LANDET SOM GLÖMDE GUD. DEL. 2.

 

STELLAN ARVIDSSON: SEKULARISTEN 

                  OCH SKOLREFORMATORN.

 

INOM ETT FOLK, SOM MEDVETET STRÄVAR HÄN

    MOT ETT GENOMFÖRT DEMOKRATISKT 

SAMHÄLLSYSTEM, DENNA

     UNDERDÅNIGHETSKÄNSLA ( INFÖR GUD ) 

I AVTAGANDE.

    KNÄFALLET FÖREFALLER INTE LÄNGRE NATURLIGT.  DET TAR EMOT ATT TRO PÅ GUD SOM

    MAKTEN. HÄR LIGGER ETT AV SKÄLEN TILL AVKRISTNINGEN.

   Stellan Arvidsson, debattboken Kristendomen 

 mot - för.

 

Stellan Arvidsson ( 1902-1997 ) fick sitt stora

   politiska genombrott via sin centrala roll i 1946

års Skolkommission, men han hade tidigare varit

   en aktiv debattör även i frågor om religion

och statskyrka.

    Arvid var även känd för sina starkt socialitiska

åsikter med nära kopplingar till den östtyska

   regimen, där han sedemera blev ordförande 

i vänskapsförbundet Sverige - DDR fram till strax

    före Berlinmurens fall. 

 

1930 utnämndes Arvidson till universitetslektor

    i tyska Greifswald, men när Hitler tog makten 1933 avsattes Arvidson för sina socialistiska

   åsikter. 

Han arbetade därefter på olika läroverk fram till

    1946 när dåvarande ecklesiastikminister

Tage Erlander bjöd in sin gamle lundakamrat som

    huvudsekreterare i den statliga skolkommissionen.

 

Gunnar och Alva Myrdals intensiva arbetsrelation

     har likheter med relationen mellan Stellan Arvidson och Britta Stenholm, för vilken Arvidson

   lämnade fru och barn för att tillsammans med

Stenholm dela liv och arbete i frågor kring

   skolpolitiken och DDR.

 

EN RADIKAL GUDSFÖRNEKARE. 

 

Vid 18 års ålder blir Stellan Arvidson ateist.

    Han förklarar i CLARTIE 1925 att han ser framför

sig hur den förlegade kristendomen kommer att

    ersättas av en inomvärldslig religion --- en ny

tro byggd på Marx, evolutionismen och en radikal

    optimism inför socialismens förmåga att bygga

ett nytt samhälle.

     I frågor om relationer och sexualitet förespråkar 

Arvidson och CLARTIE i likhet med andra radikala

    samtidsröster en ny, liberal inställning till

preventivmedel och aborter. 

    I likhet med den yngre Athur Engberg deltar Arvidson llivligt i debatten i egenskap av uttalad

   ateist.

BORGERLIGHETEN EFTER KRIGET FORTSATT

     STARK KRISTEN GRUND.

 

Högerpartiet slår fast, att Sveriges folk av ålder 

    är ett kristet folk och att den kristna tron är en

oumbärlig, uppehållande och renande kraft i

   samhället.

Högerpartiets principprogram 1956. 

 

Som visats ovan gick de icke-socialistiska partierna

    in i samlingsregering med en mycket annorlunda 

grundsyn än de ledande Socialdemokraterna.

    Vad gäller Folkpartiet antar de inga nya partiprogram mellan 1944-1962, partiet bygger

   därmed vidare på samma ideologiska grund som

under kriget, med en försiktig öppenhet för den

    kristna världsbilden som samhällsgrund, dock inte alls i lika frimodiga ordalag som de övriga 

    två borgerliga partierna.

 

Bondeförbundets kristna och konservativa

   samhällssyn kvarstår lika tydligt som tidigare,

även inför efterkrigstiden nya värld.

    1946 års program inleds med syftet att bygga det

svenska samhället på en "nationell och kristen 

   grundval.

Skolundervisningen måste finna sin grund i en

   kristen världsbild, och ska inriktas på både formandet av karaktär och kunskap.

    Slutligen behåller partiet 1933 års formulering 

ord för de destruktiva krafter som önskar upplösa 

     familjebanden. 

Sammantaget är det tydligt Bondeförbundet går in

    i sitt sex år långa regeringssamarbete med Socialdemokraterna med en idelogisk grundsyn

     som på centrala punkter står i direkt motsattsställning till sin större regeringskollega,

     framförallt via Bondeförbundets tydliga försvar

för en kristen grundhållning och för traditionella

   auktoriteter inom kyrkan, skola och familj.

 

Högerns program sätter sig självt i ett historiskt

    sammanhang och förklarar att andra världskriget

inte skapades av matriella orsaker, så som

     socialisterna menar.

Tvärtom var kriget resultatet av att den

    västerländska kulturen rivit ner den kristna grundvalen, där en modern form av hedendomen

    kunde ge plats för nazismen och kommunismen.

Som svar på detta förespråkar Högern "en kristen

   pånyttfödelse".

I detta sammanhang placerar progammet

       kristendomen på en högre nivå än politiken, 

och beskriver konservatismen som en politisk

   idelogi, som dock måste vila på kristina värderingar, och detta måste tas i beaktande vid 

    bedömningen av olika samhällsfrågor.

De värderingar som programmet lyfter fram är 

    mycket starkt förankrade i kristendomen, och inkluderar förljande: en kristen syn på den

   individuella människan, det kristna kärleksbudet,

samt en kulturellt konservativ grundsyn, byggd på

   en kristen grund och i opposition till kulturradikalismen.

    Programmet argumenterar för att det svenska folket önskar leva i ett kristet samhälle, reflekterat

    både genom statskyrkan och frikyrkorna.

Partiet försvarar vidare statskyrkans "inre frihet",

    församlingarnas självständighet och skolans

kristendomsundervisning.

 

Behovet av att skydda Svenska kyrkans frihet

   betonas och förtydligas i 1956 års program, 

som förklarar att alla trossamfund måste ha "rätt

   att verka efter sin egenart".

Svenska kyrkan ska därför vara en fri folkkyrka som

    somverkar med med staten för en kristen undervisning för folket.

   Texten understryker också att ett avgörande 

inflytande över alla beslut om den framtida

   relationen över alla beslut om de framtida relationen mellan kyrka och stat.

     Med dessa programskrivningar understryker

Högern ännu tydligare sitt försvar av kyrkornas rätt

   att bevara sin religiöst grundade auktoritet,

och att kyrkan är en nödvändig medpelare till

   staten för det gemensamma uppdraget att ge folket nödvändig undervisning.

    En enkel jämförelse mellan de två sidorna i svensk politik, med Folkpartiet någonstans

   däremellan, visar alltså att politiken strax efter

andra världskriget utmärks av två skarpt motsatta

    inställningar, framförallt kring religionens roll

i Sverige.

   Socialdemokraterna på ena sidan, Bondeförbundet och Högern på andra.

   De två motpolerna kunde knappast stå längre 

från varandra. 

 

1946 ÅRS SKOLKOMMISION --- EN NY

   SKOLFILOSOFI BRYTER IGENOM.

 

Å andra sidan är det i högsta grad angeläget, att till

   skolans bruk utformas arbetsmetoder, som främjar elevernas självständighet och kritiska 

    sinnelag, deras arbetsvilja och lust att arbeta 

vidare på egen hand, deras sociala sinne och

  förmåga av samarbete.

Gemensam för alla moderna pedagogiska

   strömningar är en strävan att utforma skolans 

arbete så, att lärljungarna själva får tillfälle att

     utveckla aktivitet och initiativ, och ett demokratiskt skolväsen måste acceptera detta

   problem.

1946 års skolkommissions betänkande med förslag

    till riktlinje för det svenska skolväsendets utveckling.

    1927 års religionsfrihetutredning innehöll en större skoldiskussion med förslag för

   kristendomsundervisning.

Utredningskommitten, där Harald Hallen ingick, 

   argumenterar för en mindre konfessionell undervisning, och tillägger att om möjligheten

   att lämna statskyrkan skulle införas, torde det

även medföra rätten att avstå från

   kristendomsundervisningen.

Den nuvarande skolans pedagogik anses bära 

   medeltida drag, härrönade från kyrka och kloster

som uppfostrade ungdomen till "lydnad och

   osjälvständighet gentemot auktorieterna. 

 

Per Albin Hansson hastigt avlidit 1946 Tage

    Erlander blev statsminister.

Erlander lämnade kommissionen utan att ersättas,

   och när gruppen tog ställning i den avgörande

omröstningen röstade Alva Myrdal, kommunisten

   Knut Olsson, tre övriga socialdemokrater samt den icke partianslutna ledamoten Märta de Laval

   för att avskaffa morgonandakterna och kristendomsundervisningen.

    Representanterna från Högern, Bondeförbundet

och Folkpartiet röstade för att behålla den.

     Frågan avgjordes av att två socialdemokrater

valde att följa de icke-socialistiska ledmöterna 

    och röstade nej till att avskaffa dessa kristna

inslag i skolan.

 

TAGE ERLANDER: DEN PRAGMATISKE

     LANDSFADERN. 

Tage Erlander  (1901-1985 ) blev socialdemokrat

    under sin tid vid Lunds universitet i början av 

1920 - talet.

    Den unge Erlander kom från ett fromt missionsförbundarhem i värmländska Ransäter

   och anlände till Lund som troende kristen och 

aktiv bibelstudiegrupper.

     Under åren i Lund kom han dock steg för steg 

förlora sin kristna tro parallellt med att han

   närmade sig socialdemokratin och dess syn på

religion och samhälle.

    Blev statsminister 1946 i en unik lång period

av 23 år. 

 

MANNEN SOM OMFORMADE DEN SVENSKA

    SKOLAN.

 

Humanismen är en åskådning där människan står

   i centrum, kristendomen är en åskådning där Gud

står i centrum.

   Åskådningarna är oförenliga.

Stellan Arvidsson, anförande på

    socialdemokraternas partikongress 1956.

Klosterväsendet hade varit förbjudet i Sverige 

   sedan reformationen.

Justitieminister Herman Zetterberg säger sig se

    uppenbara risker för obehörigt tvång gentemot 

dem som inträder i klosterlivet, men han menar 

   att denna risk bör kunna kontrolleras genom att

staten behåller rätten att godkänna och även dra

   tillbaka tillstånd för kloster.

Nancy Eriksson betonar detta ännu tydligare, och 

   menar att kosterliv borde te sig motbjudande

för svenskar som uppfostras till frihet. 

    

Men när det gäller religionen kan man aldrig vara

  säker på att människor har så stor nytta av sin uppfostran till frihet; de kunna tillfälligt kapitulera

   på det mest egendomliga sätt.

Hon betraktar den nya lagen endast som ett steg

  på väg till det hon menar vara full religionsfrihet,

     främst tolkad som frihet slippa religion.

Hon menar exempelvis att de ateister som nu

   kommer att lämna kyrkan ändå borde ha rätt att väljas in i de kyrkliga beslutsförsamlingarna, "så att

    man tar vara på vad som visat sig vara en positiv inställning även från icke-religiöst håll". 

   Argumenten förs denna gång starkast fram av Hjalmar Brantings son Georg Branting, som menar

   att den "reaktionära" och "sorgligt efterblivna"

naturen hos den katolska kyrkan gör sådana kloster

   till en annan form av fängelser, och sådana bör

därför inte tillåtas.

 

1955 års undervisningsplan -- de första stegen in

     i det autonoma pojektet.

1955 års undervisningsplan förklarar att läraren

    är den centrala personen i skolarbetet, men 

understryker att läraren inte får framföra egna 

    åsikter om politik och religion.

Texten för också fram en distans till auktoriteter,

   om än försiktigt formulerad, genom att förespråka en självständig grundinställning "även i fråga om

    värderingar".

Samma stycke påminner också läraren att varna 

    eleverna för tendenser att följa auktoriteter.

 

 TILLSÄTTANDE AV PRÄSTER --- ETT VÄGVAL

     MELLAN TVÅ AUKTORITETER.

 

Vore svenska kyrkan en av staten oberoende kyrka,

    där medlemskap byggde på den personliga bekännelsen, vore resonemanget riktigt: denna

    kyrkans medlemmar borde då ha hela avgörandet

i sin hand.

   Kyrkans karaktär av folkkyrka i förbindelse med

staten gör emellertid, att hänsyn måste tas också

    till uppfattningar, som kunna finnas utanför 

det speciella kyrkfolkets kretsar.

    "Kvinnans behörighet till kyrkliga ämbeten 

och tjänster"  1950 års kvinnoprästutredning.  

    Frågan om kvinnliga präster hade hängt kvar som en kyrkopolitisk profilfråga inom socialdemokratin

   ända sedan 1920 - talet, men i likhet med andra

kontroversiella frågor hade den fått sättas på paus

    under depressionen och andra världskriget.

1932 publicerades annu en utredning, denna gång 

    med ett mer övergripande fokus på tillsättande

av präster.

    Den högerinriktade utredningen baserar sina förslag på kyrkans intresse, medan den

   socialdemokratiskt tillsatta baseras på sekulära

politiska värderingar.

 

1951 publicerar hela biskopskollegiet i Svenska

   kyrkan ETT BREV I EN FOLKETS LIVSFRÅGA,

riktad till samtliga präster i statskyrkan.

    Biskopsbrevet inriktar sig på det område som biskoparna tycks anse som det viktigaste

   stridsfältet mellan två motsatta auktoriteter,

nämligen äktenskap, relationer och sexualitet.

    Biskopskollegiet noterar att "en så våldsam brytningstid som vår" skapar en osäkerhet också

   inom kyrkan, och understryker därför att kyrkans

uppdrag är "att förkunna Guds vilja, sådan den 

   uppenbarats i evangeliets centrala budskap på

livets skiftande förhållanden".

   

Biskopsbrevet tar entydigt ställning för en

   traditionell kristen hållning, som motvikt till individualistiska normer som som utgår från 

   " den enskildes njutningskrav och lyckobegär". 

Utifrån denna grundsyn, genomgående beskriven

   som byggd på "Guds bud" och "Guds vilja", 

betonar biskopsbrevet vikten av att hålla fast vid

    äktenskapet mellan en man och kvinna som den

stadfästa förening som samhället obetvingat måste

   fortsätta bygga på.

Biskoparna konfronterar vad de betraktar som

   "tidens sexuella slapphet" och slår fast" all

sexuell förbindelse före och utanför äktenskapet

  som synd mot både Gud och nästan" ----- detta 

förklaras explicit gälla såväl heterosexuella som

   homosexuella handlingar.

 

Biskopsbrevets principiella hållning är dock mycket 

   tydlig och avslutas med att hänvisa till Jesu exempel; fasthet i principerna, klarhet i

   undervisningen om brott mot Guds bud, men slösande barmhärtighet mot den som ångrar sin 

    synd.  Därefter påminner biskoparna om Paulus

att inte anpassa sig efter denna tidsålders filosofi,

    utan låta sitt tänkande förvandlas i enlighet

med Guds vilja.

 

1957 blir det nämligen inte längre möjligt att skjuta

   ämbetsfrågan framför sig, och kyrkomötet 

uppmanas avge sin uppfattning i frågan.

     Mötets svar är dock tydligt: med 62 röster mot

36 avvisar du utredningens förslag om att införa

      kvinnliga präster.

Bara några veckor senare faller dock

   koalitionsregeringen mellan socialdemokrater

och bondeförbundare - om än inte på kyrkopolitiken,

     utan på oenighet i pensionsfrågan.

Det avslutade samarbetet med bondeförbundet

   skapar en ny politisk spelplan, och i likhet med

tidigare tillfällen då Socialdemokraterna kunnat

  frigöra sig från en nära samverkan med andra partier tar den nya socialdemokratiska

   enpartiregeringen tillfället i akt att ta stora kliv

framåt. 

     Efter bara några veckor tillkännager nye justitieministern Ingvar Lindell sin ambition att

   trots kyrkomötets avvisande ändå presentera

en proposition om att införa kvinnliga präster.

    I enlighet med Harald Hallens och Arthur Engbergs förslag från 1920 - talet väcker Lindell

    och den faktiska möjligheten att avskaffa kyrkomötets vetorätt om de än en gång skulle 

    avvisa utredningsförslaget.

 

Den politiska styrningen av biskopsutnämningar

    blir dock avsevärt starkare efter 1958 års beslut

om kvinnliga präster.

     Därefter avvisar regeringen alla föreslagna kandidater som motsatt sig beslutet.

    Denna informella procedur formaliseras slutligen

av kyrkominister Alva Myrdal, som 1972 slår fast 

  i en skrivelse att det finns en skillnad mellan 

åsiktsfrihet bland präster och det ämbetsansvar

    som följer med biskopsämbetet, och att en biskop därför måste underordna sig den lagstiftning 

   som godkänts av riksdag och kyrkomöte. 

Detta ställningstagande från statsmakten

   understryker också den auktoritetskristiska 

princip som Alva Myrdal drivit under hela sin karriär.

      I det här fallet innebär det att även biskoparna 

betraktas som lydande under en ny auktoritet som

    inte byggd på kyrklig tradition eller Bibeln,

utan på sekulära politiska avgöranden.

    Den viktigaste kyrkopolitiska frågan från omkring

1960 skulle dock inte handla om statskyrkans

     avskaffande. 

En statlig utredning i frågan inleddes 1958, men

    presenterades inte förrän 1968.

Alva Myrdal utsågs att leda den kommission som

   skulle genomföra den statskyrliga skilsmässan.

Efter intern opposition från socialdemokratiska

    kyrkopolitiker och skarp kritik från Centerpartiet

och Moderaterna, kombinerat med Olof Palmes

   ovilja att göra ärendet till en valfråga, valde dock

den socialdemokratiska regeringen att dra tillbaka

    förslaget innan valet 1973. 

Även om Alva Myrdals utredning misslyckats att nå

   sitt mål, kan den unnderliggande socialdemokratiska strategin ändå betraktas som

    framgångsrik, genom att den trots alla turer kunde knyta den lutherska statskyrkan ännu 

   närmare de politiska styresformerna.