ANDLIG SÅNG.  ELFTE STROFEN.

AVSLÖJA FÖR MIG DIN NÄRVARO

OCH MÅ ÅSYNEN AV DIN SKÖNHET DÖDA MIG.

DEN SOM ÄR SJUK AV KÄRLEK

KAN INTE BOTAS, DU VET DET,

ANNAT ÄN GENOM NÄRVARON AV DEN

ÄLSKADES ANSIKTE.

FÖRKLARING.

1.  Själen som längtar efter att ägas av denne

store Gud, som hon är hänförd av kärlek till

och för vars skull hennes hjärta är bedrövat, kan inte längre härda ut, och hon ber i denna strof med

bestämdhet att han skall avslöja och visa sin skönhet för henne, det är hans gudomliga väsen

        och att han skall döda henne med denna åsyn och frigöra henne från kroppen, eftersom hon

så länge hon är bunden till den inte kan se

och njuta av honom som hon vill. 

Hon framlägger för honom sitt hjärtas smärta

och ångest i vilka hon lever plågad av sin kärlek,

utan att kunna få annan hjälp än genom den

saliga åsynen av hans gudomliga väsen.

Här följer versen:

    AVSLÖJA FÖR MIG DIN NÄRVARO.

2.   För att förklara detta, måste man veta att det

i själen kan finnas tre slag av Guds närvaro.

Det första är väsenligt; och på det sättet är han

närvarande inte bara i de godaste och heligaste

själarna, utan också i de onda och syndiga,

liksom i alla andra skapade varelser, eftersom han

       genom denna närvaro ger dem liv och existens;

om denna närvaro fattades, skulle de alla förintas

och upphöra att finnas till.

          Och sålunda fattas denna närvaro aldrig

för själen.

Den andra närvaron är av nåd, genom vilken Gud

bor i den själ som är behaglig för honom och som han är nöjd med; och denna närvaro är inte gemensam för alla själar, eftersom de som faller i 

        dödssynd förlorar den, och själen kan inte på naturligt sätt veta om hon har den.

Den tredje närvaron är genom andlig känsla; ty Gud brukar ge många hängivna själar känslor av andlig

närvaro, varmed han stärker, gläder och

uppmuntrar dem.

Men såväl dessa känslor av andlig närvaro som de andra slagen av närvaro är dolda, ty Gud visar sig inte i dem sådan han är, därför att tillståndet

i detta liv inte medger det; och så gäller nedanstående vers för var och en av dem, alltså:

         AVSLÖJA FÖR MIG DIN NÄRVARO.

3.   Själen vet säkert att Gud alltid är närvarande

i henne, åtminstone på det första sättet, och därför

ber hon inte att han skall göra sig närvarande,

       utan att hans dolda närvaro i henne, den må

vara naturlig, andlig eller känslomässig, skall

uppenbaras för henne, så att hon kan skåda honom   i hans gudomliga väsen och hans skönhet.

Liksom han genom sin väsentliga närvaro ger

det naturliga varat åt själen, och liksom i sin nåd

fullkomnar henne, så må han också förhärliga henne genom att uppenbara sin härlighet.

Men eftersom denna själ drives av känsla och brinnande kärlek till Gud, så bör vi förstå att denna

NÄRVARO som hon ber den Älskade om, huvudsakligen är en viss känslomässig närvaro

av honom själv somm han givit åt själen.

Denna närvaro har varit så hög, att hon har upplevt den som ett oändligt Väsen, men beslöjat, varifrån Gud har meddelat själen vissa strålar i ett ljusdunkel från sin gudomliga skönhet, och med 

       en sådan verkan i själen, att detta skapar glödande längtan och vanmakt av kärlek till det som hon känner där, beslöjat i denna närvaro.

Detta överensstämmer med vad David kände, när han sade:

"Min själ längtar och trängtar efter Herrens gårdar"

 ( Ps. 84:3 ), ty då är själen vanmäktig av längtan

efter att få sjunka in i detta Högsta Goda, som hon känner närvarande och beslöjat, därför att även om det är beslöjat så känner hon mycket starkt

        det goda och den njutning som finns där;

och av denna anledning lockas hon och föres hän till detta goda med större kraft än något naturligt

            föremål drages emot sitt centrum.

Och med denna tröst och hunger inom sig kan själen inte längre hålla sig tillbaka, utan hon säger:

       AVSLÖJA FÖR MIG DIN NÄRVARO.

4.   Samma sak hände Moses på Sinais berg; ty när han var där i Guds närvaro fick han se så sublima

och så djupa syner av högheten och skönheten i

Guds beslöjade gudom, att han inte kunde uthärda det, utan bad två gånger Gud att avslöja sin

härlighet och han sade:

         "Du har dock sagt: `´Jag känner dig vid namn, och du har funnit nåd för mina ögon. `´

Om jag alltså har funnit nåd för dina ögon, så låt

mig se ditt Ansikte, så att jag lär känna dig och så att jag finner den fullkomliga nåd inför dina ögon som jag begär"   ------  vilken nåd är att nå fram till den fullkomliga kärleken till Guds härlighet

  ( 2 Mos. 33:12-13 ).

Men Heren svarade honom:

"Mitt Ansikte kan du icke få se, ty ingen människa kan se mig och leva"  ( 2 Mos. 33:20 ); vilket

är som om han hade sagt:  Moses, du ber mig 

      om något svårt, ty mitt Ansiktes skönhet är så stor och åsynen av mitt väsen är en sådan njutning, att din själ inte kan uthärda den i detta

slags svaga liv.

Och sålunda, eftersom själen känner ill denna

sanning, antingen genom de ord som Gud sade till

Mose eller genom det som vi har sagt att hon

här känner vara dolt i Guds närvaro,

         eftersom hon vet att hon inte kan se honom i hans skönhet så länge som hon ännu lever detta

slags liv, och då hon för bara en liten skymt av det

         faller i vanmakt, som vi har sagt, så förekommer hon det svar som man kunde ge till

henne såväl som till Moses genom att säga:

     MÅ ÅSYNEN AV DIN SKÖNHET DÖDA MIG.

5.   Det är som att äga: eftersom njutningen vid åsynen av dit Väsen och din skönhet är så stor att min själ inte kan bära den, utan att jag måste

dö vid den åsynen,

     MÅ ÅSYNEN AV DINN SKÖNHET DÖDA MIG.

6.   Man vet att det finns vå slag av åsyn som kommer människan at dö för att hon inte kan thärda deras kraft och verkan:

        det ena är åsynen av basilisken, vid vars åsyn man säger att hon ögonblickligen dör;

        det andra är åsynen av Gud.

Men orsakerna är mycket olika: eftrsom den ena

av dessa anblickar ger döden genom kraften hos

ett mycket stort gift, och den andra med en

oändlig frälsning och en outsäglig härlighet. 

Därav kommer att det inte är så underligt att själen

här vill dö vid åsynen av Guds skönhet för att sedan för evigt få njuta av den, ty om själen hade den

minsta aning om Guds höghet och skönhet,

          så skulle hon  inte bara önska sig döden för att få njuta därav i evighet, så som hon önskar här,

utan hon skulle med största vilja undergå tusen

grymma dödar för att få se denna skönhet ett

enda ögonblick.

Och efter att ha sett den, skulle hon be att få undergå lika många nya dödar för att få se den ännu ett ögonblick.

7.   Men för at ge en bättre förklaring till denna

vers måste man veta, att själen här talar villkorligt,

när hon säger att åsynen av hans skönhet må döda henne, förutsatt att hon inte kan se den utan att dö.

Ty om hon kunde se den utan att dö, skulle hon inte be att den skulle döda henne: ty att vilja dö,

det är en naturlig ofullkomlighet.

          Men förutsatt att detta förgängliga människoliv inte kan äga bestånd tillsammans

med Guds oförgängliga liv, säger hon:

      MÅ ÅSYNEN AV DIN SKÖNHET DÖDA MIG.

8.   Detta är den lära som den helige Paulus meddelar korinterna när han säger:

"Vi vill icke avkläda oss, utan i stället få överkläda oss, så att det som är dödligt bleve uppslukat av livet"   ( 2 KOr. 5:4 ).

Detta betyder: vi önskar inte att befria oss från kroppen, utan att överklädas med härlighet.

       Men när han ser detta som vi talar  om, att man inte kan leva i härligheten med dödliga kropp

så säger han till filipperna att han önskar

     "bryta upp och vara med Kristus"  ( Fil. 1:23 ).

Men nu inställer sig här ett tvivel, nämligen varför Israels barn fordom flydde och frktade för att se

Gud av rädsla för att dö, så som Manoa sade till

sin hustru:

"Nu måste vi dö, eftersom vi har set Gud"  

( Dom. 13:22 ).

Till detta svaras att det är av två skäl:

    det ena är att på den tiden fick människorna även om de dog i nådens tillstånd, inte se Gud,

      Inte förrän efter Jesu Kristi ankomst.

Och därför var det mycket bättre för dem att leva i kroppen, utföra fler förtjänstfulla gärningar

och njuta av det naturliga livet, än att vara

i limbo utan att kunna göra förtjänstfulla gärningar,

      och att bara få lida av mörker och Guds andliga frånvaro.

Därav kommer det sig att de på den tiden skattade det som en stor nåd och en välgärning av Gud om de de fick leva länge.

9.  Det andra skälet var å kärlekens vägnar, ärför att de inte var så starka i kärleken och inte stod Gud så nära i kärlek, utan de fruktade att dö

vid åsynen av honom.

Men nu, under nådens lag, kan själen så snart kroppen är död genast få se Gud, och då är det lyckligaste att vilja leva kort tid och dö för att

få se honom.

Och även om en själ inte har en så stor kärlek till Gud som den själ vi här talar om, så skulle hon likväl inte frukta att dö vid hans åsyn; ty den

         sanna kärleken tar emot allt som kommer från

den Älskade på ett och samma sätt, det må vara medgång eller motgång eller rentav straff,

         förusatt att det är något han vill;

och sålunda ger henne allt detta lika mycket tillfredsställelse och njutning.

Ty, som den helige Johannes säger:

"Fullkomlig kärlek driver ut all räddhåga"

    ( 1 Joh. 4:18 ).

Döden kan inte vara bitter för den själ som älskar,

ty i den finner hon kärlekens alla ljuvligheter

och njutningar; hennes minne kan inte förosaka

        henne sorger, ty i minnet finner hon sin glädje;

det kan inte vara ledsamt eller plågsamt för henne,

ty däri finner hon ju slutet på alla sina svårigheter

och vedermödor och början till allt gott för henne.

Hon anser minnet vara en vän och gemål, och med

minnet gläder hon sig, liksom på sin trolovnings

och bröllopsdag, och hon längtar mer efter den dag och den stund då hennes död skall inträffa,

         än jordens kungar längtar efter sina kungariken och furstendömen.

Ty om detta slags död säger den Vise:

"O död, din dom är god för den utblottade"

( Syrak 41:2 ).

Om den är god redan för den människa som är

utblottad på denna jordens ting, fastän den inte skall ge henne vad hon behöver, utan tvärtom ta ifrån henne det hon hade, hur mycket bättre skall då inte dödens dom vara för den själ som är

       utblottad av längtan efter kärlek, så som den

som vi talar om, som ständigt ropar efter en större kärlek.

Ty döden kommer inte bara att ta ifrån henne

det hon hade, utan den kommer också att bli

orsak till den kärlekens fullbordan som hon längtade efter och till gottgörese för allt vad hon

behövde.

Själen gör alltså rätt i att bli djärv och att utan

fruktan säga:

       MÅ ÅSYNEN AV DIN SKÖNHET DÖDA MIG. 

Eftersom hon vet att i samma ögonblick hon såg den, skulle hon bli hänryckt av själva skönheten

och bsorberad i den, förvandlad till den, och hon skulle vara lika vacker som själva skönheten,

uppfylld och rik som den.

Ty beträffande detta säger David att "de frommas död är dyrbar i Herrens ögon"  ( Ps. 116:15).

----- vilket den inte skulle vara om de inte hade del

i hans upphöjda egenskaper, eftersom inför Gud finns det ingenting dyrbart annat än det som han är i sig själv.

Därför fruktar själen inte heller att dö när hon älskar, tvärtom, hon önskar det.

        Men syndaren fruktar alltid att dö, ty han anar

att döden skall ta ifrån honom allt hans goda och orsaka honom allt ont.

Ty som David säger,  "syndarnas död är fruktansvärd"  ( Ps. 34:22 ), och den Vise säger att

"tanken på döden är bitter för den som lever i ro bland sina ägodelar" ( Syrak 41:1 ), eftersom

       de älskar detta lvet mycket och föga det

tillkommande livet, så fruktar de döden högeligen.

Men den själ som älskar Gud lever mer i det tillkommande livet än i detta livet, ty själen lever mer där hon älskar än där hon vistas, och därför

       fäster hon föga vikt vid detta timliga livet;

det är därför hon säger:

DEN SOM ÄR SJUK AV KÄRLEK

KAN INTE BOTAS, DU DET DET,

ANNAT ÄN GENOM NÄRVARON AV DEN

ÄLSKADES ANSIKTE.

10.  Orsaken till att sjukdom av kärlek inte kan botas annat än med närvaron av den älskdes ansikte, är den, att liksom sjukdom av kärlek är olik andra sjukdomar, så är också dess botemedel olikt deras.

Ty enligt filosofins princip botas ju vid andra sjukdomar motsatser med motsatser; men kärleken

botas bara med sådant som översstämmer med kärleken.

Skälet är att kärleken till Gud är själens hälsa.

      Och därför, när hon inte har fulkomlig kärlek har hon ingen fullkomlig hälsa.

Så att den själ som inte äger någon grad alls av kärlek, hon är död; men om hon har någon grad av kärlek till Gud, hur liten den än må vara, så är hon

levande, även om hon är mycket klen och svag,

         därför att hon har så litet kärlek.

Men ju mer hon växer i kärlek, desto mer häls får hon; och när hon uppnår en fullkomlig kärlek,

så kommer hennes hälsa att vara fullkomlig.

11.   Det är att märka att kärleken aldrig kommer att bli fullkomlig, förrän de älskande blir till den grad lika varandra, att de förvandlas till varandra, och först då är kärleken helt och hållet sund.

Och eftersom själen här inom sig varseblir ett slags utkast av kärlek, som är sjukdomen som hon

talar om här, och längtar efter att detta utkast skall

fulländas och göras helt överenstämmande med

det ansikte som det ännu bara är ett utkast till

         --------- det är hennes Brudgum, Ordet,

Guds Son, vilken, som den helige Paulus säger

     "är hans härlighets återsken och hans väsens ansikte"  ( Hebr. 1:3 )  ------- och eftersom

detta ansikte är det som själen här menar,

        i vilket hon önskar att förvandlas av kärlek, därför säger hon: 

DEN SOM ÄR SJUK AV KÄRLEK

KAN INTE BOTAS, DU VET DET,

ANNAT ÄN GENOM NÄRVARON AV DEN

ÄLSKADES ANSIKTE.

12.   Den ofullkomliga kärleken kallas med rätta

sjukdom, ty liksom den sjukee är för kraftlös

att utföra något, så är också den själ som är svag i kärlek för kraftlös för att utföra heroiska dygder.

13.   Här kan man också förstå, att när någon inom

sig känner sjukdom av kärlek, det vill säga någon

brist på kärlek, så är det ett tecken på att hon dock har litet kärlek, ty tack vare det han har, kan han se det som fattas honom.

Men när någon inte känner det, så är det ett tecken på att han inte har någon kärlek alls, eller också på

att han är fullkomlig i kärlek.

14.  Alltså,, själen som märker att hon med en så stark lidelse löper emot Gud, liksom en sten faller fortare ju mer den närmar sig sitt centrum,

       och som också känner sig som vaxet som har börjat ta emot trycket av sigillet, men ännu

inte lyckats ta emot prägeln helt och hållet;

och som dessutom känner att hon är som ett     först utkast och och en skiss och ropar till honom

som har gjort denna skiss att han skall fullborda

         och fullkomna sitt verk; själen som här har en så upplyst tro att den låter henne se en del mycket klara gudomliga framställningar av Guds höghet;

         denna själ vet inte vart hon skall ta vägen,

annat än att vända sig till tron själv, såsom till

den som innesluter och döljer inom sig hennes

       Älskades ansikte och skönhet, denne Älskade som ger henne de nämnda skisserna

och utkasten och kärlekspanterna; och hon talar till honom och säger följande strof: