ANDLIG SÅNG  ÅTTONDE STROFEN.

MEN HUR KAN DU HÄRDA UT

O LIV, NÄR DU JU INTE LÄNGRE LEVER

DÄR DITT LIV ÄR?

NÄR DE SYFTAR TILL ATT DÖDA DIG

DE PILAR SOM TRÄFFAR DIG

FRÅN DE KÄNSLOR FÖR DEN ÄLSKADE

SOM DU UNDFÅTT INOM DIG.

FÖRKLARING.

1.   Själen ser sig själv dö av kärlek, som hon nyss

har sagt.

      Men eftersom hon ännu inte dör och inte kan njuta av kärleken i full frihet, så klagar hon över

långvarigheten av detta liv, som fördröjer den stund när hon skall få njuta av det andliga livet.

Och därför riktar hon isg i denna strof till sitt eget liv och förebrår det för att det orsakar hennes lidanden.

       Detta är i själva verket meningen med strofen:

      O du liv som min själ lever!

Hur kan du härda ut i detta kroppsliga liv?

       Är det för dig inte en död och ett umbärande av detta verkliga liv i Gud, där du lever verkligare än i din kropp, genom ditt väsen, din kärlek, din längtan?

Men när detta inte räckte för att få dig att lämna denna dödens kropp för att njuta och leva ditt liv i din Gud, hur kan du då fortsätta att leva i en så bräcklig kropp?

Är det så att de inte i sig själva är tillräckliga

för att avsluta ditt liv, dessa hjärtesår som du får

av den Älskade, när han tillkännager för dig sin storhet och höghet?

Måste du ha något mera än denna häftga kärlek som han framkallar i dig genom det ljus han ger

      dig och de känslor han väcker i dig?

Är det inte beröringar och hjärtesår som ger döden?

          MEN HUR KAN DU HÄRDA UT

      O LIV, NÄR DU JU INTE LÄNGRE LEVER

     DÄR DITT LIV ÄR?

2.    Detta utrop låter oss förstå att själen mera lever i det föremål hon älskar än i den kropp

hon bor i.

        Ty hon får inte sitt liv från kroppen; det är tvärtom hon som ger kroppen liv; vad henne beträffar, så lever hon i det föremål hon älskar.

Men utöver det liv i kärlek varigenom hon lever i varje älskat föremål, har hon till natur och grund

sitt liv i Gud, liksom alla andra skapade varelser,

       såsom den helige Paulus säger oss:

"I honom är det som vi lever och rör oss

och är till"  ( Apg. 17:28 ).

Den helige Johannes säger likaså:

"Allt som blivit till var liv i honom"  ( Joh. 1:4 ).

Själen ser alltså att hon har har sitt naturliga liv

i Gud genom att vara tilli honom, men att hon

också har sitt andliga liv i honom, på grund av den

kärlek hon har till honom, på grund av den kärlek

hon har till honom.

Därför klagar hon också över att alltjämt behöva leva sitt kroppsliga liv; ty detta liv hindrar henne

från att verkligen leva där hon har sitt sanna liv genom hela sitt väsen och sin kärlek,

som vi har sagt.

Det är därför som hennes klagan är så djup.

      Hon förklarar att hon lider av två motsatser:

av sitt naturliga liv i kroppen och sitt andliga liv i Gud; detta är två motsatser, och eftersom själen lever i båda två måste hon med nödvändighet

utstå en svår plåga.

Det andliga livet är för henne i själva verket som

ett slags död, eftersom det motverkar det andliga

livet, där hennes hela väsen, liv och handlingar är

upptända av iver och kärlek.

      Och för att bättre förklara plågan i en sådan tillvaro tillägger hon genast:

         NÄR DE SYFTAR TILL ATT DÖDA DIG

        DE PILAR SOM TRÄFFAT DIG.

3.   Här är meningen med dessa ord:

Utöver vad som har sagts:

       Hur kan du uthärda i din kropp, när de ändå

i sig själva är tillräckliga för att ta bort ditt liv,

dssa beröringar av kärlek som symboliseras

av pilarna och som den Älskade frambringar i ditt hjärta?

Desa beröringar åstadkommer så stor kunskap om och kärlek till Gud i sjlen och i hjärtat, att man med rätta kan säga att själen verkligen undfår av Gud

som hon talar omi följande versrad:

   FRÅN DE KÄNSLOR FÖR DEN ÄLSKADE SOM DU

UNDFÅTT INOM DIG.

4.   Det vill säga om hans skönhet, hans storhet,

hans vishet och om alla de fullkomligheter som du upptäcker i honom.