FULLKOMLIGHETENS VÄG.

TERESIA AV AKVILA.

KAPITEL.  10.

TALAR OM ATT DET INTE RÄCKER MED ATT

FRIGÖRA SIG FRÅN DET OVANNÄMNDA OM MAN

INTE SAMTIDIGT FRIGÖR SIG FRÅN SIG SJÄLV,

OCH ATT DENNA DYGD ÄR FÖRBUNDEN MED

ÖDMJUKHETEN. 

1.  När vi har frigjort oss från världen och våra släktingar och lever instängda här under de redan beskrivna vilkoren, kunde vi lätt inbilla oss,

        att vi hade gjort allt och att det inte finns flera faror att bekämpa.

O, mina systrar, känn er inte för säkra och slå er till ro, ty då handlar ni som mannen, som lugnt gick till

            vila efter att ordentligt ha låst alla dörrar av rädsla för tjuvar, när de redan var inne i huset.

Ty som ni vet blir vi kvar med oss själva och den egna naturen är den farligaste tjuven.

Om vi inte vandrar med stor vaksamhet och var och en noga ger akt på att hon kuvar sin egen vilja,

       vilket är det viktigaste av allt, kommer det

att finnas en mängd ting som berövar oss denna andens heliga frihet och hindrar oss från att flyga

         till vår Skapare, befriade från denna jordens blytunga laster.

2.  För att vända våra böjelser från denna världens förgängliga ting och till det som aldrig skall förgå är det en god hjälp att ständigt bevara i minnet,

          hur fåfängt allt är och och hur snart det förgår.

Det kan synas vara enn svag hjälp, men ändå har det förmågan att så smånigom göra själen allt starkare.

Dessutom måste vi vara mycket på vår vakt också angående obetydliga ting och så snart vi känner oss

          lockade av något av dem, måste vi försöka att vända tankarna därifrån och i stället rikta dem mot Gud.  

Och han skall hjälpa oss.

Han har ju förlänat oss en stor nåd genom att sörja för att det mesta redan är gjort i detta hus.

Men nu återstår det att frigöra oss från oss själva och kuva oss själva, och det är sannerligen mycket

         svårt, eftersom vi står oss själva så nära och älskar oss själva så högt.

3.  Här är det sanna ödmjukheten kan göra sitt inträde, ty denna dygd tycks mig alltid gå tillsammans med självförnekelse.

Det är två systrar som det inte finns någon anledning att skilja från varandra.

Det är inte dessa släktingar som jag rådde er att undvika.

Nej, dessa måste ni tvärtom omfamna, älska och aldrig synas förutan.

O suveräna dygder, mästarinnor över allt skapat, världens härskarinnor!

Det är ni som berfiar oss från alla de snaror och fällor djävulen kan lägga ut.

Hur älskade var ni inte av vår läromästare Jesus Kristus som aldrig ett ögonblick syntes utan er.

Den människa som äger dessa dygder kan lugnt ge sig i strid med hel ahelvetet, med hela världen och alla dess frestelser.

Hon behöver inte frukta någon, ty henne tillhör himmelriket.

Det finns ingen anledning för henne att rädas, ty hon bekymrar sig inte om eller räknar det ens som en förlust ifall hon skulle förlora allt.

Hennes enda fruktan är att misshaga sin Gud

och därför bönfaller hon honom att styrka henne i dessa dygder, så att hon inte förlorar dem av egen skuld.

4.  Dessa dygder är visserligen så beskaffade,

att de döljer sig för den som äger dem.

Hon märker dem aldrig hos sig själv och kan inte tro

att hon äger någon av dem, även om någon annan

skulle påpeka det.   

Men hon värderar dem så högt, att hon ständigt försöker uppnå dem och sålunda fullkomnar hon dem allmer i sig.

De ger sig också till känna hos den som äger dem;

så snart som man närmar sig henne lägger man märke till dem utan att hon vill det.

Men vilken dårskap avmig att prisa självförnekelsen

och ödmjukheten, när härlighetens Konung så har lovprisat dem och bekräftat dem genom sitt lidande!

Sålunda, mina döttrar, det är häri ni måste uppbjuda era krafter om ni vill lämna Egyptiens land, ty när ni finner dessa dygder, finner ni mannat.

Då skall alla ting smaka er, och ur bittra de än är för

världen, så skall ni ändå finna dem ljuva.

5.  Det första vi nu måste göra är att befria oss från kärleken till vår kropp. 

Somliga av oss är naturen så bortskämda att detta inte kommer att kosta litet; de har så många

          bekymmer för sin hälsa att Gud bevare oss för allt besvär de förorsakar, det gäller särskilt nunnor men även andra.

Det finns nunnor som tycks tro att vi kommit till

klostret endast för att se till att vi inte dör, och i denna avsikt tar de till alla medel till buds.

I detta hus finns det visserligen föga möjlighet att omsätta sådana omsorger i handling, men jag skulle

        vilja att man inte ens önskade sig dem.

Systrar, besluta er då äntligen för att ha kommit hit för att dö för Kristus, inte för att omhulda er för Kristi skull.

Djävulen intalar oss ibland att det är nödvändigt att omhulda sig för att kunna följa och iaktta ordensregeln.

Och somliga är, bevars väl, så måna om att akta på

          och bevara hälsan för regelns skull, att de dör utan ha följt den till punkt och pricka en månad,

kanske inte ens en enda dag.

Jag förstår verkligen inte varför vi i så fall

komit till klostret.

6.  Oroa er inte för att vi i detta hänseende skall brista i måtta!

Det vore ett under, ty biktfäderna befarar genast at vi skall ta livet avv os genom botövningarna.

Och själva har vi en sådan avsky för blotta tanken på att vi häri kunde brista i måtta, att jag önskar att

        vi vore lika samvetsgranna i allt det övriga.

Jag vet liksom inte heller jag bryr mig om ifall de säger, at jag dömer andra efter mig själv, ty de skulle bara säga sanningen.

Jag tror för min del att ju mer vi skämmer bort oss desto sjukare gör oss Herren, åtminstone har han

        bevisat mig stort förbarmande genom att

handla så mot mig; ty eftersom jag skulle ha skämt

       bort mig i vilket fall som helst, ville han ge mig

enn orsak därtill.

Det är skrattretande att se vilka stor abekymmer enn del gör sig i detta avseende.

Ibland känner de ett plötsligt behov att göra bot så att säga utan rim och reson, men det varar inte mer

       än ett par dagar, sedan inbillar djävulen dem att de skadar sig själva och får dem at sky boten.

Och sedan vågar de inte ens fullgöra den som regeln föreskriver, ty de har ju redan erfarit följderna.

Och snart uppfyller vi inte ens regelns minsta föreskrifter, inte ens tystnaden, som verkligen inte kan skada oss.   

Knappt känner vi en smula huvudvärk, förrän vi uteblir från koret, fastän inte heller det skulle betytt döden för oss. 

Och därtill vill vi uppfinna botövningar efter vårt eget huvud, så att vi till slut varken kan  göra det ena eller det andra.

Ibland är det en helt ringa opasslighet som kommer oss att inse att vi ej är förpliktade at göra någonting

       alls och att vi redan uppfyllt allt, när vi bett

priorinnan om befrielse frånn alla våra skyldigheter.

7.   Men varför, kommer ni att säga, gör piorinnan det?

Hon kanske inte skulle göra det, om hon visste vad som försiggick inom oss.

Men det är ju ni själva som säger henne att det är nödvändigt och det finns alltid någon läkare till hands för att bekräfta det som ni säger;

      en vännina eler släkting kanske gråter vid er sida.

Vad vill ni att den stackars priorinnan skall göra?

Hon är alltför rädd att brista ut i kärek och låter hellre er göra det.

8.  Detta är saker som någon gång kan inträffa, därför framhåller jag demm här så att ni må akta er för dem.

Ty om djävulen börjar med att skrämma oss med att vi kan förlora hälsan så kommer vi aldrig att göra

någonting.

Må Herren ge oss ljus att i allt handla tillbörligt!

     Amen.