RIKTLINJE FÖR KÄRLEKEN.   DEL.  1.

79.   Tygla nogsamt tungan och tanken och tag till vana att vända er tillgivenhet mot Gud, så kommer

er ande att bli uppvärmd på gudomligt sätt.

80.   Mätta inte anden med något annat än Gud.

Dra er uppmärksamt bort från tingen, så skall ni få frid och inre samling i hjärtat.

81.   Bevara andens ro genom den kärleksfulla uppmärksamheten mot Gud; och när det är

nödvändigt att tala, gör det då med samma ro

och frid.

82.  Gör det till en vana att minnas det eviga livet och kom ihåg, att de som anser sig vara de eländigaste, fattigaste och ringaste kommer att

få njuta av den högsta makten och den

största härligheten hos Gud.

83.   Ha alltid er glädje i Gud, som är er frälsning

( Luk 1:47 ), och tänk på att det är gott att på något sätt få lida för honom som är god.

84.   Ni bör begrunda, hur nödvändigt det är för er att vara fiender til er själva och att vandra fram

mot fullkomligheten på den heliga stränghetens väg.

Ni måste också inse, att för varje ord ni talar som inte är påbjudet av lydnaden kommer ni att få

avlägga räkenskap inför Gud.

85.  Hys en innerlig önskan, att Gud skall skänka

er det som Hans Majestät vet ännu fattas er, för att ni skall kunna ära honom.

86.   När ni väl är korsfäst både till det inre

och yttre tillsammans med Kristus, kommer ni att leva i detta livet mättad och tillfreds till själen, eftersom ni får äga själen genom hennes tålamod.

87.   Hys kärleksfull uppmärksamhet mot Gud utan något begär efter att vilja känna eller förstå något

särskilt om honom.

88.   Ha alltid tillit till Gud och uppskatta det i er själv och i era medsystrar som Gud uppskattar mest, nämligen det andliga goda.

89.   Träd in i ert inre och arbeta i er Brudgums närvaro, han som alltid är närvarande

och älskar er högt.

90.   Tillåt inte att sådant, som saknar andlig substans, får insteg i er själ, annars kan detta

få er att förlora smaken för andakt och inre samling.

91.   Låt den korsfäste Kristus vara nog för er.

Lid och vila tillsammans med honom och förneka

så er själv både i inre och yttre avseende.

92.   Sträva alltid efter att tingen skall vara ett intet för er, och ni för dem.

Ja, glöm allt och bli kvar i er inre samling tillsammans med er Brudgum.

93.   Älska prövningarna högt och anse dem för ringa, så kommer ni att finna nåd inför Brudgummen, som kinte tvekade att dö för er.

94.   Förhärda ert hjärta gentemot alla de ting,

som kan leda er till det som inte är Gud,

och älska Kristi lidande.

95.   Var frigjord i ert inre från alla ting och finn

inte smak i något timligtså kommer er själ 

att finna allt det goda, som hon inte kan ana sig till.

96.   Den själ, som lever i kärlek, tröttar ingen

och blir aldrig trött själv. 

97.   Den fattiga människa, som är naken, kommer

att bli klädd,  och den själ, som gjort sig naken på sina begär och som inte syrs av det hon vill

och inte vill, kommer att bli klädd av Gud i hans renhet, behag och vilja.

98.   Det finns själar, som likt djuren vältrar sig

i dyn, och det finns andra själar, som flyger som

fåglarna, vilka renas och luttras i luften.

99.   Ett ord har Fadern talat och det var hans Son,

och det uttalar han alltjämt i evig tystnad och det

är i tystnad som det måste höras av själen. 

100.  Prövningarna måste mätas efter oss och inte vi efter prövningarna.

101.  Den som inte söker Kristi kors söker inte Kristi härlighet.

102.  När Gud blir förälskad i en själ, fäster han

inte blicken på hennes storhet utan på storheten

i hennes ödmjukhet.

103.  DEN SOM SKÄMS FÖR ATT BEKÄNNA MIG INFÖR MÄNNISKORNA, HONOM SKALL JAG OCKSÅ SKÄMMAS FÖR ATT BEKÄNNA INFÖR MIN FADER,

( Matt 10:33 ).

104.   Det hår som kammas ofta blir glänsande och det går lätt att kamma det, så ofta man vill.

     Den själ, om ofta undersöker sina tankar, ord och handlingar ------ vilket är detsamma som hennes hår ------ och som gör allt av kärlek till Gud,

kommer att få ett mycket glansigt hår.

Då måste Brudgummen betrakta hennes hals och blir därvid gripen och också sårad av hennes

ena öga ------ vilket är detsamma som det rena uppsåt, varmed hon alltid handlar.

Om man nu vill att håret skall bli glänsande,

börjar man kamma det uppifrån på huvudet och fortsätter neråt.

Alla våra handlingar måste få sin början uppifrån,

i den mest upphöjda kärlek till Gud, om vi vill att

de skall bli rena och glänsande.

105.   Himlen är fast och den är inte underkastad

något behov att bli frambragt.

        Själarna, som är av himmelsk natur, är också fasta och inte underkastade något behov att frambringa begär eller andra ting, och på sitt

sätt liknar de Gud, eftersom de aldrig sätts

i rörelse.

106.   Ät inte på de förbjudna betesmarker,

som är det nuvarande livets, ja, SALIGA ÄR DE

SOM HUNGRAR OCH TÖRSTAR EFTER RÄTTFÄRDIGHET, TY DE SKALL BLI MÄTTADE

( MATT. 5:6 ).

107.   All den godhet vi äger är lånad, och Gud betraktar den som sitt eget verk.

     Gud och hans verk är Gud.

108.   Visheten gör sitt inträde genom kärlek,

tystnad och försakelse.

   Det är stor visdom att kunna tiga utan att bry sig

om hur andra talar, handlar och lever.

109.   Allt för mig och ingeting för dig.

110.   Allt för dig och ingenting för mig.

111.   Låt dig undervisas, låt dig befallas, låt digunderkuvas och ringaktas, så skall du

bli fullkomlig.

112.   Varje begär orsakar fem skador i själen:

den första skadan är den oroar henne.

       den andra att den förvirrar henne.

den tredje att den smutsar ner henne.

       den fjärde att den försvagar henne.

den femte att den fördunklar henne.

113.    Fullkomligheten består inte i de dygder,

som själen vet att hon har, utan i de dygder,

som Vår Herre ser i själen.

        Hon är ju ett förseglat brev och har ingenting

att förhäva sig över, utan hon har bara att sänka sig ner i stoftet, när hon ser på sig själv.

114.  Kärleken består inte i upphöjda känslor utan  i att vara alldeles utblottad och lida för den Älskade.

115.   Inte ens hela världen är värdig en enda av människans tankar.

        Tanken tillkommer Gud allena, och därför

berövar vi honom varje tanke som inte ägnas honom.

116.   Själsförmögenheterna och sinnena får inte ägnas helt och hållet åt tingen, utanbara i den

mån det är ofrånkomligt.

Utöver detta skall de lämnas fria för Gud.

117.   Det som utrotar själens stora ofulkomligherter och får henne att bli ägarinna

till höga dygder är att hon inte ser till andras  

ofullkomligheter och bevarar tystnaden och lever

i ständigt umgänge med Gud.

118.   Det finns tre kännetecken på inre samling:

för det första att själen inte finner smak i förgängliga ting.

      för det andra att hon finner smak i ensamhet och tystnad samt att hon dras till allt det som

är mest fullkomligt.

      för det tredje att de betraktelser, meditationsövningar och akter, som brukade

vara henne till hjälp, nu bara hinrar henne.

Hennes enda stöd för bönen är nu tron, hoppet

och kärleken.

119. Om en själ har större tålamod i lidandet

och bättre kan fördra, att hon får sakna tillfredsställelser, är det ett tecken på att on gör större framsteg i dygden.

120.  Den ensamma fågeln har fen egenskaper:

för det första svingar den sig alltid högst upp.

         

       för det andra fördrar den inte något sällskap,

ja, inte ens någon annan fågel av samma art.

       för det tredje vänder den sin näbb mot vinden.

       för det fjärde har den  ingen bestämd färg.

       för det femte sjunger den stilla.

Det är dessa egenskaper, som den kontemplativa

själen måste ha.

Hon måste svinga sig upp över de förgängliga tingen och inte bry sig mer om dem än om de

inte fanns till. 

        Hon måste vara en så stor vänn av ensamhet

och tystnad, att hon inte fördrar någon annan skapad varelses sällskap.

Vidare skall hon vända sin näbb mot den Helige Andes vind och besvara hans ingivelser,

så att hon på detta sätt blir mer värdig hans sällskap.

Hon får inte ha någon bestämd färg, det vill säga det enda hon får bestämma sig för är att göra

Guds vilja.

Hon måste vidare sjunga stilla, när hon lever i

kontemplation av sin Brudgum och i kärlek

till honom.

121.   Fel som begås av fri vilja och som blivit

till vanor, vilka aldrig helt övervunnits, hindrar

inte bara den gudomliga föreningen utan utgör

också ett hinder för att nå fram till fullkomligheten.

Det kan vara vanan att tala mycket, en ännu

inte övervunnen bindning, om än aldrig så liten,

till en människa, ett klädesplagg, en klostercell,

en bok, en särskild maträtt, vissa samtalsämnen eller små förnöjelser, som man får när man vill smaka på tingen och vil veta eller höra någonting.

122.  Om du vill yvas och inte vill framstå som enfaldig och tokig, gör dig då fri från allt som inte

är ditt, så skall du få yvas över det som återstår.

Men gör du dig verkligen fri från allt som inte är

ditt, kommer du att bli till ett intet, ty det finns

intet som du får yvas över, om du inte vill

hemfalla åt fåfänga.

Men låt oss nu särskilt ägna oss åt de nådegåvor,

som gör människorna behagliga i Guds ögon.

        Det är ju uppenbart, att du inte får yvas över

dessa gåvor, ty du vet inte ens om du äger dem.

123.   Och hur ljuv kommer inte din närvaro att bli för mig, du som är det högsta Goda!

I tystnad skall jag närma mig dig och ta av mig om fötterna för din skull, för att du skall behaga förena mig med dig i förmälningen.

Ochjag skall inte jubla, förrän jag får njuta i dina armar  ( jfr Rut 3:4 ).

        Nu ber jag dig, Herre, att aldrig någonsin lämna mig ensam i min inre samling, ty själv kan jag

bara förspilla min själ.

124.   Om själen är obunden av det yttre, berövad det som hör det inre till samt frigjord från det

som har med Gud att göra, då kommer varken

framgången att uppehålla henne eller motgången

att hindra henne.