens innersta väsen.

Det är alldeles klart;  då han som det sägs inte ens förstår våra tankar kan han ännu mindre fatta en hemlighet, så stor att Gud inte har anförtrott den åt vårt eget förstånd.

O vilken välsignelse med detta tillstånd där den förbannade inte förmår göra något ont!

Där skördar själen så stor vinning därför att Gud verkar inom henne utan att någon, inte ens vi själva, kan hindra det.

Vad har inte han att ge som är en så stor vän av att giva och kan ge allt vad han vill ?

6.  Kanske har jag gjort er förvirrade när jag sade  "om det är en förening med Gud", det finns ju andra föreningar.

Man kan ju förena sig med fåfängliga ting och älska dem mycket, ja djävulen kan väcka hänryckning för dem. 

Men på det sättet är det inte med det som kommer från Gud, med dess fröjd och vederkvickelse för själen, med dess frid och glädje.

Den glädjen står högt över alla jordiska njutningar, över alla, dess fröjder och över alla dess vederkvickelser, så mycket mer som deras ursprung och de jordiska fröjdernas inte har med varandra att göra.

Vi förnimmer dem också på helt olika sätt, som all erfarenhet lär oss.

Jag har sagt en gång att det ena når till det grövsta i kroppen under det att det andra tränger in i själva märgen.

Det träffar rätt, och jag vet inte hur det kunde sägas bättre.

7. Jag tycker mig märka att ni inte är fullt tillfredsställda; ni tror att ni lätt kan bedra er, ty dessa inre saker är det ett hårt arbete att utforska. För den som har erfarenhet borde vad jag har sagt räcka till, eftersom skillnaden är stor, men jag skulle vilja ge ett klart tecken på att ni inte bedrar er eller råkar i tvivel om att det ni erfar kommer från Gud.

Just i dag har Hans Majestät väckt till liv i mitt minne ett tecken som jag tror vara säkert.

Alltid när jag talar om svåra saker, och även om jag tror mig förstå dem och säga vad sant är, brukar jag använda uttrycket "det tycks mig".

Ty om jag tar miste är jag fullt redo att sätta tilltro till dem som har stor lärdom.

Om de också har egen erfarenhet av dessa ting, har dessa mycket lärda män något, jag vet inte vad, som gör att Gud har att dem till ljus för sin Kyrka.

Slösar de inte bort sig utan är sanna Guds tjänare blir de inte förbryllade inför hans storhet utan förstår att han förmår mer och mycket mer än vi kan tänka.

8.  Av detta har jag den rikaste erfarenhet.  

Det har jag också av en del halvlärda som är rädda för allt.

De har sått mig mycket dyrt ( åtminstone tror jag att den som inte tilltror Gud förmågan att skänka större och större nådegåvor åt sina skapade varelser, nu som förr, han håller den dörr väl stängd genom vilken han skall ta emot dem ).

Må detta aldrig hända er, mina systrar, utan må er tilltro till Gud växa sig större och större.

Och rikta inte era blickar på om de som fått nådegåvorna  är onda eller goda.

Det vet Hans Majestät, som jag har sagt er.

Detta har vi inte att lägga oss i, utan vi skall med hjärtats enkelhet och ödmjukhet tjäna Hans Majestät och prisa honom för hans verk och under.

9.   Nu kommer jag till det tecken som jag har sagt vara det rätta.

Här ser ni denna själ som Gud har gjort till liksom en dumbom i allt för att så mycket bättre kunna inplanta den sanna visdomen i henne.

Hon varken ser eller hör eller förstår något under den tid hon är i detta tillstånd.

Den är alltid kort ( och förefaller henne ännu kortare än den verkligen är ).

Gud tar själv sin boning i det innersta av denna själ, så att när hon återvänder till sitt medvetande kan hon omöjligen tvivla på att hon har varit i Gud och Gud i henne.

Så stark är övertygelsen om att detta är sanning att det kan gå år utan att Gud på nytt skänker henne denna nåd och ändå glömmer hon den inte eller tvivlar på att den har varit verklighet.

10.  Nu kan ni fråga:  hur ser själen och hur förstår hon när hon  Nu skall ni sett eller förstått?? 

Jag menar inte att hon ser genast utan att hon efteråt ser klart, i den betydelsen att det är en vision utan därför att det är en visshet som endast Gud kan inplanta i själen.

11.  Nu skall ni inte fara vilse och inbilla er att denna visshet uppenbarar sig i kropplig form, som vår Herre Jesu Kristi kropp är i det Heliga Sakramentet, även om vi inte ser den.

Men så är det inte här, utan enbart Gudomen är verksam.

Hur kan vi nå denna visshet då vi inte ser något?

Jag vet det inte, det är hans verk; men jag vet att jag talar sanning.

Om den som inte kan förbli i denna visshet säger jag att här har inte hela själen förenat sig med Gud utan bara en eller annan av dess krafter; det kan också handla om många andra nådegåvor som Gud förlänar själen.

När det gäller sådana saker bör vi låta bli att söka efter skäl till vad som hänt.

Ty då vårt förstånd inte räcker till för att förstå det, varför skulle vi bråka med vår hjärna?

Det är nog för oss att se att den som förlänar gåvorna är allsmäktig.

Vi förstår ingenting, hur omsorgsfullt vi än strävar att nå fram, utan Gud är den som ger och vi bör inte önska veta hur han gör det.

12.  När jag nu talade om att vi ingenting förmår av oss själva kom jag att tänka på något somm ni hört, nämligen vad Bruden säger i Höga Visan;  "Konungen förde mig in i vinkällaren", eller satte mig, tror jag det står ( 2:4 ).

Hon säger inte att hon gick.

Hon berättat också hur hon vandrade och sökte efter sin Älskade, än här än där  ( 3:2 ).

Jag fattar det så att källaren är den plats dit Herren vill föra själen, när han vill och hur han vill.

Våra egna ansträngningar kan inte hjälpa oss att komma in.

Det är Hans Majestät som för in oss och själv träder in, mitt i vår själs centrum.

Och för att desto bättre visa oss sina under vill han inte att vår vilja skall ha del i detta annat än i den mån den helt har underkastat sig honom.

Inte heller önskar han att själskrafternas och sinnenas portar öppnas ----- de är helt hållet insomnade.

Han träder in i själens mitt utan att  gå genom någon dörr, liksom han steg in till sina lärljungar och sade; "Pax vobis"  ( Frid vare med eder ), eller uppstod ur graven utan att vältra bort stenen.

Längre fram, när vi kommer till sista boningen, får ni se hur Hans Majestät vill att själen skall njuta av hans närvaro i själva sitt centrum mycket mer än här.

ANDRA KAPITLET:

Fortsättning av det föregående; Förklarar föreningens bön med en sinnrik liknelse.

Beskriver verkningarna i själen. Viktigt att lägga märke till.

1. Att skåda in i denna boningen, rör det sig om hur själen bereder sig att ta emot de nådegåvor Gud förlänar henne finns det mycket att säga om det som Herren verkar i henne.

För att det bättre skall förstås vill begagna mig av en liknelse som är både passande och sinnrik.

Den visar oss att vi, fastän verket är Herrens och vi inte kan göra något för att förtjäna hans nådegåvor, likväl kan göra mycket för att hålla oss beredda för dem.

3. När själen blir uppvärmd av den Helig Ande, börjar den begagna sig av den hjälp Gud alltid ger åt oss alla, och när hon börjar bruka de medel hans Kyrka skänker henne

( såsom att ofta bikta sig, läsa goda böcker och höra goda predikningar, de rätta botemedlen för en själ som är död i försumlighet och synder och svårt trängd av frestelser ).

Då börjar hon leva och hämta kraft ur detta och ur goda meditationer tills hon blir fullväxt, vilket är vad jag här har att göra med, annat är av mindre beydelse.

4.  När en silkesmask är fullväxt --- börjar han att spinna silke och bygga den boning där han skall dö.  

Denna boning, det vill jag att ni skall förstå, är Kristus.

Jag tror mig ha läst eller hört någonstans att vårt liv är fördolt i Kristus eller i Gud ----

det är samma sak eller att vårt liv är Kristus.

5.  Må han själv vara vår boning, liksom vi själva bygger den i denna föreningens bön.

Det ser ut som om jag ville säga att vi inte behöver förlita oss på Gud, eftersom jag påstår att han är boningen och att vi själva kan bygga den för att innesluta oss i den.

Hur skulle vi kunna göra det!!! 

Vi kan inte ta någoting ifrån eller lägga något till Gud, vi kan bara ta bort allt från oss själva liksom dessa små silkesmaskar.

Knappast har vi fullbordat  allt som står i vår makt, förrän detta verk ---- som är ett intet   ---- av Gud förenas med hans storhet och förlänas att så högt värde att Herren själv blir dess belöning.

Han står för den största kostnaden, så vill han förena våra små vedermödor med de stora Hans Majestät har utstått, så att allt detta blir ett.

6.   Mina döttrar, må vi alltså skynda på med att utföra detta arbete och spinna denna kokung, överge vår egenkärlek och egenvilja, inte vara bunden vid någonting på jorden, öva oss i botgöring, bön, späkning, lydnad och allt annat ni känner till.

Må den dö, må den dö, denna mask, som den också gör när den har fullbordat det verk den är skapad att utföra.

Då skall ni få se att vi skåda Gud och så försjunka i hans storhet som den lilla silkesmasken är i den meningen jag förut har sagt, nämligen att han ger sig till känna i denna frm av förening.

7.  Låt oss se vad det blir av denna silkesmask.

Efter att detta bönestillestånd har uppnåtts ---- så att man är alldeles död för världen --- kommer det fram en vit fjäril.

O vilken storhet hos Gud, detta att en själ kommer fram efter att en kort stund har varit försänkt i Guds storhet och förenad med honom, något som enligt min mening aldrig varar mer än en halvtimme!

Jag säger er i sanning att själva denna själ inte känner igen sig.

Tänk på skillnaden mellan en ful mask och en vit fjäril det är samma sak här.

Själen förstår inte hur hon kan ha förtjänat så mycket gott ( det vill säga varifrån det kommer, ty hon vet mycket väl att hon inte har förtjänat det ).

Hon känner ett sådant begär att prisa Herren att hon ville förintas och dö tusen dödar för hans skull.

Genast vill hon utstå hårda vedermödor och kan inte göra något annat.

Hon har den största längtan efter botövningar och ensamhet och efter att alla skall lära känna Gud.

Och samtidigt lider hon den största pina av att se honom förorättad.

När vi kommer  till nästa boning skall dessa ting utförligare och mera detaljerat behandlas, ty det som sker här och det som kommer efterårt äi stort sett detsamma.

Men styrkan och verkningarna är mycket annorlunda.

Ty, som jag har sagt, om Gud kommer till en själ och hon strävar efter att gå vidare, så skall hon få skåda stora ting.

8.  När vi ser oron hos denna fjäril, fastän den aldrig i sitt liv har haft en så lugn och rofylld tillvaro, är det inte ett skäl att prisa Gud!

Den vet inte vad den skall sätta sig och slå sig till ro.

Efter vad den har varit med om låter den sig inte nöja med något här på jorden, i synnerhet om Gud flera gånger har låtit den smaka detta vin varav den ständigt drar ny vinning.

Och den håller för intet de verk den som mask utförde då den undan för undan spann sin kokong.

Hur skulle den, nu sedan den fått vingar och kan flyga, nöja sig med att krypa steg för steg?

Allt vad den kan göra för Gud synes den ringa i jämförelse med vad den ville göra.

Inte ens fäster den stort avseende vid vad helgonen har lidit, ty den vet av erfarenhet hur Herren hjälper och hur han förvandlar en själ, så att hon inte längre är densamma utan har fått en ny gestalt.

Efter att förut ha tycks sig svag när det gällde botövningar har hon nu blivit stark.

Det band henne vid släktingar och vänner och ägodelar ( varur hon inte knde komma loss genom handlingar, beslut eller viljeansträngningar, de tycks tvärtom binda henne ännu fastare ) tynger henne nu som en förpliktelse som måste uppfyllas utan att gå emot Guds vilja.

Allt tröttar ut henne eftersom hon har erfarit att den sanna vilan inte står att finna i det skapade.

9.   Det är inte förvånande att den lilla fjärilen söker efter en ny plats att sätta sig på , ny och främmande som den är för denna världen.

Men vart skall den lilla fjärilen ta vägen??

Den kan inte vända åter dit varifrån den kom, ty  ------- som jag har sagt ----- hur vi än anstränger oss står det inte i vår makt att på nytt förvärva den nåd som Gud allena kan skänka.

O, Herre, vilka vedermödor börjar inte för denna själ!

Vem kan tänka sig något sådant efter en så stor nåd??

Sist och slutligen, på det ena sättet eller på det andra måste vi bära vårt kors så l änge vi lever.

Och om någon påstår att han sedan det stora har hänt honom har levat i frid och fröjd, så svarar jag att det stora inte alls har hänt honom.

Möjligheten kan han ha känt nogon fröjd när han trädde in i denn föregående boningen, med hjälp av den naturliga svagheten.

Eller också kan djävulen ha hjälpt till genom att skänka en viss frid för att därefter öppna ett  så mycket skoningslösare krig.

10.  Deras vedermödor är av så högt värde och kommer av en så god rot att de, hur svåra de än är, bringar frid och glädje.

Av just vantrevnad med alla denna världens ting föds en längtan att komma därifrån, så plågsam att den enda trösten består i tanken att Gud vill att själen skall leva i denna landsflykt.

Men inte ens detta räcker, ty trots allt vad hon har vunnit är själen inte helt undergiven Guds vilja.

Var gång hon ägnar sig åt bönen är detta hennes plåga.

Av den stora sorgen hon känner när hon ser Gud bli förolämpad och föga aktad här i världen och hur många själar som går förlorade, bland kättare såväl som bland morer.

Men det som mest väcker hennes medömkan är de kristna.

Väl vet hon att Guds barmhärtighet är stor, så att de som lever illa kan bättra sig och bli frälsta, men hon fruktar att många går mot sin egen fördömelse.

12. Jag talade om på ett annat ställe och i ett annat sammanhang, nämligen om att Gud känner bruden i vinkällaren och inger henne kärlek.

Då denna själ nu har överlämnat sig i hans händer och den stora kärlek hon hyser har gjort henne så hängiven att hon varken vet eller vill något annat än att Gud skall handla med henne efter sin önskan.

Hans vilja är ast hon utan att veta hur skall gå därifrån förseglad med hans sigill.

Själen gör i sanning inte mer än vaxet när sigillet trycks på det.

Vaxet trycker inte något på sig självt; det håller sig endast berett; det vill säga mjukt.

Och inte heller gör det sig berett genom att göra sig mjukt; det håller sig bara stilla och mottagligt.

Och Guds godhet att allt detta sker på din bekostnad!

Det enda du kräver är att vi avstår från vår vilja och att vårt vax inte är till  hinders.

13. Här ser ni mina systrar, vad vår Gud gör för att denna själ skall förstå att hon är hans.

Han ger oss av sitt eget, av det hans Son har haft i detta livet; större nåd kan vi  inte få.

Vem har mer än han önskat lämnat detta livet?

Så säger Hans Majestät vid Nattvardens instiftelse:   "Jag har högeligen åstundat"

( Luk. 22:15 ).

Herre; var du inte förfärad inför den plågsamma död du måste dö, så full av pina och fasa?

Nej.  Den stora kärlek jag hyser och den önskan jag har att frälsa själarna övergår utan jämförelse dessa plågor, och de lidanden jag har utstått och utstår in i världen är fullt tillräckligt för att de andra plågorna i jämförelse med dem skall bli till intet.

14. Och jag tänkte på att om ensjäl vars kärlek är så ringa i jämförelse med Kristi  ---- vid denna jämförelse kan rent av sägas vara ett intet  ---- känner denna outhärdliga pina, vad skall då inte Vår Herre Jesus  Kristus ha känt och vilket liv måste han inte ha levat, eftersom allt var närvarande för honom och han ständigt såg de oförrätter som begicks mot hans Fader?

Jag tror utan tvekan att detta var ett mycket större lidande för honom än hans allraheligaste Passion.

Ty då såg han slutet på sina vedermödor och hade därtill tillfredsställelsen att se sin död leda till vår frälsning, och att visa vilken kärlek han hyste till sin Fader hur fullkomligt han fullgjorde sitt uppdrag att lyda honom och älska sin nästa ?   

Men att ständigt se sådan oförätter begås mot Hans Majestät och så många själar på väg till helvetet, det anser jag vara så svårt att om han inte hade varit mer än en människa så tror jag att en dag i denna pina hade varit nog för att göra slut på många liv.

TREDJE KAPITLET;

Förtsättningen om samma ämne;

talar om en annan art av förening som själen kan uppnå med Guds hjälp och hur viktigt det här är med kärleken till nästan.  Är till stor nytta.

1.  Låt oss återvända till vår lilla duva och se efter vad Gud ger henne i detta tillstånd.

Hon strävar framåt i att tjäna Vår Herre och i att lära känna sig själv.

Gör hon inte mer än att tar emot denna nåd, och som om hon vore i full säkerhet slösar brt sitt liv och viker av från vägen till himlen, det vill säga budorden,

kommer det att gå med henne som med silkesmasken, vilken sår frön för att frambringa andra silkesmaskar och sedan dör för alltid.

Jag säger sår frön, därför att jag för min del tror att Gud inte vill skänka en så stor nåd förgäves, utan att den, även om den, även om den inte blir till nytta för just denna själen, må bli till nytta för andra.

Så länge hon håller fast vid de önskningar och dygder vi har talat om och förblir i det goda, är hon alltid till gagn för andra själar och ger dem värme av sin egen värme.

Och även sedan hon har förlorat allt detta händer det att hon gärna vill vara andra till nytta och tycker om att beskriva den nåd Gud ger åt dem som älskar och tjänar honom.

2.  Jag har känt en person, hon var mycket vilsegången var det hennes glädje att andra drog nytta av de nådegåvor Gud hade gett henne.

Hon visade bnens väg för dem som inte kände till en, och det var dem till stort gagn, mycket stort.

Efter vände sig Gud åter till henne och gav henne ljus.

Sant är hon ännu inte har lärt känna de verkningar jag har talat om.

Men hur många har inte Herren meddelat sig med och kallat till apostlar, som Judas, eller till kngar, som Saul, och sedan har de genom förskyllan gått förlorade!!

Härav kan vi, mina systrar, dra den slutsatsen att om vi skall förvärva större och större förtjänster och inte gå förlorade som dessa, så ligger all trygghet vi kann nå i lydnaden och i att inte vika av från Guds lag.

Jag syftar på dem som fått dylika nådegåvor, och till och med på alla.

3.  Det är mycket att vinna genom att  träda in i denna boningen, och det vore väl om de som Herren inte har skänkt så övernaturliga gåvor ine förlorade hoppet.

Ty det går mycket bra att nå den sanna föreningen  ---- med Vår Herres hjälp ---- om vi anstränger oss att vinna den genom att inte följa vår egen vilja utan den vilja som är Guds.

O, hur många har vi inte ibland oss som säger detta och menar att vi inte önskar något annat och vill dö för denna sanning.

Är det verkligen så, då skulle ni ni har fått del av denna Herrens nåd, att den inte fattas er för att nå den fröjdfulla förening jag har talat om och vars högsta värde är att den framgår ur.

Till detta kommer ingen fram som inte har uppnått den fullkomligt säkra förening som består i att ens vilja helt har underordnats Guds.

Och vad denna förening är eftersträvansvärd!

Lycklig är den själ som har nått den, som lever fylld av ro i detta livet och det kommande.

Hon blir inte nedslagen av bågot som händer hår på jorden, det skulla då vara om hon känner sig vara i fara att mista Gud eller ser honom förorättas.

Hon berörs varken av sjukdom eller fattigdom eller död, det skulle då vara om någon dör som behöves för Guds Kyrka.

Ty denna själ inser mycket bra att han bättre vet vad han gör än hon vad hon önskar.

4. Ni bör lägga märke till att det finns plågor och plågor.

Några kommer plötsligt ochavv naturliga  orsaker, liksom många tillfredsställelser gör och även den kärlek som tar sig u ttryck i medlidande med vår nästa ---- så var det när Vår Herre uppväckte Lasarus.

Detta hindrar inte föreningen med Guds vilja, inte heller bringar den själen ur fattning genom en orolig och stormande passion som varar länge.

Dessa plågor går fort över; det är med dem som med de bönens njutningar, de tycks inte nå till själens djup utan bara till sinnena och förmögenheterna.

De finns i de boningar vi hittils genomgått men kommer inte in i den som sist skall baskrivas, utan att de själsförmögenheter vi har talat om behöver upphävas;  Herren kan göra själarna rika på många sätt och kan föra dem till de högsta boningarna.

5.   När silkesmasken måste dö, och det är vad som kostar er mest.   Ty där var det mycket lättare att dö för att gå över i ett nytt liv.

Men här är det nödvändigt att vi dödar oss själva för att fortsätta att leva i detta.

Jag bekänner för er att detta blir ett hårt och mödosamt arbete, men det har sin belöning; vi vinner så mycket större pris om vi vinner seger.

Ni får inte tvivla på möjligheten av denna sanna förening med Guds vilja. 

Dtet är denna förening jag har åstundat hela mitt liv, det är den jag alltid har bett Vår Herre om; det är den som tydligast och säkrast.

6. Hur få av oss är utsedda att nå dit, även om man aktar sig för att förorätta Herren, har trätt in i en klosterorden och tror att därmed är allt gjort!!

O de små maskarna som inte ger sig till känna förrän de , liksom den som gnagde igenom Jonas murgröna, har gnagt sig igenom dygderna hos oss med hjälp av egenkärlek, självbelåtenhet, fördömande av nästan, även i småsaker, brist på kärlek till nästan, vägran att önska nästan lika gott som oss själva.

Även om vi kan släpa oss fram till att uppfylla våra plikter så att vi inte syndar, så är det långt ifrån det tillstånd där vi helt förenas med Guds vilja.

7.  Vad tror ni då, mina döttrar, att hans vilja är?

Att vi blir i alla avseenden fullkomliga, så att vi blir ett med honom och med Fadern, som Hans Majestät bad om.

Betänk hur mycket det fattas oss för att nå dit.

Jag säger er att det är med stor plåga jag skriver detta, när jag inser långt borta jag är, och det helt genom min egen förskyllan.

Ty det är inte nödvändigt att Herren ger oss stora nådegåvor för att uppnå detta, det räcker med att han har gett oss sin Son för att visa oss vägen.

Ni skall inte tro att saken gäller att om min far eller mor dör så skall jag till den grad räta min vilja efter Guds att jag ingenting känner, eller att man med glädje skall utstå vedermödor och sjukdomar.

Det är mycket bra, och för många är det vist, eftersom vi inte kan bättre och alltså gör en dygd av nödvändigheten.

Hur ofta har inte filosoferna handlat så eller på liknande sätt och därmed ådalagt stor visdom!

Men här begär Herren bara två ting av oss; kärlek till Hans Majestät och till vår nästa.

Det är om detta vi bemöda oss.

Lyckas vi fullkomligt hålla fast vid dessa två ting, då gör vi hans vilja och blir förenade med honom.

Men, som jag redan har sagt, hur långt är vi inte från att i dessa två ting skicka oss så som vi skyldiga en så stor Gud!

Må det det behaga Hans Majestät att förläna oss sin nåd till att göra oss förtjänta av detta tillstånd, som det står i vår makt att nå om vi vill det.

8.  Det säkraste tecknet  --- efter vad det synes mig --- på att vi håller fast vid dessa två ting är att vi håller fast vid kärleken till nästan.

Och ni kan vara säkra på att ju längre ni har märkt er komma i detta, desto längre har ni nått i kärlek till Gud.

Ty hans kärlek till oss är å stor att han till lön för den vi visar vår nästa på tusen sätt förökar den kärlek vi hyser till Hans Majestät.

Detta är något jag aldrig kan tvivla på.

9.  Det är av största vikt att gå fram med mycken försiktighet när vi vandrar på den här vägen, ty har vi nått stor fulländning här så har vi vunnit allt.

   ====  Då vår natur är ond tror jag att vi intekan komma till fulländning i vår kärlek till nästan om inte denna kärlek föds och har sin rot i kärleken till Gud.

Eftersom detta är så viktigt, mina systrar, bör vi söka lära känna oss även i de minsta saker och inte bry oss om sådana som är mycket stora  --- och som kommer massvis i bönen  ---- där vi tror oss göra och våga allt för vår nästa eller för att frälsa en enda själ.

Om detta sedan inte visar sig överensstämma med våra gärningar, har vi iinga skäl att tro oss ha haft någonting sådant i oss.

Detsamma säger jag om ödmjukheten och alla de andra dygderna.

Djävulens knep är stora.

Han ränner runt helvetet tusen gånger för att vi skall tro oss ha en dygd som vi inte har.

Och det gör han rätt i, ty det är till stort fördärv att desa inbllade dygder aldrig uppträder utan förbund med fåfänga, eftersom de där har sin rot, under det att de som kommer från Gud är fria därifrån liksom från högmod.

10.  Jag har många gånger haft roligt åt en del själar, som när de är försänkta i bön tycks önska att bli slagna till marken och offentligt skymfade för Guds skull, och sedan om de kan söker fördölja ett obetydligt fel som de har begått.

Men om de inte hade begått det och ändå blir anklagade, så Gud bevare oss!!

Må den som inte står ut med en sådan prövning inte bry sig det minsta om de beslut hon tror sig ha fattat i ensamheten.

De är inga beslut i sanning fattade av viljan ---- utan av någon sorts inbillning.

Här gör djävulen sina språng och konster, med stor framgång hos kvinnor och olärt folk som inte förstår skillnaderna mellan själsförmögenheterna och inbillningen och tusen andra ting som hör det inre livet till.

O mina systrar, hur klart ser man inte vad kärleken till nästan betyder för några bland er, under det att andra inte har nått denna fulländning!!

Om ni fattade vikten av denna dygd skulle ni inte beflita er om något annat.

11.  När jag ser själar som ivrigt strävar efter att förstå vad som händer dem i bönen och helt och hållet höljer in sig då de ägnar sig åt den ( de tycks inte våga röra sig eller låta tanken röra sig för att inte gå miste om det minsta av den andaktsfulla njutningen de har känt ), så inser  jag hur föga de vet om den väg som leder till föreningen.

De tror att det de ägnar sig åt är allt som behövs.

Nej, mina systrar nej.   Det är gärningar Herren kräver.

Om du ser en som är sjuk och som du kan ge någon lindring, räkna då för intet att avstå från andakten för att visa henne medlidande.

Om hon känner smärta skall du också göra det. Är det nödvändigt bör du fasta för att hon skall få äta, inte så mycket för hennes skull utan därför att du vet att Herren vill det.

Detta är den sanna föreningen med hans vilja.

Och om du hör någon högt berömmas, så gläd dig mycket mera än om du själv bleve berömd.

Det är i själva verket lätt; den som är ödmjuk pinas av att bli berömd.

12.   Finns kärleken till nästan försäkrar jag er att Hans Majestät inte skall underlåta att skänka er den förening jag har talat om.

Men om ni märker er brista i denna kärlek, då har ni, tro mig, inte nått fram till föreningen, även om ni har känt andakt och vederkvickelse så att ni tycker er vara vid målet och rent av vid vilans bön funnit de nturliga själskrafterna en smula upphävda  ----- vilket för några förefaller vara allt som behövs.

Bed alltså vår Herre att han skänker er fulländning i kärleken till nästan och låt Hans Majestät verka, så skall han ge er mer än ni vet begära.

För er del anstränga er och göra allt vad ni kan.

Ni måste tvinga er egen vilja så att den i allt rättar sig efter systrarnas vilja, även om ni förlorar er rätt och glömmer ert eget bästa för deras, och hur mycket detta än råkar komma i motsats till er natur.

När tillfälle ges bör ni ta på er bördor för att låta er nästa slippa dem.

Tro inte att de inte kostar er något och att ni finner allt undangjort för er.

Tänk på vad kärleken till oss har kostat vår Brudgum, han som för att befria oss från döden måste dö en så plågsam död som döden på korset.

FJÄRDE KAPITLET.

Fortsättning av det samma, med utförligare förklaring av denna form av bön.

Inskärper hur viktigt det är att gå försktigt fram, eftersom djävulen arbetar hårt på att få själarna att vända åter på den väg de har börjat gå.

1.  Jag anar att ni gärna vill veta vad den där lilla duvan tar sig för och var hon ämnar slå sig ner, ty vi vet ju att det inte kan bli i andliga fröjder eller i enna jordens förnöjelser.

Hgre är hennes flykt, och jag kan inte tillfredsställa etrt vetandebegär förrän vi  kommer till den sista boningen.

Gud give att jag måtte komma ihåg det och få tillfälle att skriva om det, ty det har gått ungefär fem månader sedan jag började med detta, och då mitt huvud inte är i det tillstånd att jag orkar läsa om vad jag skrivit, är det fara värt att allt går överstyr och jag kanske kommer att säga några sakr två gånger.

2.  Hur som helst är det min högsta önskan att förklara för er vad jag menar att denna föreningens bön är.

I enlighet med mitt sinnelag skall jag betjäna mig av en liknelse; senare skall vi tala mer om denna lilla fjäril som, fastän den alltid bär frukt genom att göra gott mot sig själv och andra själar, inte finner sin sanna viloplats.

3.  Många gånger har ni hört talas om at Gud andligen förmler sig med själarna.

Välsignad vare hans barmhärtighet, som gör att han så ödmjukar sig!!

Och även om det är en grov liknelse kanjag inta hitta på någon som bättre uttrycker vad jag menar än äktenskapets sakrament.

Skillnaderna är visserligen stora.

Den föreningen det här handlar om har i sig ingenting som inte är andligt

( den kroppsliga är långt avlägsen därifrån, det är tusen mil mellan den och de andliga vederkvickelser Herren skänker  och de fröjder de erfar som blir förmälda med honom ).

Den kärlek, och dess verkningar är de mest kristallklara och förfinade och så ljuva att de inte kan beskrivas.

Men Herren vet mycket väl hur han skall låta oss känna dem.

4.  Förefaller mig som om denna förening ännu inte hade nått fram till en andlig trolovning utan mera liknar det som sker när två människor börjar tänka på att gifta sig.

De undersöker om de passar för varandra , om de vill ha varandra, och de träffas

för att se om de är tillfreds med varandra.

Så är det också här.

Överenskommelsen är uppgjord på förhand, så att själen är mycket väl underrättad om hur förmånlig förbindelsen är, och hon är fast besluten att i allt rätta sig efter Brudgummens vilja och på alla sätt tillfredsställa honom.

Hans majestät ------ som mycket väl vet om det förhåller sig så --- har behag till henne och vill i sin barmhärtighet att hon skall lära känna honom bättre och ----

som man säger  ------ sammanträffa med honom och förena sig med honom.

Vi kan säga att det går till på det sättet, därför att det sker på mycket kort tid.

Nu gäller det inte längre att ge eller ta, utan själen ser på ett hemlighetsfullt sätt vem denne Brudgum ärr som hon står i begrepp att taga.

Det som sinnena och själsförmögenheterna omöjligen skulle ha kunnat fatta under tusen år, det förstår hon nu på kortaste tid.

Men då Brudgummen är sådan han är, lämnar han henne efter detta enda besök värdigare att, som man säger, ge honom sin hand.

Ty nu är själen så fylld av kärlek att hon för sin del gör allt vad hon kan för att inte störa förhållandet till denne gudomliga trolovade.

Men om denna själ är så försumlig att hon visar böjelse för något annat än honom, då förlorar hon allt, och hennes förlust är mycket större än alla nådegåvor hon kunde ha fått, mycket större än vad som kan värderas.

5.  Därför, kristna själar, som Herren har fört fram till detta gränsområde, besvär jag er för hans skull att inte visa er försumliga utan att hålla er borta från alla tillfällen till synd.

Ty även i detta tillstånd är själen inte stark nog att stå emot dessa, som hon blir sedan trolovningen är fullbordad, det vill säga i den boning som skall behandlas efter denna.

Om sambandet inte vilar på mer än ett enda möte, som man säger, så går djävulen fram med stor slughet för att bekämpa och omintetgjöra denna tolovning.

Senare, när sr att själen helt har överlämnat sig åt Brudgummen, vågar han sig inte på sådant, ty han är rädd för henne och vet av erfarenhet att gör han några försök kan han lida stor förlust och själen skörda ännu större vinst.

6.  Jag säger er mina döttrar, att jag har känt sådana som blivit högt upphöjda i detta tillstånd men som djävulen med stor konst och list har vunnit åter till sig, och för den sakens skull bör han uppbåda hela helvetet.

Ty,, som jag många gånger har sagt, det är inte bara en enda själ som går förlorad, utan en stor mängd.

Därav har en rik erfarenhet. Och vi betänker vilken mängd av själar Gud har dragit till sig genom en enda, så måste vi mycket prisa honom, skärskilt för de tusenden som matyrerna  har omvänt, exempelvis en ung flicka som Sankta Ursula.

Hur många har inte djävulen förlorat genom Sankt Dominicus och Sankt Franciscus och andra ordensgrundare, och hur många förlorar han inte just nu genom fader Ignatius, han som har grundat Jesu Sällskap!!

Tydligt är att ----- som vi har läst  ---- alla dessa har undfått liknande nådegåvor från Gud.

Vad har de gjort annat än bemödat sig om att inte genom egen förskyllan bryta en så gudomlig trolovning??

O mina dötrar, hur redo är inte Herren nu som då att skänka oss sin nåd!!  Det kan till en del var nödvändigare för oss att att undfå den, eftersom det är färre nu än förr som tänker på Guds ära.

Vi tycker mycket om oss själva; vi använder stor klokhet på att inte förlora något av vår rätt.

O vilken villfarelse!  Må Herren i sin barmhärtighet skänka oss sitt ljus så att vi inte råkar in i ett sådant mörker.

7.  Kanhända frågar ni eller är i tvivel om två saker; för det första, om själen nu är så fast förankrad i Guds vilja som jag har sagt, hur kan hon då fara vilse när hon aldrig söker sitt?

För det andra, på vilka vägar tar sig djävulen in och blir så farlig att er själ går förlorad, när ni så helt har avskilt er från världen och så flitigt  brukar sakramentet?

Ni är ju --- kunde man säga ---- i änglarnas sällskap, ty genom Herrens godhet har ni samtliga ing andra önskningar än att i allt jäna och behaga honom .

En annan sak är det med dem som är insnärjda i denna världens bestyr.

Jag erkänner att ni har rätt i detta att Gud har visat oss stor barmhärtighet.

Men när jag  ----- som jag har sagt ----- ser att Judas var i sällskap med apostlarna och ständigt umgicks med Gud själv, och hörde honom tala, då förstår jag att det inte ligger någon trygghhet ens i detta.

8.  Till det första svarar jag och säger att om denna själ alltid vore i förbund med Guds vilja, så är det klart att hon inte kunde gå förlorad.

Men djävulen kommer med sina stora konster och knep, och  under godhetens sken börjar han bringa henne ur gängorna i småsaker och smussla henne in i sådant som han får henne att tro att det inte ligger något ont i.

Undan för undan förmörkar han förståndet och förstelnar viljan så att egenkärleken växer tills hon så småningom skiljer sig från Guds vilja och följer sin egen.

Detta är också svaret på den andra frågan, ty det finns ingen instängning så instängd att han inte kan komma in och ingen öken så ödslig att han inte når dit.

Men jag har också en anna sak att säga er, och det är att när Herren tillåter sådant beror det kanske på att hann vill se hur den själ beter sig som han vill göra till ett ljus för andra; om hon störtar sig i fördärvet är det bättre att det sker i början än när hon har blivit till skada för många.

9.  Den omsorg som förefaller mig säkrast  ( efter det att i bönen ständigt be Gud att hålla oss i hand, att oavlåtligt tänka på att han överger oss störtar vi genast i avgrunden  -----  så är det sannerligen ---- och att aldrig lita på oss själva, därför att det vore vanvett )  är att gå fram med största vaksamhet och försiktighet och

Dela

 

Det här inlägget går inte att kommentera.