GRÖNA BUBBLOR: ETANOLHAVERIET.

 

   NÄR POLITIKERNA BERUSADES AV ETANOLBILAR.

 

                 CHRISTIAN SANDSTRÖM.

 

                              OCH

 

                 RICKARD BJÖRNEMALM.

 

   HUR POLITISKA BUBBLOR SKAPAS OCH 

 

       PUNKTERAS AV EKONOMISKA REALITETER.

 

                      Sidorna: 15-21.

 

Etanolbilen är ett svenskt nuitda policy-

     misslyckande.

 

Etanolbilen kommer från ingnestans, växer

    explosionartat i några år 2004-2008 för att därefter lämna marknaden och falla i glömska.

    

Etanolbilar tillhörde framtiden, de stöttades av 

    politiker och samtidigt skulle Norrlands skogar

förvandlas till förnybart bränsle.

     

2010 är tonen en annan.   Arga bilister, trasiga

   motorer och etanolen uppfattades nu som ett

oetiskt alternativ till bensin.

     Hur gick det till när etanolen sken upp som en sol och kraschade ner som en pannkaka tidigt 

     2000 - talet, och vilka lärdomar kan vi dra?

 

Sedan 80 - talet har Sverige genom en kombination

     av skatter, subventioner och regelrätta förbud

minskat såväl utsläppen av CO2 som utsläppen

     av miljögifter.

Principer om teknikneutralitet och förutsägbarhet

    har varit vägledande för denna framgångsrika

resa.

      Under 2000 - talet har dessa principer i allt

större utsträckning frångåtts.

     Staten ska inte längre enbart sätta upp spelregler för marknadens aktörer, utan också

    blanda sig i processen.

I en tidigare artikelserie i Smedjan har några av 

     de katastrofala följderna beskrivits och förklarats.

     Nedan beskriver vi ännu ett exempel:

etanolbilens hastiga resa från politisk och social

     hype till haverade motorer och upprörd allmänhet.

     Historien illustrerar hur även förment teknikneutrala lagar och regler i praktiken leder

     till alltför stora interventioner som i sin tur 

låser in marknaden i fel teknik. 

 

Låt oss börja från början.

     Det har funnits visst stöd för biodrivmedel även

under 90 - talet, grunden för bubblan läggs 

    emellertid med det EU - direktiv ( 2003/30/EG )

som tvingar medlemsländerna att höja andelen

    biobränslen till år 2005 och sedan ytterligare

till 2010.

      EU - direktivet sätter fart på det svenska byåkratiska maskineriet och i delbetänkandet till

     en statlig utredning ( SOU:2004:4 ) redovisas

åtgärder för att Sverige ska uppfylla detta direktiv.

    Etanolen identifieras som det biobränsle med

störst potential.

 

Åtgärder för att priotera miljöbilar hade funnits

     sedan 2000, men nu höjs insatserna.

Pumplagen träder i kraft 2006 och innebär att alla

     mackar över en viss storlek behövde skaffa

pumpar för biobränslen.

    År 2007 kommer både miljöbilspremien som innebar 10 000 kronor till privatpersoner som köper

     en miljöbil och att miljöbilar befrias från 

trängselskatt.

      Till detta kommer ett antal andra stöd, såsom

nedsättning av förmånsvärdet för förmånsbilar,

     fordonsskattebefrielse och koloxiddifferentiering

av fordonsskatten.

 

   När dessa lagar sjösätts framhävs ofta vikten av

teknikneutralitet, ett biodrivmedel eller ett 

     miljöfordon ska inte ges prioritet framför ett annat.

     Parallellt får emellertid etanolbilen alltmer uppmärksamhet i media och flera politiker försöker 

    gå i bräschen för en omställning.

 

I Valrörelsens slutdebatt 2006 säger statsminister

      Göran Persson:

 

"... DÄRFÖRSKA VI INTE INTE LOCKA FOLK MED

   LÄGRE BENSINPRISER UTAN SKA VI FÅ ANNAT 

ATT HÄLLA I TANKEN SOM VI K AN FÅ BILARNA

     ATT DRIVAS FRAMÅT PÅ".

 

Maud Olofsson vill i samma slutdebatter inte vara

    ett dugg sämre: 

 

"...VI PRODUCERAR BRÄNSLET HÄR HEMMA,

     DET ÄR LANDSBYGDEN, JORDBRUKET, SMÅFÖRETAGEN KAN PRODUCERA DETTA, MEN

    DÅ BEHÖVS DET FORSKNING OCH UTVECKLING

..... VI BEHÖVER BÅDE ETANOL, BIOGAS OCH RME".

 

Såväl Olofsson som Persson vurmade och för

   svensk etanolproduktion och iden att Sverige

skulle göra etanol från Norrlands skogar.

 

    Olofsson citeras nedan:

 

"MEN INOM NÅGRA FÅ ÅR KOMMER DET ATT VARA

     KOMMERSIELLT GÅNGBART ATT UTVINNA ETANOL UR CELLULOSA, ALLTSÅ FRÅN

    SKOGSRÅVARA OCH SKOGSINDUSTRINS SPILL.

DET KOMMER ATT INNEBÄRA

    LÄGRE PRODUKTIONSPRISER OCH HÖGRE

KONKURRENSKRAFT FÖR SVENSKPRODUCERAD

    ETANOL".

 

I takt med ett etanolens politiska högkonjunktur

    blir alltmer febrigt het började den spilla över

i en social och kulturell högkonjunktur.

    Under åren 2006-2008 blir etanolbilen en statussymbol för  den urbana övre medelklassen

     som vill signalera miljömedvetenhet.

Bubblan kulminerade 2008 då 20 procent av

     nyregisteringarna utgjordes av etanolbilar,

vilket kan jämföras med mindre än en procent 2020.

      Antalet modeller på den svenska marknaden

ökade också explosionartat, år 2004 fanns två

     flexifuel-bilar i landet och år 2008 fanns det 

över 80 modeller.

 

Från 2008 ch framåt kollapsade etanolbubblan

     under tekniska och ekonomiska realiteter.

Efter finanskrisen sjönk oljepriset, drastiskt, vilket

    innebar att besinpriset blev lägre än etanolpriset.

Allt färre köpte därmed flexifuel-bilar och de som

    sedan hade sådana valde i stället att tanka bensin.

    Flexifuel-bilarna hade emellertid högre bränsleförbrukning än vanliga bensinbilar vilket

     ledde till större koldioxidutsläpp när de tankades med bensin.

      I praktiken användes med andra ord skattemedel för att subventionera bilar som var

     sämre ur miljösynpunkt än vanliga bensinbilar.

 

Tekniken vägrade dessutom att fungera ordentligt

    och när etanolbilsägare fick driftproblem i form

av motarskador under 2010 skyllde politikerna på 

    biltillverkarna och bilägarna fick själva stå för reparationerna.

    Den negativa publiciteten blev omfattande,

och många kände sig lurade, vilket snabbt gav 

    etanolbilen dåligt rykte.

När frågor om alternativkostnader och faktumet

     att etanolproduktion innebär att fattiga länder

måste offra sin matproduktion punkterades 

    dessutom etanlbilens sociala och etniska högkonjuktur under 2010.

 

Det blev nu även politisk lågkonjuktur för

    etanolbilen.

En förhastad skattehöjning på etanolen införs år

    2015 och innebar dödsstöten för etanolbilen.

Det gjordes för att regeringen var rädd för att man

     skulle bryta mot EU-förbudet mot att överkompensera biobränsle på beskostnad av

     andra bränslen.

 

Så slöts cirkeln om etanolbilen.

    Bubblan tillkom som ett resultat av EU-direktiv

och begravdes slutgiltigt genom ett EU-direktiv

    i motsatt riktning.

Politikens oförutsägbarhet kan knappast illusteras

     på ett bättre sätt.

Den första EU-direktivet öppnade ett möjligheternas

    fönster för politikerna, bubblan blåses upp genom

ett flertal olika stöd och subventioner som i teorin

    var teknikneutrala, men som i praktiken innebar

att en specifik och omogen teknik fick

    oproportionerligt stor andel av marknaden.

 

Det finns flera lärdomar från etanolbilens uppgång

    och fall. Till att börja med visar den hur politiken

skapar en bubbla där politiska, sociala och 

     kulturella högkonjukturen förstärker varandra.

När dessa aldrig matchas av en underliggande 

     teknik och ekonomisk konkurrens kraft kommer 

verkligheten förr eller senare att hinna ikapp 

    de politiska slagorden och indentitetskonsumtionen.

      Bubblan punkteras av verkligheten och ju hårdare verkligheten har förnekats, desto hårdare

    blir fallet i termer av kostnader för skattebetalarna och frånvaron av miljömässig

    och ekonomisk utveckling.

 

Bubblan kring etanolbilen illustrerar även hur en

    interventionistisk miljö- och industripolitik,

som ytterst bygger på politikens nycker och 

    opinionens vindar, leder till bristande förutsägbarhet.

    När stora statsningar görs för att åstadkomma

mycket på kort tid sätts ännu mer på spel.

    Just förutsägbarhet och konsekvent agerande

från politikens sida brukar lyftas fram av 

      näringslivet som nödvändigt för hållbar omställning.

 

Etanolbilen visar också hur stora satsningar i

    praktiken inte kan vara teknikneutrala eftersom

det vid varje givet tillfälle inte finns särskilt många

    teknologer att förhålla sig till.

Stöden som utformades i början av 00-talet var

     teknikneutrala i sin utformning, menn innebar

i praktiken att etanol fick proportionerligt mycket

    stöd.

När pumplagen sjösattes framhölls vid flera

   tillfällen vikten av teknikneutralitet, något som

i praktiken inte visade sig vara möjligt.

 

I efterhand har etanolpolitiken kritiserats i en SOU

     för att ha varit ryckig, inkonsistent och 

ogenomtänkt.

    Vi kan konstatera att det förmodligen varit svårt 

för den politiska processen att åstadkomma 

    något annat.

Storskalig industriell interventionism leder per

    automatik till en frånvaro av teknikneutralitet

och till en ryckighet.

 

Tyvärr har varken EU eller svenska politiker lärt sig

     någonting från etanolvilens misslyckande.

Tvärtom har kombinerad, storskalig miljö- och

     industripolitik blivit högsta mode och Sverige 

är nu mitt inne i att blåsa nästa indudtripolitiska

     bubbla i och med de enorma vätgasstatsningarna

i norr.

    Resultatet kommer förmodligen att bli ännu värre

den här gången.