ANDRA STROFEN.

HERDAR, NI SOM DRAR FÖRBI UPP TILL BERGETS TOPP MED HERDAKVÄDEN, OM NI TILL

ÄVENTYRS FÅR SE HONOM, DEN SOM JAG

ÄLSKAR MEST, SÄG HONOM ATTJAG TRÅNAR,

LIDER, DÖR.

FÖRKLARING.

1.   I denna strof vill själen betjäna sig av mellanhänder och förmedlare hos sin Älskade

och ber dem att berätta för honom om hennes smärta och plåga.

Det är narurligt, att när den Älskade inte personligen kan komma i förbindelse med den älskade, så gör hon det med bästa möjliga hjälpmedel.

     Därför vill hon också använda sina önskningar,

sina känslor och sina tårar som budbärare som kan

uppenbara för Brudgummen hennes hjärtats hemligheter, och därför säger hon:

      HERDAR, NI SOM DÄR FÖRBI

     UPP TILL BERGETS TOPP MED HERDAKVÄDEN.

2.   Hon ger namnet herdar till sina känslor och begär, därför att de när henne med andliga gåvor.

      Ordet "herde" betyder egentligen uppfödare,

och det är genom förmedling av herdarna som Gud meddelar sig till själarna; utan dem ger han sig

inte till själarna.

Därför heter det också: NI SOM DRAR FÖRBI,

det vill säga, ni som går ut uppeldade av ren kärleken ty det är bara dessa som DRAR FÖRBI

       UPP TILL BERGETS TOPP MED HERDAKVÄDEN.

3.   Hon ger namnet herdakväden till Änglarnas kör, genom vilka vår jämmer och våra böner drar förbi för att nå fram till Gud.

       Bergets topp betecknar Gud, ty liksom bergets  topp är upphöjd, så är också Gud en yttersta upphöjdheten: i honom liksom från bergets topp

upptäcker man och urskijer allt det somfinns därnere; det är till honom som alla åra böner riktas genom Änglarnas förmedling så som vi har sagt; det är dessa som till honom frambär våra böner och

våra löften.

Ängeln försäkrar Tobit det:

"När du bad i tårar och när du begravde de döda,

... då frambar jag din bön till Herren ( Tob. 12:12 ).

Med dessa herdar som själen här tala som, kan man också förstå Änglarna; de bär inte bara våra budskap till Gud, utan de bär också Guds kunskap   till våra själar; som goda herdar när de dessutom     våra själar med ljuva budskap och ingivelser

       från Gud som använder dem som redskap; som goda herdar beskyddar de oss vidare mot vargarna,

det vill säga demonerna, och de försvarar oss mot dem. 

      OM NI TILL ÄVENTYRS FÅR SE HONOM.

4.  Hon vill säga: Om ni av en lycklig slump och till min lycka får tillträde till hans närvaro, så att han får se er och lyssnar till er. 

Låt oss här noga lägga märke till att Gud utan tvivel

vet och hör allt, att han ser och känner till våra minsta tankar; men man säger att han ser våra behov när han avhjälper dem, eller att han hör våra böner när  han bönhör dem.

Alla själens behov och alla hennes böner uppnår inte den grad där Gud bönhör dem; det är när han i sin visdom ser, att man har nedlagt tillräckligt med tid, iver och uthållighet, osm han bönhör oss och avhjälper våra olyckor, och då säger vi att han ser och hör oss.

Vi kan konstatera det i Exodus:

I fyrahundra år hade Israels barn utstått tråldomen

under Egyptien,, när Gud sade till Moses:

"Jag har sett mitt folks betryck i Egypten, och jag

hört dess rop och jag har stigit ned för att rädda

dem"  ( 3:7, 8 ).

Men han hade hela tiden sett detta betryck; men då säger han att han ser det, därför att han då ville göra slut på det.

Likaså säger den helige Gabriel till Sakarias:

"Frukta icke, Sakarias, ty din bön är hörd" 

( Luk. 1:13 ).

Detta betydde att han fick den som som han hade bett om under långa år; och ändå hade Gud hela tiden hört hans bön.

Sålunda bör alltså varje själ först, att om Gud inte ger henne omedelbar hjälp i hennes trångmål eller inte hör hennes böner, så är detta ine ett skäl att tro att Gud skulle underlåta att beskydda henne

i rätt och lämplig tid, om hon inte har försyndat sig,

ty han är som David säger:

"En hjälpare i rätt stund i nödens tider"  ( Ps 9:10 ).

När själen nu säger: OM NI FÅR LYCKAN ATT SE

HONOM, så bör man förstå det så här:

Om till min lycka stunden och tillfället har kommit

när jag tror mig få uppleva uppfyllelsen av mina önskningar och mina böner.

       DEN SOM ÄLSKAR MEST

5.  Detta vill säga; den somjag älskar över alla skapade varelser mer än alla skapade varelser när

inget hinder skulle kunna avhålla henne från att

göra eller lida vad som helst för honom.

Tillhonom alltså, som hon älskar mest, sänder hon sina önskningar genom budbärare, vilka har i uppdrag att  framlägga för honom hennes nöd och hennes plågor.

Därför säger hon:

    SÄG HONOM ATT JAG TRÅNAR, LIDER OCH DÖR.

6.  I denna versrad uttrycker själen tre olika slags nöd:  trånande, lidandet  och döden.

Den själ som verkligen älskar Gud lider vanligen av hans frånvaro på de tre sätt vi här har talat om,

i sina tre själsförmögenheter:

förståndet, viljan och minnet.

Förståndet trånar för att det inte ser Gud, som är

dess hälsa.

Viljan lider förattden inte äger Gud, som är dess vila, dess vederkvickelse och dess glädje.

Minnet dör: när det verkligen fastställer attdet saknar förståndets alla goda gåvor, som består

i att äga Gud, och att det dessutom är mycket möjligt attdet alltid skall vara så; då undgår

minnet ett slags död.

7.  Dessa re olika slags betryck framställs fö Gud likaså av Jeremia när han säger:

"Tänk på min fattigdom, på malörten och gallan som jag har druckit"  ( Klag. 3:19 ).

Fattigdomen hänsyftar på förståndet, ty til detta hör Guds vishets rikedomar, i vilka, säger den helige Paulus, visdomens och kunskapens alla skatter finns fördolda  ( Kol 2:3 ) .

Malörten, som är en mycket bitter planta, hänsyftar på viljan, därför att det är till denna själsförmögenhet som ljuvligheten i att äga Gud hör men när viljan har berövats denna ljuvlighet lever den i bitterhet, så som Ängeln säger till den helige

Johannes i Uppenbarelseboken:

      Tag denna bok och ät upp den; den skall vålla dig bitter plåga i din buk" ( Upp. 10:9 ).

Med "buk" vill han beteckna viljan.

Gallan hänför sig till minnet.

Det betyder själens död.  Moses låter oss förstå detta i Femte Moseboken, när han på tal om de fördömda säger:

"Deras vin skall vara drakars etter, och ormars gift som man icke kan botas ifrån"  ( 32:33 ).

Detta tal betyder förlusten av Gud, vilket är

själens död. 

Dessa tre slags betryck eller plågr grundar sig på de tre teologala dygderna tro, hopp och kärlek, vilka

själva hänför sig till de tre själskrafter som vi har talat om:  förståndet, viljan och minnet.

8.  Låt oss lägga märke till att i denna versrad gör själen ingenting annat än framlägger sin nöd och sin plåga för den Älskade; en kärlek som är taktfull      ägnar sig inte åt att be om vad den saknar eller  önskar, den framlägger helt enkelt sin nöd och lämnar åt den Älskade att göra vad han kan vilja.

Detta var hållningen hos den saliga Jungfru Maria vid bröllopet i Kana.

Hon bad inte sin Älskade Son direkt om vin.

     Hon nöjde sig med at säga:  "De har intet vin"

( Joh. 2:3 ).

Likadant gör Lasarus systrar:  De skickar inga budbärare till Frälsaren för att be honom bota deras bror, utan bara för att be honom betänka att den

som han älskade var sjuk  ( Joh 11:3 ).

Orsaken till att det är bättre för Bruden att bara ramlägga sin nöd för sin Älskade och inte be honom att biståhenne, ärgrundad på tre betraktanden.

Det första, det är att Vår Herre bätre än vi själva känner vår nöd.

Det andra, det är att den Älskade blir mera rörd av medlidande när han ser nöden hos sin Brud och blir mera gripen av hennes överlåtelse.

Det tredje, det är att själen är mera trygg gentemot egenkärleken och det egna avgörandet genom att framföra vad det är hon saknar, än genom att be om det som enligt hennes egen åsikt fattas henne.

Detta är helt och hållet den själs uppförande som i den föreliggande versen framlägger sina tre tvingande behov, vilket är likvärdigt med att be om hjälp för dem.

När hon nämligen tillägger följande ord:

Säg honom att jag trånar, att jag lider, att jag dör,

så är det som om hon sade:

Jag trånar, men han ensam är min hälsa; må han

värdigas ge mig hälsan! 

Jag lider, men han ensam är min glädje; må han värdigas glädja mig!

     Jag dör, men han ensam är mitt liv; må han värdigas ge mig livet!