FULKOMLIGHETENS VÄG.

TERESIA AV AKVILA.

KAPITEL.   11.

FORTSÄTTER ATT BEHANDLA SJÄLVFÖRNEKELSEN.

TALAR OM HUR VI SKALL ÖVA DEN UNDER SJUKDOM.

1. Att vi ständigt beklagar oss över små opassligheter är för mig, mina systrar, ett tecken på ofullkomlighet.

Gör det inte om ni kan bär adem!

Om lidandet är stort så säger det självt ifrån.

Och det är ett annat slags klagan, den kan man inte ta miste på.

Tänk på att ni är få till antalet!

Tar en av er till vana att ständigt klaga, kan hon,

förutsatt at ni älskar varandra och att kärleken

       härskar bland er, oroa alla de andra.

Om någon verkligen är sjuk så skall honn säga det och ta det nödvändiga botemedlet.

Om ni befriats från kärleken till er själva, kommer  ni att sörja över minsta lindring, så att det inte finns någon fara för att ni skall tillgripa den i onödan

       eller beklaga er utan orsak.

Men om det är nödvändigt vor edet mycket sämre att inte säga något än att söka lindring i onödan.

Det vore också mycket orätt om man då inte visade er medlidande.

2.  Jag är emellertid säker på att där kärleken råder och ni är få till antalet, där skall det aldrig fattas er någon omsorg när ni är sjuka.

Men börja inte att beklaga er över vissa kvinnliga

svagheter och opassligheter, ty det är i ibland djävulen som intalar oss dessa smärtor vilka

        kommer och går.

Om ni inte lägger bort vanan att tala om em och beklaga er över allting ----- utom för Gud allena ------

       så kommer det aldrig att bli någon ände på

dem.

Vår kropp har nämligen det felet att ju mer den blir

omskött, desto fler behov upptäcker den.

Det är förunderligt hur mycket den älskar att bli bortskämd.

Det minsta behov tjänar den som täckmantel för att den stackars själen och hindra den att uvecklas.

3.  Tänk på alla fattiga, sjuka människor som inte har någon att beklaga sig för.

Det går inte att både vara fattig och bortskämd.

Glöm inte heller bort de många gifta kvinnor -----

jag vet att sådana finns, även i den högsta samhällsklassen ------ som, svåra lidanden och svåra prövningar, inte vågar klaga för at inte misshaga sina män.

Ni och jag, arma synderska, vi har väl inte kommit hit för att bli bättre behandlade än de? 

O, hur fria är ni inte från världens många bekymmer!

Lär er då att lida en smula för Guds kärleks skull utan att alla måste veta det!

En kvinna som är olyckligt gift lider svårt av detta utan att söka tröst hos någon av fruktan för att det kunde komma till hennes mans öron, ifall hon

         talade om det eller beklagade sig för någon.

Och vi skulle inte med Guds hjälp kunna bära några av de lidande som han sänder oss för våra synders skull?

Allra helst som det inte blir det minsta bättre för

att man beklagar sig.

4.  Det jag har sagt gäller inte i fråga om allvarligare sjukdomar, som till exempel häftig feber, fast

      jag även i sådana fall ber er att alltid bevara måtta och tålamod.

Jag tänker snarare på de små  krämpor som inte fordrar sängliggande.

Men vad skulle hända om dessa rader blev lästa utanför detta hus? 

Vad skulle alla nunnorna säga om mig?

Hur gärna skulle jag inte bära allt om det hjälpte någon att bättra sitt liv!

Det behövs bara att en enda syster tar för vana at beklaga sig utan orsak, för att man till sist skall få för vana att inte tro någon annan,  hur sjuk hon än är.

Låt oss minnas våra heliga fäder, dessa eremiter från forna dagar, vars liv vi försöker efterlikna.

Vilka smärtor har de inte utstått, och det i en så stor ensamhet!

Vilken hunger och kyla!

Vilken brännande sol och hetta har de inte lidat av utan att ha någon at beklaga sig för, utom för

Gud allena!

Tror ni att de var gjorda av järn?

Nej, de var lika ömtåliga som vi.

Var övertygade om, döttrar, att ni väl börjar underkuva denna stackars kropp kommer den inte längre att besvära oss så mycket.

Det kommer att finnas tillräckligt många systrar som sörjer för vad ni behöver.

Ödsla därför inte omsorger på er själva, såframt det inte skulle röra sig om ett tvingande behov.

Om vi inte en gång för alla beslutar oss föra att stå ut med både död och dålig hälsa, kommer vi aldrig att göra någnting.

5.  Försök att inte längre frukta döden och överlämna er fullständigt åt Gud, hända vad som hända vill.

Vad betyder det väl om vi dör?

Hur ofta har inte kroppen gäckat oss?

Kan vi inte för en gångs skull gäcka den?

Tro mig, detta beslut är långt viktigare än vi kan föreställa oss.

Ty om vi ofta och i allt högre grad anstränger oss i denna sak skall vi med Guds nåd bli herrar över kroppen.

Att besegra en dylik fiende är en stor hjälp för att kunna kämpa vidare i livets strid.

Herren förläne oss denna nåd eftersom han har makt därtill! 

Dock är jag helt säker på att endast den förstår vinningen som redan njuter av segern.

Den är så stor att jag inte tror någon kommer att ångra de mödor hon gått igenom för att uppnå denna frid och detta herravälde över sin kropp.