HELIGA BIRGITTAS UPPENBARELSER UR

   UPPENBARELSENS TREDJE BOK.

    KAPITEL. 20. 

DEN HELIGE BENEDICTUS.

Modern talar:

#Dotter, det är skrivet att den som fick fem talenter

      tjänade ytterligare fem.

Men vad menas med talenter annat än en den

     Helige Andes gåva?

Ty några får kunskap, andra rikedomar,

    andra närhet till de rika, och dock bör alla bära

fram en dubbel vinst för Herren: av kunskapen,

    genom att leva så att man blir till nytta och till

undervisning för sig själv och andra, av rikedomar

      och andra gåvor, så att man använder dem 

på ett förnuftigt sätt och bistå andra med 

     barmhärtighet.

Så mångdubblade den gode abboten Benedictus

      den nådens gåva som han hade mottagit,

då han föraktade allt som var förgängligt, då han

     tvingade sin kropp till att tjäna anden, då han 

inte satte något före den gudomliga kärleken.

Vidare, eftersom han fruktade att hans öron skulle

    befläckas av fåfängliga ord och ögonen genom

anblicken av åtråvärda ting, flydde han ut till

    ödemarken.

Så efterliknade han honom som, innan han var

   född, med jubel hälsade den barmhärtige 

Återlösarens ankomst.

     Denne Benedictus hade säkert vunnit himmelen, även om han inte hade gått ut i ökmarken,

      eftersom världen var död för honom och hans

hjärta var helt fylld av Gud.

Men det behagade Gud att kalla Benedictus upp

     på berget för att han skulle bli känd för många

och många genom hans exempel skulle lockas

       till fullkomlighetens livsväg.

Denne saliges mans kropp var som en säck som

     inneslöt den Helige Andes eld och som 

stängde ut den djävulska elden från hans hjärta.

Liksom nämligen jordisk eld flammar upp av två

   ting, av vind cch av en människas andedräkt,

så träder den Helige Ande in i en människas själ

     genom personlig ingivelse eller genom att 

en mänsklig handling eller ett gudomligt ord 

    lockar sinnet till Gud.

På samma sätt besöker den djävulska anden

       de sina, men skillnaden är mycket stor, ty den

Helige Ande värmer själen till att söka Gud, 

      men han tillintetgör den inte. 

Han upplyser genom sin renhet och tukt, men han

     förmörkar inte sinnet med ondska.

Den onde anden däremot upptänder sinnet till

     köttsliga ting och bereder det en outhärdlig 

bitterhet.

     Han förmörkar också själen, så att den inte blir

varse sig själv och trycker ner den till jordiska som

      inte kan skänka den någon tröst.

För att alltså goda eld som var i Benedictus skulle

      upptända många, kallade Gud Benedictus 

till berget.

      Han kallade många gnistor till sig och av dem 

gjorde han genom Guds Ande ett stort bål och för

      dem sammanställde han genom Guds Andes

ingivelse en regel, genom vilken många blev 

     gjorda fulllkomliga, liksom Benedictus själv.

Nu däremot ligger många stickor utkastade från

     den helige Benedictus bål.

De ligger kringspridda överallt och de är kalla 

       i stället för varma, svarta istället för lysande.

Om de däremot låg tillsammans i elden, 

      skulle ge ifrån sig ljus och värme#.