INRE BORGEN.

SJUNDE BONINGEN.

ANDRA KAPITLET.

FORTSÄTTER MED DET SAMMA OCH BESKRIVER

SKILLNADEN MELLAN DEN ANDLIGA FÖRENINGEN

OCH DET ANDLIGA BRÖLLOPET.

FÖRKLARAR DETTA MED SUBTILA LIKNELSER.

1.  Vi kommer nu att behandla det gudomliga och andliga äktenskapet, fastän denna stora nådegåva

          inte helt kan fullbordas så länge vi lever,

ty om vi avlägsnar oss från Gud skänker denna rika

      välsignelse förlorad.

Första gången Gud skänker denna nåd vill Hans Majestät visa sig för själen genom en bildvision

      av hans allraheligaste Mänskliga Natur, för att hon må komma till insikt härom och inte vara

          okunnig om att hon får ta emot en så övermåttan stor gåva.

För andra personer kan det ske i andra former.

   

För den vi nyss nämnde ( FÖRF. ) visade sig Herren strax efter kommunionen i stor glans och skönhet

        och majestät, som hon hade gjort efter sin uppståndelse, och han sade till henne att det

         nu var tid att hon toge på sig hans angelägenheter som om de vore hennes egna,

      så skulle han dra försorg om hennes.

Även andra ord sade han som är lättare att uppfatta än att utsäga.

2.  Det kunde tyckas att detta inte är något nytt,

eftersom Herren andra gånger har visat sig för denna själ på detta sätt.

Men skillnaden var så stor att synen lämnade henne alldeles utom sig och förfärad, dels därför att den

          kom med en sådan styrka, dels på grund av de ord som sades, likaså därför att hon i sin själs innersta, där detta skedde, aldrig hade sett någon vision lik denna.

Ni måste veta att det är den största skillnad mellan alla föregående visioner och dem som hör denna boning till.

Och lika stor är skillnaden mellan den andliga trolovningen och det andliga äktenskapet som mellan trolovade och sådana som aldrig mer kan skiljas.

3.  Jag har redan sagt att även om mann framställer dessa liknelser ------ därför att det inte finns bättre att tillgå ------ så måste var och en inse att här finns

         det inte mer minne av kroppen än om själen inte längre vore kvar i den utan hade blivit helt ande.

Och detta gäller i mycket högre grad om det andliga äktenskapet, ty denna hemliga förening sker i själens allra innersta medelpunkt, där Gud själv bör

         ha sin boning, och där han, förefaller det mig, inte behöver någon dör för att komma in.

Jag säger att det inte behövs någon dörr, därför att allt vad jag hittills har talat om tycks förmedlas genom sinnena och själskrafterna, och så bör

        det också vara när det gäller att uppenbara Vår Herres Mänskliga Natur.

Men när det går över till det andliga äktenskapets förening blir det något helt annorlunda.

Då uppenbarar sig Herren i denna själens medelpunkt inte i en bildvision utan i sig Herren i en intellektuell vision ----- långt subtilare än de förut

        beskrivna genom dörren, och sade till dem:

"Pax Vobis"  ( FRID VARE MED EDER ).

Detta är en så stor hemlighet och en så hög nåd,

det som Gud nu förlänar själen i ett enda ögonblick och till hennes allra största glädje, att jag inte vet

         vad det skaljämföras med.

Det skulle då vara med Guds vilja att i detta ögonblick uppenbara den härlighet som är i himlen, på ett högre sätt än i någon vision eller andlig

      vederkvickelse.

Mer kan inte sägas än att ----- så långt det går att fatta det ------ själen, jag menar anden i denna själ, blir ett med Gud.

Han, som också är en ande, har velat uppenbara den kärlek Hans Majestät hyser för oss och låta några komma därhän att de kan fatta detta,

          på det att vi må prisa hans storhet.

Han har behagat förena sig med sin skapelse på så sätt att liksom gifta inte mer kan skiljas från varandra så vill han inte skiljas från den.

4.  Den andliga trolovningen är något annat, eftersom de två många gånger blir skilda åt.

Så står det också till med föreningens bön; ty även om det blir förening när två förenar sig till ett, så kan de till sist skiljas åt för att återigen bli var och

        en sin egen, som vi ser dagligdags; denna Herrens nåd går snabbt förbi,, och själen blir

      lämnad ensam utan något sällskap, det vill säga något som hon är medveten om.

Så är det inte med denna andra nådegåva från Herren, ty nu förblir själen alltid förenad med sin Gud i själva sin medelpunkt.

Låt oss säga att föreningen är som om två vaxljus till sist förenades så helt med varandra att allt

       bleve ett enda ljus, så att veken och ljuset och vaxet helt och hållet bleve ett.

Men sedan kunde det ena ljuset mycket väl skilja sig från det andra så att det åter bleve två ljus, eller veken kunde skilja sig från vaxet.

Här däremot är det som med vattnet som faller från himlen i en flod eller en källa.

Det förblir alltigenom vatten så att man inte kan dela det eller åtskilja vad som är vattnet i floden eller det vatten som har fallit från himlen.

Eller som när en liten bäck rinne rut i havet och det inte finns någon möjlighet att skilja denn därifrån.

Eller som ett rum där ljuset flödar in från två fönster, och fastän det kommer från olika håll ändå blir ett enda stort och elt ljus.

5.  När Sankt Paulus säger "Den som håller sig till Herren, han är en ande med honom"  ( 1 Kor. 6:17 ),

        är det kanske så att han vill anspela på detta allrahögsta äktenskap, vars förutsättning är

           att Hans Majestät har gått in i själen för att förena sig med henne.

Likaså säger han: "Mihi vivere Christus est, mori lucrum" ( FÖR MIG ÄR LIVET KRISTUS, OCH DÖDEN EN VINNING , Fil. 1:21 ).

Så förefaller mig själen också kunna säga, ty det är här den lilla fjärilen vi har talat om dör, och det med den största glädje, därför att henne sliv är i Kristus.

6.  Detta blir lättare att fatta ju längre tiden lider och ju mer verkningarna visar sig.

Hemliga rörelser i det inte lär oss klart inse att Gud är den som ger vår själ liv; ofta når de en sådan styrka att det är alldeles omöjligt att tvivla, ty

      själen förstår mycket väl deras innebörd fastän hon inte kan säga det.

Känslan kan bli så stark att den många gånger tar sig uttryck i glädjefyllda ord som hon inte förmår undertrycka:

O mitt livs liv och stöd som håller mig uppe!

       samt annat liknande.

Ty från dessa gudomliga bröst, varur Gud ständigt tycks ge näring åt själen, strömmar strålar av mjölk till styrka för alla som bor i borgen.

Det ser ut som om Herren ville låta dem på något sätt njuta av det själen åtnjuter.

Från den vattenrika ström där detta lilla källdrag förlorat sig väller ibland fram en mäktig flod vars vatten kan ge näring åt dem som i det kroppsliga

       har att tjäna de båda trolovade.

Och liksom en människa som plötsligt blir översköljd av detta vatten, har oaktsam hon än är ändå känner av det, på samma sätt, och rent av

         med ännu större säkerhet, märker de verkningar  jag har beskrivit.

Ty liksom en stor vattenmassa inte kan skäölja över oss utan att den har något ursprung ----- som jag har sagt ------ måste det stå klart at det i vårt innersta

        finns någon som kastar dessa pilar och därmed ger  liv åt vårt liv.

Likaså måste det finnas en sol varifrån det enda stora ljuset utgår och blir sänt till krafterna i själens innerrsta.

Denna rubbas ----- som jag har sagt ---- inte från sin medelpunkt och inte heller mister den sinn frid, ty han själv, som när Apostlarna var tillsammans hälsade dem med sin frid, kan också skänka frid åt själen. 

7. Här påminner jag att denna Herrens hälsning måste betyda mycket mer än vad den låter, liksom det det han sade till den ärorika Magdalena,

         att han hon skulle gå i frid.

Ty liksom Herrens ord är gärningar gjorda inom sig själva, så bör deras inverkan på de själar som redan berett sig för dem bli att de frigör sig från allt som

         är kroppsligt i själen och och blir ren ande, för att de skall kunna förena sig i den himmelska

       föreningen med den oskapade anden.

Vad som är alldeles säkert är att om vi tömmer oss på allt som är skapt och gär oss fria från det av kärlek till Gud, så kommer denna Herre att

        uppfylla oss med sig själv.

Sålunda hände det en gång att Vår Herre Jesus Kristus bad för för sina Apostlar ----- jag vet inte vad det står ----- ( GRACIAN STRÖK PARENTESEN OCH ANGAV STÄLLET :  JOH. 17:21 )

         att det skulle bli ett med Fadern och honom, liksom Vår Herre Jesus Kristus var i Fadern och Fadern i honom.

     

Vilken kärlek kan vara större änn denna!

Och här behöver ingen av oss alla stå utanför, ty så säger Hans Majestät:

       "Men kicke för dessa allenast beder jag, utan ock för dem som genom deras ord skola tro på mig"

( Joh. 17:20 ), och vidare säger han:

      "Jag är i  dem"  ( Joh. 17:23 ).

8.  O Gud hjälpe mig, hur sana är inte dessa ord,  och hur väl förstår själen dem inte när hon i bönens tillstånd återfinner dem hos sig själv!

Och hur väl skulle vi inte alla förstå dem, om det inte vore vårt eget fel, ty vår Herres och Konungs Jesu Kristi ord kan inte bedra!

Men hur bedrar vi oss  i nte själva genom att inte hålla oss beredda och avstå från allt som kan vara         til hinder för detta ljus.

Vi ser oss inte i den spegel vi stirrar in i och där vår bild är ingraverad.  

9.  Låt oss nu återvända till det vi t alade om.

När Herren har fört in själen i detta sitt hus, som är just denna själs medelpunkt, liksom det sägs att den empyreiska himlen ----- där Vår Herre själv bor

       -------- I motsats  till de övriga himmelsfärerna

är orörlig, så förefaller dernna själ efter att ha trätt in här inte längre vara underkastad de rörelser som

       brukar förhärja våra krafter och vårt inbillningsliv så att friden går förlorad.

Dert ser ut som om jag ville säga att själen efter att ha blivit upphöjd till detta tillstånd och fått del av denna Guds nåd kunde vara säker om sin frälsning och om att aldrig bli  utsatt för återfall.

Något sådant har jag ingalunda sagt.

Var gång jag har talat om detta, at själen är i säkerhet, är det så att förstå, att detta varar så länge det gudomliga Majestätet håller henne i sinhand och hon inte förtörnar honom.

Det vet jag åtminstone med visshet, att även om hon befinner sig i detta tillstånd och vandrar i ännu större fruuktan än förut.

Honn aktar sig noga för att i minsta månmisshaga Gud, hennes högsta önskan är att tjäna honom ------- var om mera längre fram ------ och hon känner sig

       stundligen plågad och skamsen över hur litet hon kan göra och hur mycket hon är skyldig att göra. 

Det är ett icke ringa kors utan en mycket svår botövning.

Och jju större botgöringen är, desto mer fröjdas själen.

Den sannskyldiga botgöringen består  i att Gud berövar henne hälsa och krafter så att hon kan fullgöra sina späkningar.

Även om jag förut har talat om svåra plågor, är de mycket värre här.

Allt torde bero på var hennes rötter är planterade.

Om ett träd som växer vid vattubäckar har friskare grönska och bär mera frukt, vad är det då för underligt i denna själens starka längtan, eftersom

            hennes sanna ande har blivit ett med det himmelska vatten vi har talat om? 

10.   För att återvända till det vi talad eom bör det inte uppfattas som om själsförmögenheterna och sinnena och passionerna alltid vilade i denna frid.

Själen gör det.

Men i de övriga boningarna är det ännu inte slut på krigstider och vedermödor och trångmål, dock inte så att själen själv skulle förlora sin frid och avskildhet.

Detta är det vanliga.

Denna vår själs medelpunkt ----- eller denna ande  ----

är något så svårt att beskriva eller ens tro på, att jag, mina systrar, som har så ringa förmåga att

       uttrycka mig begripligt, ogärna vill inleda er i frestelsen att inte tro på vad jag säger.

Ty att säga att det finns plågor och vedermödor men att själen ändå vilar i frid, det är en betänklig sak.

Jag vill göra en jämförelse, eller två.

Gud give att de måtte säga er något.

Men om så inte sker, vet jag ändå att det jag säger är sant.

11.  Konungen bor i sitt palats.

Han har många krig i sitt kungadöme och många svårigheter, men ändå står han kvar där han står.

Likaså är det här.

Även om det i de andra boningarna råder stort tumult och farliga vilddjur stryker omkring och  larmet skallar i öronen, så kan ingen tränga in i denna innersta boning och driva någon därur.

Inte heller kan det oväsen som hörs, hur plågsamt det än må tyckas, rubba själens ro och beröva henne friden.

Ty passionerna är redan besegrade; de vågar inte ta sig in, därför att de skulle komma ut ännu kraftlösare.

Hela kroppen må lida pin.

Men om huvudet är friskt så behöver värken i  kroppen inte ge anledning till huvudvärk.

Dessa jämförelser kommer mig at skratta; jag är  inte nöjd med dem, men jag kan inte hitta på några bättre.

Ni må tänka vad ni vill om dem, men det jag säger är sant.