Direktlänk till inlägg 15 januari 2017

DEN INRE BORGEN. SJUNDE BONINGEN. TREDJE KAPITLET.

Av Jan-Owe Ahlstrand - 15 januari 2017 06:58

DEN INRE BORGEN.

SJUNDE BONINGEN.


TREDJE KAPITLET.


HANDLAR OM DE STORA VERKNINGARNA AV DEN


BÖNEFORM VI HAR TALAT OM.


DET ÄR NÖDVÄNDIGT ATT UPPMÄRKSAMMA


OCH BESINNA DETTA, TY SKILLNADEN MELLAN


DEN OCH DE FÖRUT BESKRIVNA BÖNEFORMERNA


ÄR FÖRUNDERLIGT STOR.


1.  Vi kan nu säga att den lilla fjärilen redan har dött, med den allra största glädje över att kommit till ro över att Kristus lever i henne.


Vi skall nu se efter vad det är för ett liv hon har och hur det skiljer sig från det hon hade förut.


Ty det är genom verkningarna vi lär oss ins eom det vi har sagt är sant.


Efter vad jag kan förstå är verkningarna följande.


2.  För det första, en glömska av sig själv, så att hon sannerligen inte tycker sig finnas till, som jag redan

        finnas till, som redan har sagt.


Honn har helt kommit därhän att hon inte vet av sig själv eller minns att det är för henne finns vare sig himmel eller liv eller ära, ty det enda hon bryr sig om är att verka för Guds är.


Det förefaller henne som om hon hörde från Hans Majestät nu hade blivit satta i verket, nämligen att om hon åtoge sig hans sak, så skulle han åtaga

sig hennes.


( DESSA ORD, SOM FÖRF. HÖRDE FEM ÅR TIDIGARE, ÅTERGES OCKSÅ I FÖREG. KAP )


Sålunda har hon inga bekymmer för vad helst som kan hända, utan hon lever i en egendomlig glömska, så att hon ------ som jag har sagt ------ tycker sig inte finnas till.



Det finns ingenting, ingenting som hon vill ägna sig åt, om hon inte funne det komma på hennes lott att göra något, om än på minsta vis, för att öka Guds heder och ära.


Ty för att det skulle hon mycket gärna ge

sitt liv.


3.  Av detta, mina döttrar, skall ni inte dra den slutsatsen att hon slutar upp med att äta och sova

-------- fastän detta kan vara till stor plåga för henne

-------- eller försummar de plikter hennes stånd ålägger henne.


Vi talade om inre ting.


Vad de yttre beträffar är det föga att säga.


Vad som plågar henne är att se att det hon kan göra av egen kraft är ett intet.


Av allt hon kan och förstår vara till Vår Herres tjänst vill hon inte försumma det minsta för något på jorden.


4.  För det andra har hon en stark längtan efter att lida, men inte så att hon blir oroad av den,

som förut.


Ty hos dessa själar har längtan efter att Guds vilja må ske med dem nått en sådan styrka att allt vad Hans Majestät gör synes dem gott.


Vill han att de skall lida, är det bra; om inte, grämer de sig inte till döds, som tidigare.


5.  Likaså känner dessa själar en stor inr eglädje när de blir förföljda.


Dras frid är mycket djupare än den jag har beskrivit,

och de hyser inte minsta fiendskap mot dem som gör eller vill gör dem illa.


Tvärtom, de fattar en särskild kärlek till dem, så att de, om de ser dem vara i trångmål, känner stor ömhet för dem och ville göra vad som helst för att befria dem därifrån.


Av fullaste hjärta anbefaller de dem åt Gud, och det skulle glädja derm om de nådegåvor Hans Majestät har förlänat dem istället gåves åt dessa så att de upphörde att förtörna Vår Herre.


6.  Vilka som mest av allt förvånar mig är detta:

ni har redan sett vilka vedermödor och prövningar de får utstå som förgäves önskar dö för att få

      leva i Vår Herres glädje.


Men nu har de en så stark önskan att tjäna honom

och bidraga till hans lov och om möjligt vara till

       nytta för någon själ, att de inte bara inte längre önskar att dö, utan gärna vill leva ännu många år, och detta  under de värsta vedermödor, om Herren

            därigenom kunde bli i allra minsta mån prisad och ärad.

 

Om de med säkerhet visste att själen genom att lämna  kroppen skull efå den fullkomliga glädjen i Gud, skulle de inte bry sig om det, inte heller skulle

       de tänka på den ära som tillkommer helgonen, ty den eftertraktar de inte längre.


För dem består äran i att kunna vara till någon hjälp för dem Korsfäste, särskilt när de ser hur ofta han

         blir förorättad och hur få de är som verkligen är måna om hans ära och avstår från allt annat.


7.  Sanningen är att de ibland glömmer detta, känner på nytt det ömmaste begär att finna glädjen i Gud och vill få ett slut på denna landsflykt, särskilt när de ser hur föga de kan honom.


Men strax därefter vänder de åter om, ser in i sig själva och finner att de har honom inom sig oavlåtligt.


Med detta låter de sig nöja, och offrar åt Hans Majestät sin vilja att leva som det dyrbaraste

       offer de kan ge honom.


De har inte större fruktan för döden än för den ljuvligaste hänryckning.


Saken är den att han, som förut ingav själen dessa begär somm förde med sig så svåra lidanden, nu inger henne helt andra.


Må han vara välsignad och prisad i evighet.


8.  Kort sagt, vad dessa själar åtrår är inte längre hugsvalelser och vederkvickelser, ty nu har de Herren själv inom sig, och Hans Majestät är den som lever i dem.


Det är klart att hans liv inte var annat än en ständig pina, och så gestaltar jhan också vårt liv, åtminstone vad våra önskningar beträffar.


För övrigt behandlar han oss som svaga väsen och ger oss del av sin styrka  när han finner det vara

av nöden.


En stor frigörelse från allt och en längtan efter att ständigt vara antingen ensam eller sysselsatt

      med sådant som kan vara till nytta för någon själ.


ingen torka och heller inge inre prövningar,  utan bara den mest kärleksfulla hågkomst av Vår Herre, vars ära och pris är det enda en sådan själ eftersträvar.


Glömmer hon sig och blir försumlig, väcker Herren själv upp henne, så som jag har sagt. 


Hon ser då i full klarhet att denna ingivelse ----- eller

         vad jag nu skall kalla den ------ kommer från själens innersta, så som det redan har sagts om

       ingivelserna.


De kommer mjukt och milt, men inte från tanken eller minnet eller från något som själen kan antas ha minsta del i.


Detta är så normalt och vanligy att det är lätt att iaktta om man är uppmärksam.


Liksom elden, hur starkt den än brinner, aldrig låter sina lågor stiga nedåt utan endast uppåt, så är det klart att denna inre rörelse kommer från själens

         mittpunkt och väcker dess krafter till liv.


9.   Säkert är att om det inte vore någon annan vinst

med denna bönens väg än att lära oss inse hur Gud lägger ner särskild omsorg på att sätta sig i förbindelse med oss och ivrigt anropa oss

-------- något mindre tycks det inte vara ---- att bli ett med honom, så förefaller mig vilka prövningar som helst vara väl motiverade när de gör oss delaktiga

          av dessa tecken på hans kärlek, lika ljuvliga som genomträngande.


Detta har ni, mina systrar, fått erfara, ty jag tror

att när Herren har förlänat oss gåvan av föreningens bön, så har han också denna omsorg om oss,

         om vi inte försummar att hålla hans bud.


Har vi haft denna erfarenhet bör vi hålla i minnet att den tillhör den inre boningen i vår själ, där Gud

        själv bor och är värd allt pris.


Ty förvisso är det från honom som detta budskap eller brev kommer, skrivet med en sådan kärlek att endast ni själva kan förstå skriften och vad den

ber er om.


Och avstå under iinga villkor från att svara Hans Majestät, även om ni till det yttre är sysselsatta med att umgås med anda människor.


Ty ofta händer det att Herren vill förläna oss denna hemliga nåd inför allmänheten, men då är det

        mycket lätt för er att ------ eftersom svaret ges i ert innersta ------- betyga er kärlek eller säga som Sankt Paulus :


"Vad vill du, Herre, att jag skall göra?


( Apg. 9:6 enl. Vulgata ).


På många sätt skall han då lära oss vad vi skall göra för att behaga honom, och detta är den lägliga tiden, eftrersom han tycks lyssna till oss, och nästan alltid sätter denna fina beröring själen i stånd till att med fast vilja kunna göra det som vi har talat om.


10.  Skillnaden mellan denna och de andra boningarna är som sagt var:

att det här nästan aldrig finns vare sig torka eller

           inre tumult, som tid efter annan förekommer i de övriga; här är själen nästan alltid i ro; och fruktar inte att denna höga nåd kan vara djävulens bländverk, utan hon är stadigt förvissad om att den kommer från Gud.


Ty, som jag sagt, här har sinnena och själskrafterna ingen del; Hans Majesät uppenbarar sig i själen och gör den till ett med sig, så att ------ enligt min tro -----

        djävulen inte vågar träda in och Herren inte heller tillåter honom att göra det.


Alla de nådegåvor som här kommer själen till del

--------- som jag har sagt ------ har inte sitt ursprung i själen själv,  utom i så motto att hon har överlåtit allt åt Gud.  


11.  Så lungt och utan varje buller går Herren till väga när han här är själen till gagn och lärdom,

        att det tycks mig likna uppförandet av Salomos tempel, där heller inte det minsta buller hördes.


Likaså är det i detta Guds tempel, i denna hans boning, där endast han och själen har sin glädje i varandra under den fullkomligaste tystnad.


Här finns det inget skäl för förståndet att bubbla eller leta, ty Herren som har skapat det vill att det

      skall vila sig och liksom genom en liten dörrspringa se på vad som händer.


Om det tidvis förlorar denna syn och inte längre ser något, så varar dtt abara korta stunder; ty enligt min mening försvinner inte själsförmögenheterna utan upphör endast att vara i verksamhet och är liksom bländade.


12.  Det är vad jag också är när jagserhur själen, när hon har nått hit, går miste om alla dessa hänryckningar, om inte någon enstaka gång, och

      då inte med samma extas och andens flykt som tidigare.


Men detta händer mycket sällan mycket sällan -----

och nästan aldrig inför allmänheten, vilket förut hörde till vanligheten ------ inte  heller i samband

        med stora andaktövningar; det bekommer henne föga att se en andaktsbild eller höra en predikan ----- det är nästan som om hon inte hörde

        den ----- och detsamma är det med musikern.


Annat var det med den stackars lill afjärilen, som gick där så ängsligt att allt bragte henne i hänryckning och kom henne att flyga.


Nu är det som om hon hade funnit sitt viloställe, eller som om själen hade sett så mycket i denna

          boningen att hon inte förvånas över något, eller som om hon inte längre befann sig så väl i den där ensamheten som hon brukade göra innan hon fick njuta av ett sådant sällskap.


Med ett ord, mina systrar, vad orsaken är vet  jag inte, men när Herren har börjat visa själen vad som finns i denna boning och försätte henne dit,

         då slipper hon undan den stora svaghet som var hennes värsta vedermöda, och förut slipper hon den inte.


Kanske är det så att Herren har styrkt och vidgat och skickliggjort själen.


Eller också kan det vara så att han vill göra allmänt bekant vad som i hemlighet sker med själarna, för att nå mål som bara Hans Majestät vet om; hans domar går över allt som vi här kan föreställa oss.


13. Dessa verkningar ---- tillika med de förut beskrivna som är mycket på bönens skilda trappsteg, också de redan omtalade ------ förlänar Gud själen när han har fört henne in till sig.


Dätutöver ger han henne den kyss Bruden har bett om, ty jag underförstår att hon nu befinner sig där varest denna önskan blir uppfylld.


Här får den sårade hinden vatten i överflöd.


Här fröjdar sig själen i Guds tabernakel.


Här finner duvan, som Noak sände ut för att se efter om ovärdet hade gått över, den olivkvist som är tecknet på att hon har fått fast mark under fötterna mitt i denna världens stormar och syndafloder.


O Jesus, om man bara visste hur många ställen i Skriften det bör finnas som lär oss förstå denna frid i själen!


Min Gud, du som vet vad den betyder för oss, giv att de kristna må beflita sig om at söka den, och låt inte dem du redan har skänkt den förlora den,

         för din nåds skull.


Ty ändå tills du du har givit dem denna sanna frid

och fört dem dit där den aldrig kan ta slut, måste de

         ständigt leva i fruktan.


Jag säger den sanna, inte därför att jag håller en sådan frid för att inte vara sann, utan därför att kriget från förr alltid kan börja på nytt om vi vänder

        oss bort från Gud.


14.  Och vad känner dessa själar när de ser att de kan gå miste om något så gott?


De söker vandra fram med större varsamhet och vända sin svaghet till styrka, för att inte genom egen skuld förlora något tillfälle som kan erbjudas

         dem att vara Gud till behag.


Ju mer de känner sig gynnade av Hans Majestät, desto större ängslan och fruktan hyser de för sig själva.


Vid jämförelsen med hans storhet lär de sig bättre fata sitt eget elände och tyngs än mer av sina synder. 


Ofta går deomkring utan att våga lyfta upp sina blickar, liksom publikanen.


Andra gånger vill de få ett slut på sitt liv för att

komma i säkerhet, även om de strax vänder åter och önskar att ------ som sagt var ------ leva för att

         tjäna honom som de älskar så mycket,

och anförtror allt vad dem själva angår åt hans barmhärtighet.


Ibland kommer de många nådegåvorna dem att känna sig alldeles nedbrutna, så att de tycker sig

         likna ett skepp så överbelastat att det måste gå till botten, och de fruktar att detsamma

     skall hända dem.


15.  Jag försäkrar er, mina systrar, at det inte skall fattas dem kors, det är bara det att de inte blir

            allvarligt oroade eller mister sin frid, utan ovädren drar snabbt förbi, som en våg, och det vackra vädret återvänder.


Den Herrens närvaro de har inom sig gör att de snart har glömt allt.  


Må han ständigt välsignas och prisas av alla sina skapade varelser, amen.


    


 




    


 


  






  


 






   

     

       

             







 
ANNONS
Det här inlägget går inte att kommentera.

ccc

Av Jan-Owe Ahlstrand - Lördag 17 aug 06:40

Presentation

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13 14 15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Januari 2017 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ skrattet med Blogkeen
Följ skrattet med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se