HELIGA BIRGITTAS UPPENBARELSER.

       UR FÖRSTA UPPENBARELSENS FÖRSTA BOK.

                             KAPITEL. 30.

                  MISSBRUKET AV SKAPELSEN.

                               SIDORNA. 17-18.

"Jag är Gud som skpat allt till människans nytta för

     att allt detta skulle tjäna människan och bygga

upp henne.

      Men allt som jag skapat till hennes nytta 

missbrukar hon till sitt fördärv.

      Hon bryr sig till på köpet inte alls om Gud och

älskar honom mindre än skapelsen.

I mitt lidande gjorde judarna mig illa med tre

    redskap:

för det första med träet som de fäste mig vid gisslad

     och törnekrönt, för det andra med järnet som 

de fäste mina händer och fötter med, för det tredje

    med ättiksdrycken som de gavv mig att dricka.

Därefter anklagade de migför att vara en dåre för

     den döds skull som jag gärna tog på mig,

och de kallade mig för en lögnare för min

    läras skull. 

Och med högmodets törnen bekransar de mig,

    ty de vill stå högre än jag. 

Med förhärdelsens järn genomborrar de mina

     händer och fötter, ty de brömmer sig av sina 

synder och förhärdar sig för att inte behöva frukta

     mig.

Som lön för ättikan skänker de mig bedrövelse och

      som lön för det lidande som jag gick till med

glädje, kallar de mig för lögnare och dåre.

Jag kunde dränka dem och hela världen för deras

    synders skull, om jag så ville, men om jag dränkte

dem, skulle de som blev kvar tjäna mig av fruktan.

      Men detta vore inte rätt, ty mig borde människan tjäna av kärlek.

      Och om jag skulle komma till i synlig gestalt, 

skulle deras ögon inte uthärda att se mig och deras

    öron att höra mig.

Ty hur kan en dödlig människa se den odödlige?

     Hellre ville jag gärna dö en gång till för människan, om det vore möjligt".

Då uppenbarade sig den saliga jungfrun Maria och

     Sonen sade till henne:

"Vad vill du, min moder, min utvalda?".

    Och hon svarade:

"Förbarma dig över din skapelse, min son, för din

     kärleks skull!"

Och han svarade:

    "För din skull vill jag än en gång visa barmhärtighet".

      Därefter talade Herren till sin brud och sade:

"Jag är din Gud och änglarnas Herre.

      Jag är Herren över döden och livet.

Jag vill bo i ditt hjärta.  Se, vilken stor kärlek jag

      till dig!

Himlarna och jorden och allt som är i dem kan 

     inte famna mig, men ändå vill jag bo i ditt hjärta, 

som inte är något mer än ett litet stycke kött.

    Vem kan du väl frukta och vad kan du mera sakna, då du i dig har den mäktige Gud i vilken

     är allt gott?

I det hjärta, som är min boning, bör det finnas tre

    ting: en säng där vi kan vila, en stol där vi kan

sitta, ett ljus som kan lysa oss.

     Må det alltså i ditt hjärta finnas en säng för att

vila och vara stilla, så att du kan vila från onda

    tankar och världens lidelser.

Och tänk alltid på den eviga glädjen!

     Stolen är viljan att förbli hos mig, även om du

ibland får lov att gå ut ett slag.

     Att alltid stå är emot naturen.

Den är alltid stående, som alltid har viljan att vara

      tillsammans med världen, men aldrig att sitta

tillsammans med världen, men aldrig att sitta 

     tillsammans med mig.

Ljuset, eller lampan, bör vara tron med vilken du

     tror att jag förmår allt och har makt över allting".