Direktlänk till inlägg 17 oktober 2023
AXPLOCK UR BOKEN: LANDET SOM GLÖMDE GUD.
Mellan åren 1917-1932 hade Sverige inte mindre
än 14 regeringar.
Denna period av ständiga förrängringar fick sitt
slut när Per Albin Hansson efter valet utsågs till
statsminister.
Då inleddes en historiskt och internationellt
unikt lång period där ett enda parti lyckades behålla
makten --- inte i 44 dagar utan i 44 år.
Socialdemokraterna styrde Sverige, bland
tillsammans med andra partier, men oftast på
egen hand, mellan 19332 och 1976.
Socialdemokraterna fick aldrig lägre än 44 procent i något val mellan 1936 och 1970.
De förändringar i sekulär och invidualistisk
riktning som Sverige upplevde under den här
perioden skedde under socillademokratisk ledning.
Socialdemokratin föddes i slutet av 1800- talet
i nära samverkan med radikalt liberala grupper,
exempelvis den iUTILISTISKA rörelsen,
där Hjalmar Branting tog en ledande roll.
Den kombination av individualism och religions-
fientlighet som skulle prägla många
socialdemokrater uttrycktes med styrka även av
liberat orienterade utilister, med socialdemokratin
blev ändå den politiska rörelsen som samlade
de flesta av dessa radikala röster.
Den itilistiska rörelsens grundare; Viktor
Lennstrand, beskrev det som "min plikt att öppet
mot kristendomen sätta ej allenast utilism utan
även socialdemokratin.
Branting själv skulle dock med tiden förändra sin
direkt fientliga inställning mot kristendomen
till en mer diplomatisk attityd där religionen skulle
vara en privatsak som förväntades förlora sin roll
i det kommande socialistiska samhället.
I Sverige kom förändringarna dock med tiden
att accepteras, eftersom politiken hade lyckats
ersätta gamla värderingar med nya, där
"den förenade tron inte längre var den gamla
lutherdomen utan en socialdemokratisk ekonomisk religion".
Yvonne Hirdman beskriver de hastiga förändringar
omkring 1970 som ett resultat av att Socialdemokraterna antog en radikal, delvis liberal
syn på könsrollerna som "ett nytt fält för den
sociala ingenjörskonsten" i partiets större vision
om klassmässig jämlikhet.
VAR OCH EN KAN SE ATT RELIGIÖS PRAKTIK OCH
UTTALAD TRO HAR MINSKAT I MÅNGA LÄNDER,
FRAMFÖR ALLT UNDER DE SENASTE
DECENNIERNA; ATT GUD INTE TAR PLATS I DET
OFFENTLIGA RUMMET PÅ SAMMA SÄTT SOM
UNDER TIDIGARE SEKLER, OCH LIKNANDE
FÖRÄNDRINGAR SKER PÅ EN RAD ANDRA
OMRÅDEN. Charles Taylor.
HISTORIKERNA MÅSTE I FRAMTIDEN FÖRKLARA
HUR EN SOCIALISTISK SKOLREFORM KUNDE
GENOMFÖRAS I ETT KAPITALISKT LAND ..... HUR
KOMMER DET SIG ATT SKOLSYSTEMEN I DET
SOCIALISKA DDR OCH DET KAPITALISKA SVERIGE
HAR SÅ MÅNGA GEMENSAMMA DRAG?
HEDERSDOKTORATET UPPFATTAR JAG SOM EN
ERKÄNSLA AV DEN SVENSKA SKOLREFORMEN.
DEN ÄR ETT MEDEL FÖR ATT DEMOKRATISERA
DET SVENSKA SAMHÄLLET, DET VILL SÄGA
FÖRBEREDA SOCIALISMEN.
Stellan Arvidsson, tacktal vid mottagandet att sitt hedersdoktorat vid universitetet i östtyska Rostock
1969.
PÅ ARBETARKLASSEN SKALL BYGGAS
FRAMTIDENS KYRKA; OCH DET ÄR EN SÄKRARE
GRUND ÄN BIBELSAGAN EN GÅNG GAVS ÅT DEN
KRISTINA KYRKAN ... DE GAMLA STÅNDEN ÄR
STADDA I UNDERGÅNG ... PRÄSTSTÅNDET --- HUR
MÅNGA AV DESSA TIOTUSENDEN TRO PÅ VAD
SVARTROCKARNA PREDIKAR?
STATSKYRKAN ÄR EN KOLOSS PÅ LERÖTTER,
SOM RAMLAR FÖR FÖRSTA ALLVARLIGA STÖT
OCH DRAR MED SIG DE 16 MILJONER DEN
KOSTAR OM ÅRET.
Hjalmar Branting, tal vid Sveriges första förstamaj
demonstration, Stockholm 1890.
Den tidiga socialdemokratins syn på religionen
pendlade mellan att betrakta den som ett
förtryckarmedel från överklassen, eller som en
kyrklig förvrängning av Jesu sanna socialistiska
budskap. I båda fallen framstod kyrkokritik och
motvilja mot präster och andra kyrkliga auktoriteter som självklara inslag i klasskampen,
och den tidiga arbetarrörelsen utmärktes av en
"militant ateism".
Staten gensvarade i sin tur skarpt, och både
Hjalmar Branting ( 1860-1925 ) och andra ledande
socialdemokrater fick tillbringa tid i fängelse
för hädelse.
Detta ökade dock bara motsättningarna och stärkte arbetarklassens inställning att kyrkan stod
i allians med statsmakten, i opposition mot
individuella friheter.
Redan vid socialdemokraternas bildande 1889 var
aversionen mot kristendomen uppenbar, men den
första partikongressen fann en pragmatisk lösning
på frågan.
Kongressen öppnades på långfredagen vid
gudtjänsttid .... en markering så tydlig som någon
--- och bestod av två talanger.
Den ena, ledd av Hjalmar Branting, argumenterade för att formellt uttalande mot
religionen, medan den andra ville verka för
religionens privatisering. Det senaste förslaget
segrade också med 18 röster mot 16.