LANDET DÄR VAD SOM HELST 

 

                             KAN HÄNDA.

 

För mer än 40 år sedan antog en enig riksdag en ny

     invandrarpolitik och de tär med dess efterskalv

vi fortfarande lever i.

          Propostionen som lämnades in i februari 1975

av den socialdemokratiska regeringen genom   

    statminister Olof Palme och biträdande arbets-

ministern Anna Greta Leijon avsåg att "skapa

   samverkan mellan svenskar och invandrare"

och att "öka solidariteten mellan dem liksom       möjligheterna för invandrarna och minoriteterna

     att påverka beslut som rör deras egen situation".

 

Genom S-regeringens proposision SVERIGE,

   FRAMTIDEN --- FRÅN INVNADRARPOLITIK TILL

INTEGRATIONSPOLITIK 1997, överlämnad till

     riksdagen av statsminister Göran Persson 

och biträdande inrikesministern Leif Blomberg,

     inrättades sedan Integrationsverket 1998

och fick då ett nytt begrepp, integrationspolitik,

     som dock i huvudsak innebar att man forsatte

på den tidigare inslagna vägen.

     Nyanlända skulle integreras genom att deras 

avskildhet uppmuntrades.

    De fåtal som efterfrågades assimilering betraktades närmast som facister.

 

På juldagen 1965 tog stadsrådet Olof Palme till

    orda i radion:

"Sverige har varit ett land från vilket människor

     sökt sig bort till främmande land.

Nu söker sig människor från främmande länder

    hit till oss.

Ov´ch vi är ovana vid minoriteter, ovana att ta

   hänsyn till dem som är annorlunda.

Därför blir vi lätt tafatta och trubbiga, både som 

     enskilda individer.

Och vi har väl ännu inte satt oss in i den nya

    situation som uppstått, när invandrarna blivit 

en stor och växande folkgrupp av allt större 

     betydelse i det svenska samhället.

 

Statens invandrarverk gav vid 1980-talets början

    ut en serie skrifter, bland dem, MUSLIM  I SVERIGE ( 1981 )  som ville bidra till att "sprida 

    ökad kunskap om islam och muslimers möte

med livet i Sverige, inte minst som detta möte kan

    ge upphov till olika missförstånd och konflikter

i det dagliga livet". 

 

Integrationsminister Mona Sahlin skulle senare,

    2002, uttala att det inte fanns någon svensk kultur:

      Jag har ofta fått frågan, men jag kan inte komma på vad svensk kultur är.

     Jag tror att det är lite det som gör många svenskar så avundsjuka på invnadrargrupper.

     Ni har en kultur, en identitet, en historia,

någoting som binder ihop er.

      Och vad har vi? Vi har midsommarafton

och sådana #töntiga# sker".

   

År 2006 hade det blivit dags för regeringen att

    proklamera ett officiellt Mångkultur år i Sverige.

         "Syftet med Mångkulturåret 2006 är att bestående sätt öka alla invånares möjligheter 

    att delta i kulturlivet och att skapa ett samspel 

mellan olika kulturtraditoner".

 

     Man ville "verka för en långsiktig och varaktig 

förändring och utveckling av det svenska

   kulturlivet i riktning mot en ökad etnisk och 

kulterell mångfalld". 

 

Yvonne Rocks tal: "De som arbetar med

    mångkulturfrågor belönas, eller ska arbetet med 

frågor om som dessa helt enkelt bli ett krav,

     inte bara under Mångkulturåret utan också på

längre sikt?

     Bör man kräva av de aktörer som tar emot 

statliga pengar att de, för att få ut sina bidrag,

    måste redovisa hur man arbetat med mångkultur

frågor, samt vilka konkreta resultat som uppnåts"?.

 

Här såg Yvonne Rock något som måste motarbetas:

     "Det svenska är skapat kring en norm av vithet,

men också kring normerande Hetrosexualitet,

    medelklass och allt annat som anses "normalt".

 

Att Ibn Rush tillåts vara regeringens förlängda arm

    är också remarkabelt med tanke på förbundets

samröre med antisemetiska och homofientliga 

      föreläsare.

Det startades 2001 av Islamiska förbundet, som

   är medlem i Muslimska brödraförbundets europeiska paraplyorganisation FIOE, åtnjöt tidigt

    samhällets stöd.

Av folkbildningsrådet, som fördelar statsbidrag

    till folkhögskolor och studieförbund, fick Ibn Rushs 23 miljoner kronor 2017. 

     Myndigheten för stöd till trossamfund, ger också

miljonbidrag till regimtrogna turkiska moskeer

   i Sverige, vilket rimmar sällsynt illa med kulturministerns försäkringar om att pengarna ska

    kopplas till demokratiska värderingar.

Medan statens slantar har rullat i islamistisk

  riktning har islamofobi kampanjen succesivt förstärkts.

    Insmugna i all argumentation från muslimska

brödraskapets när verk finns krav på särbehandling

     och rättigheter som skulle skilja ut muslimer

från andra.

     Samtidigt framträder i den information som Islamska förbundet lägger ut på nätet en form av 

    megalomani genom anspråken på att islam skulle vara den enda sanna läran och Allah den enda

    sanna guden "för alla". 

 

De senaste årens biblioteksdebatt har haft åtskilliga

    absurda inslag.

Böcker av kända författare har plockats bort från

    hyllorna för att de innehållt ett otidsenligt 

språkbruk och mindre och mindre kända författare

    har inte köpts in på grund av att de bedöms hysa

felaktiga åsikter.

    Ettriga lokala påtryckargrupper har övertalat

bibliotekschefer att ta bort böcker som de själva

   ogillar.

 

Flera rapporter har från bibliotekariernas

   fackförbund hat vittnat om stök skadegörelse

och hot mot personalen.

    Ungdomar har tänt eld på böcker, vakter har 

kallats in och öppentiderna har begränsat när

   situationen blivit ohålllbar.

 

Det sitter romska tiggare från Rumänien utanför

    Ica i Åhus på den skånska östkusten och vid ingången till Radiohuset i Stockholm, på hundratals

   platser i landet, inte som inkarnationer av svenska

orättvisor utan som sina medborgare.

    Vi låter det fortgå och låtsas att vi inte vet att 

det hela är organiserat och destruktivt.

     Vi har också förlorat förmågan att fatta beslut 

i känsliga frågor.  Illegala verksamheter

   permanentas.

 

Inget annat land erbjuder de nyinflyttade så mycket

   samhällsstöd som Sverige.

Migranternas hemländer ser saken annorlunda,

     där är statens ansvar för den enskildes välfärd

starkt begränsat.

    I Sverige slipper nyanlända den tandläkarräkning

som infödda själv måste betala och även

   människor, som saknar rätt att uppehålla sig i landet, ges vård, utbildning och i vissa kommuner

    till och med försörjninsstöd.

Men kan komma hit för penningars skull.

     I Sverige är inträdeskraven för nya medborgare

osedvanligt låga och samtidigt har vi en generös 

    bedömning av dubbla medborgarskap.

 

I propositionen SVERIGE, FRAMTIDEN OCH

    MÅNGFALDEN från 1997, den som introducerade

integrationspolitiken, framhölls det att den som

     fått permanent upphållstånd och är folkbokförd

i landet i princip ska ha samma rättigheter och

    skyldigheter som svenska medborgare. 

"Genom att sociala och andra rättigheter utvidgats

    till utländska medborgare, har medborgarskapet

minskat i betydelse", stod det i texten som 

    Göran Persson satte sitt namn under.

 

Här, mitt i Stockholm, kliver Kristina Persson,

    före detta framtidsminister ( S ), fram och förklarar att dte finns hundratusentals flyktingar

    som står på gatorna utanför och bara väntar

på att bli insläppta i samhället.

     Hennes lösning är enkel och befriad från de 

senaste årens mer mosägelsefyllda erfarenheter:

        "Ta emot dem!"

Migrationsministern Helen Fritzon ( S ) säger:

     "Vi ska maximera möjlighetena som migrationen

ger".

 

När fullmäktige i Sjöbo debatterade om kommunen

    skulle ta emot 15 flyktningar sa den lokale 

centerledaren Sven-Olle Olsson så här den 

    5 december 1985:

"Skrämmer det er ändå inte lite grann att de här

   människorna kommer från vilt främmande kulturer med främmande religion, främmande tankesätt

    främmande handlingsmönster .... I vårt handlingsmönster ingår exempelvis att som ikväll

     debattera och diskutera, argumentera och

kanske till och med demonstera.

     Men vi ersätter aldrig detta vare sig med våldshandlingar, vapenhot eller mord.

     Och för er att tro att dessa människor över en

natt byter karaktär ..... Hur kan ni vara så naiva,

    mina vänner, så ni påstår detta?"  

 

Olsson  hävdade att det handlade om kommunalt

    självstyre, att staten inte skulle få göra som de 

ville, men det han var ute efter var att hålla en liten

    grupp kommunplacerade människor utanför

sitt eget revir.

    I den kommunala folkomröstningen i samband 

med valet 1988 fick han stöd av 64 procent.

    Sjöbo hade då blivit ett nationellt ärende och

centerledaren Olof Johansson kallade resultatet

    "Oanständigt" Olsson sparkades ur partiet.