ORD FÖR DAGEN JULI 2025.

 

Första dagen.

 

Verkligheten kommer ifatt o-verkligheten

      Lögnen förloraren.

 

Andra dagen.

 

Ödmjukes tal relationer med sin nästa tjänarkall

    tankars beslutsamhet återspeglas i ödmjukes

hjärtats innandömen.

 

Tredje dagen.

 

Vishetens glädje själens sötma.

     Dårskapens o-kunnighet själens mörka slöja.

 

Fjärde dagen.

 

Ödmjukheten så rik på ödmjukhet mildhet.

    Ödmjuke sökt ödmjukheten funnit den älskar den

ärar lever i den.

 

Femte dagen.

 

Stoltes högmod främmande för ödmjukhetens

  verklighet.

Dyrbara ödmjukheten uppmuntras av gudomen.

 

Sjätte dagen.

 

Värdelösa o-dygdiga högmodet mörkrets moder.

 

Sjunde dagen.

 

Rättfärdigheten försvarar sanningen rättvisan 

    kärleken.

Gudlösheten försvarar lögnens falskhet o-rättvisor

     falska anklagelser hot våld illgärningar.

 

Åttonde dagen.

 

Själens renhet ödmjukhetens boplats ärad

   i gudomens närhet.

 

Nionde dagen.

 

Kärlekens bråddjupa verklighet vilar i renhetens

     hjärta vilket flödar gudomlig renhet.

 

Tionde dagen.

 

Vishetens skönhet tänk få vara vän med den.

 

Elfte dagen.

 

Sekulära politiska ledare går i sällskap med 

    laglösheten o-ordningnes laglösa lagar.

 

Tolfte dagen.

 

Övad i själviskhetens förbannelse ligger i strid med

    o-själviskhetens välsignelser.

 

Trettionde dagen.

 

Den ondes sällskap dålig självisk övermodig falsk

    vanärar allt skapat föraktar hatar livet

gåvan till mänskligheten.

 

Fjortonde dagen.

 

Övermodets själviska slavar hålls bundna där

    ödmjukhetens o-själviskhetens välsignelserika

liv återspeglar gudomens liv.

 

Femtonde dagen.

 

Missmod övermod denna tidsålderns Guds vapen

    ligger i strid med ödmjukhetens tacksamhetens liv.

 

Sextonde dagen.

 

Kristi kyrkans båt ligger i strid inför havet farofyllda

   vågor oro förvirring förtvivlan världens olika illäror villfarelser skadar männiksors själsliv.

 

Sjuttionde dagen.

 

Andliga övningar vänligheten tålamodet

   uppmuntrande ord godhet mildhet i gemenskap med med-människor.

 

Artonde dagen.

 

Hjärtats renhet ödmjukhet inre frid gudskärlek

    gudslängtan inre glädje i Anden tro hopp och kärlek.

 

Nittionde dagen.

 

Hjärtats trolösa o-renhet övermodet inre oro 

    förvirring gudlöshet inre sorg köttets begär

hopplöshet färdas på tvivlets farofyllda vågor.

     Jesu ord idag: Tro allena frukta icke,

människans hjälplöshet; hjälp min otro.  

 

Tjugonde dagen.

 

Guds kärlek korsets kärlek försonar

    mänsklighetens arvssynd.

 

Tjugoförsta dagen.

 

Helige, allsmäktige o-dödlige Guden ligger i strid

   med o-helige förbänglige dödlige guden denna

tidsålderna Gud.

 

Tjugoandra dagen.

 

Tålamodets gärningar ligger i strid med moraliska

    misären otålighetens illgärningar illdåd våldsbrott vredens trogna vänner.

 

Tjugotredje dagen.

 

Föraktfullt hat gudlöshet laglöshet o-moraliska

  vänner Ordspråket säger lika barn leka bäst.

 

Tjugofjärde dagen.

 

Evighetens verklighet ligger i strid med dödliga

   förgängelsen arvssyndens frukter.

Arvssyndens dödliga frukter tillintetgör alla

   levande varelser.

 

Tjugofemte dagen.

 

Hjärtans hårdhet förstockade hjärtan kontrollerar

     där högmodets falskhet råder.

 

Tjugosjätte dagen.

 

Lydnaden vittnar om ödmjukhetens kärlek.

     Ödmjuk kärlek offrande.

 

Tjugosjunde dagen.

 

O-lydnad den Ondes vapendragare vilserleder förvirrar rotlösa själar.

 

Tjugoåttonde dagen.

 

Den Onde förvirringens fader arvssyndens blindhet

     Ondes stolta ursprung.

 

Tjugonionde dagen.

 

Rättfärdigas språkrör försvarar rätten vara Guds

   barn Kristi medarvingar Guds arvingar.

 

Trettionde dagen.

 

Själens ljumhet välbehagligt offer för köttsliga

   begär lättja njutningar lathet själviskhet.

 

Trettioförsta dagen.

 

Ödmjkuheten gdomens prydnad.

    Landet där tankarna funnit ro. Isak Syrien.

 

Bonusdag.

 

Vår tid av massmedial påverkan ordrikas pratsjuka

    tid påverkar hjärtats innnadömen antingen den

är god eller ond.

 

"O eviga ord, min Guds ord, jag vill ägna mitt liv att

     lyssna till dig, öra för dig så att jag är mig

allt av dig".  Elisabet av Treenigheten 1880-1906. 

 

 

 

     

 

 

 

 

 

                     ORD FÖR DAGEN. JUNI 2025.

 

Första dagen.

 

Högmodets stolta själviskhet förblindad

     av denna tidsålderns Gud blir skräckslagen

inför ödmjukhetens verklighet.

 

Andra dagen.

 

Bättre att tygla sin tunga än att fasta på

   bröd och vatten. Johannes av Korset.

 

Tredje dagen. 

 

Bättre vara Guds vän än ondskans barn.

 

Fjärde dagen.

 

Kontrollstyrda människor förslavade under

   Ondskans träldom: fångad i dödlig snara.

 

Femte dagen.

 

Den Sonen gör fri är verkligen fri.

   Kristi försoningsverk gör oss fria.

 

Sjätte dagen.

 

Ateismens förbannelse: nationer städers undergång.

 

Sjunde dagen. 

 

Ateisten växer aldrig in i Guds helighet trohet

   fullheten i Kristus: uppmuntras vara Kristi medarvinge Guds arvinge.

 

Åttonde dagen.

 

Sanningsenlige respekterar uppskattar

    uppmuntrar sanningens verklighet: ligger i strid med lögnens metodiska planer.

 

Nionde dagen.

 

Kristi kors Guds kraft för den som tro på Kristi

    försoningsverk.

 

Tionde dagen.

 

Kristi försoningsverk dårskap för de otrogna

     förblindade av denna tidsålderns Gud.

 

Elfte dagen.

 

Trösterika ord hjärtats värme och omsorg.

 

Tolfte dagen.

 

Trösterik tunga tankars värme och omsorg.

 

Trettionde dagen.

 

Värmefyllda ord tankars sinnesro.

 

Fjortonde dagen.

 

Ömma ord betyder glädje och harmoni.

 

Femtonde dagen.

 

Älskvärda ord värmefyllda ord.

 

Sextonde dagen.

 

Tänkvärda ord vad de betyder för Livet.

 

Sjuttionde dagen.

 

Uppmuntrande ord ord på vägen.

 

Artonde dagen.

 

Herrens nåd värd lovsång tacksamhet ära.

 

Nittionde dagen.

 

Herrens nåd mänskligheten upprättelse.

 

Tjugonde dagen.

 

Världens trolöshet avslöjas där Guds trohet råder.

 

Tjugoförsta dagen.

 

Se, själva Livet som en fin gåva, till varje människa.

 

Tjugoandra dagen.

 

Varje dag av Livet, fin värdefull gåva.

 

Tjugotredje dagen.

 

Gårdagen har varit, morgondagen kommer,

     idag kan vi leva på gårdagens erfarenhet

vad livet ger.

 

Tjugofjärde dagen. 

 

VÅRT KÄRA FOSTERLAND:

   

Penningbegäret, sysslolösheten, rastlösheten

     och arbetslösheten god jordmån för tillväxande

laglöshet i samhället, staden och nationen.

     Vart är vårt kära fosterland på väg!!!.

 

Tjugofemte dagen.

 

Samhällets, stadens och nationens utveckling

      av de moraliska etiska värderingar,

ligger på analfabetisk nivå.

 

Tjugosjätte dagen.

 

VÅR ERFARENHET OCH LÄRDOM:

 

Gårdagens misstag; i tankar, tal och ord, är dagens

     morgondagens lärdom och livets erfarenhet 

i tankar tal ord ord.

 

Tjugosjunde dagen. 

 

ÄRLIGHETEN: saknas där moraliska misären råder.

 

Tjugoåttonde dagen.

 

Låt ärligheten vara mänsklighetens vinnare.

 

Tjugonionde dagen.

 

ÄRLIGHETENS VÄG: 

     Vägen därärlige vandrar på.

Undviker o-ärlighetens falskhet.

 

Trettionde dagen.

 

Den som inte öppnar sitt hjärta till Ärligheten 

    valt i sitt själviska hjärta följa o-ärlighetens

falskhet.

 

 

 

 

  

 

 

 

         AXPLOCK UR DEN KATOLSKA SOCIALLÄRAN.

 

                   DOKUMENT 1891-2015.

 

            LEO XIII.

 

SOCIALISMENS VILLFARELSER BETRÄFFANDE 

                             FAMILJEN.

 

13.  Den äganderätt som på ett naturligt

   sätt bevisligen tillkommer enskilda personer måste därför i samma mån tillkomma en man i hans

    egenskap av familjeöverhuvud.

Ja, en sådan person måste inneha den här

   rättigheten desto mer som hans ställning innebär

så många fler förpliktelser.

     Det är en högst helig naturlag att en far ska 

sörja för att hans avkomma har mat på bordet

    och övrig livets nödtorft.

Likaså är det naturliga att han önskar att hans barn,

    som så att säga är enn fortsättning av hans

person och för den vidare, genom honom ska ha

    tillgång till allt som krävs för att slippa uppleva

nöd och elände i detta otrygga jordeliv.

     Och inte på något sätt kan en far åstadkomma

detta annat än genom att äga ett stycke bördig

   mark, som han kan låta gi arv till sina barn.

En familj är i lika hög grad som en stat, som Vi

    redan har påpekat, ett verkligt samhälle som

styrs av en auktoritet av eget slag, det vill säga

     fadersauktoriteten.

Förutsatt således att man inte överskrider de 

    gränser som syftet med dess egen existens

föreskriver har familjen samma rättigheter som en

   stat att välja och sträva efter sådant som krävs

för att den ska bevaras och ha skälig frihet.

    Vi säger "åtminstone samma rättigheter":

för eftersom familjelivet, i både teori och praktik,

    fanns till före människors samhällsbildning

måste ju familjen ha rättigheter och skyldigheter

    som går före samhällets och som mer omedelbart grundar sig på naturen.

    Om medborgare i en stat, det vil säga familjer,

när de sluter sig samman och bildar en gemenskap

    skulle möta hinder i stället för bistånd från statens sida och finna sina rättigheter angripa 

    i stället för försvarade skulle sådana sammanslutningar snarare förkastas än

    eftersträvas. 

   

14.  Åsikten att den offentliga makten godtyckligt

bör införa och utöva närgången kontroll över

   hemmet och familjen är därför stor och fördärvlig villfarelse.

    Men om en familj befinner sig i stora svårigheter,

helt och hållet saknar vänner att få hjälp och stöd

    av och inte har några som helst utsikter att hjälpa sig själv, är det berättigat att den i sådan 

    situation får samhällets hjälp och stöd, eftersom

varje familj är en del av samhället.

    På liknande sätt gäller att samhället, om det inom hemmets väggar förekommer grava

   kräkningar om ömsesidiga rättigheter, bör gripa in för att tvinga parterna att ge den andre det som

    rättmätigt tillkommer honom.

Detta är inte att frånta medborgarna deras

   rättigheter utan att skydda och styrka dem på ett

tillbörligt och rättvist sätt.

     Men längre än så får de styrande i smahället 

inte gå.

     Här säger naturen stopp.

Faderns auktoritet kan varken avskaffas eller 

     övertas av staten, för den har samma källa som

människolivet självt.

    "Barnet tillhör fadern" och är, så att säga,

en fortsättning av faderns person.

     Och noga räknat intar barnet sin plats i det civila samhället inte i egen rätt utan som medlem av den

    familj det föddes i.

Och av just det skälet att "barnet tillhör fadern"

    är det, som Thomas av Aquino säger, " innan

det uppnår en förmåga att använda sin fria vilja

    underställt föräldrarnas makt och överseende".

På så vis åsidosätter socialisterna föräldern,

    sätter familjen under det offentligas överinseende, handlar mot den naturliga rättvisan

    och hotar familjen som institution.

 

15.  Och utöver rättvisan är det bara alltför uppenbart vilken oreda och förvirring detta skulle

     orsaka i alla samhällsklasser och vilket oacceptabelt och förhatligt slaveri medborgarna

    då skulle underkastas.

Porten skulle öppnas på vid gavel för avundsjuka,

    ömsesidiga smädelser och oenighet; själva välståndets källor skulle sina, eftersom ingen skulle

   ha något som helst intresse av att bruka sin begåvning eller strävsamhet.

     Och den idealiska jämlikhet som de drömmer så

ljuva drömmar om skulle i realiteten innebära en

     nivellering till samma elände och förnedring.

Därför står det klart att socialismens främsta

    grundsats, egendomsgemenskap, måste förkastas helt och fullt eftersom den enbart skadar 

    dem som den skulle vara avsedd att gagna, 

står i direkt motsättning till människans naturliga 

    rättigheter och och leder till förvirring och 

oordning i samhället.

     Den första och mest grundläggande principen

måste därför, för den som vill främja massornas

     levnadsvillkor, var den privata äganderättens

okränkbarhet.

    När nu detta har konstaterats ska Vi forsätta 

med att visa var den nödvändiga boten står att 

    finna. 

   

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

                 IV.  JERUSALEM, JERUSALEM.

 

                                   INLEDNING.

 

Avplock ur boken Svenskt Patristiskt Bibliotek.

               Del. III. Ur kyrkofädernas brev.

 

                          ARTOS.

 

Jerusalem är judarnas heliga stad.

    Är den också de kristnas?

På 300 - talet skulle de flesta kristna ha svarat ja

    på den frågan, vilket speglas i de brev som följer.

Dessförinnan hade svaret inte varit lika självklart.

      Staden spelade visserligen en stor roll i bibeln,

men på både gott och ont.

   Jerusalem var Davids stad och centrum för det

gamla förbundets gudtjänst, men också den stad

     där Jesus hade blivit korsfäst.

Vidare hade Jerusalem sedan Jesu tid förlorat

    all glans och  yttre betydelse.

Först hade Titus ( 39-81, kejsare fr. 79 ) grundligt

     förstört både templet och staden år 70.

Sedan hade Hadrianus ( 76-138, kejsare fr. 117 ),

     efter att han år 135 hade slagit ned Bar Kokhba

-upproret, förvandlat Jerusalem till en hednisk stad

   i hellenistisk-romersk stil och gett den namnet

Aelia Capitolina.

    De flesta lokaliteter av betydelse för judar och kristna hade därvid utplånats - medvetet, som

    det verkar --- och judar förbjuds nu att ens komma i närheten av orten.

    Den kristna församlingen där, som dittills hade

letts av biskopar av judisk börd och starkt präglats

     av sina judiska rötter, förvandlades till en 

ordinär hednakristen församling.

     Förvaltningen av Palestina förlades till Caesarea

( nuv, Quisarya, mellan Haifa och Tel Aviv ) och

    Aelia Capitolina blev en tämligen betydelselös

stad.

     Men minnet av de heliga platserna levde kvar

inte bara i Gamla Testamentets och evangeliernas

    berättelser utan också i lokala traditioner.

När Konstantin den store år 324 hade besegrat

    Licinius och skänkt kyrkan i öst både frid och

privilgier började en rask utveckling.

    Vid konciliet i Nicaea 325 tillerkändes Jerusalem

en särskild ställning, trots att dess biskop formellt

    var underordnad metropoliten i Caesarea.

Ungefär samtidigt sattes stora byggnadsprojekt

    igång, många finansierade av kejsaren själv,

och ståtliga basilikor, uppfördes såväl i Jerusalem

   som i Betlehem och på andra bibliska orter.

Pilgrimer kom strömmande, kommuniteter 

    grundades, kloster byggdes.

Följande brev ger värdefulla inblickar i den 

    dramatiska utvecklingen.

Först låter vi Paulinus av Nola skildra Jerusalems

     förvandling från hednisk till kristen stad.

I centrum står här kejsarinnan Helena, Konstantin

     den stores mor, som hade fötts när Cyprianus var biskop i Karthago och som på sin ålders höst gav

   sig till att söka efter Golgata och Kristi kors.

Den romantiska berättelsen är i sina grunddrag

     historiskt tillförlitlig och torde dessutom ha 

övat stor makt över sinnena när under loppet av

    300 - talet Jerusalem blev ett kristet centrum

som i betydelse kunde mäta sig med Rom.

     Därför passar det bra att inleda med den, trots

att Paulinus skrev sitt brev först år 403.

     Resterande tre brev följer i kronologisk ordning.

I brevet från Kyrillos av Jerusalem till Constantius,

     skrivet 351 eller däromkring, ser vi hur både

traditionen om korsets återfinnande och ett nyss

    timat under används för att framhäva Jerusalems

betydelse och vinna kejsarens bevågenhet mot

     orten.

En kritisk röst möter vi sedan i Gregorios av Nyssa

    --- kritisk inte så mycket mot Jerusalem som mot

den pilgrimstrafik staden dragit till sig och det 

      därmed förbundna framhävandet av heliga 

orters betydelse.

    Allt detta är ett hot mot fromheten snarare än

ett stöd, menar han. 

   Det fjärde och sista brevet intar motsatt ståndpunkt: med noga uttänkt biblisk

   argumentation försöker de asketiska damerna

Paula och Eustochium ( och, får man förmoda, 

    deras vän Hieronymus såsom skuggskriare ) 

få sin väninna Marcella att inse Jerusalem 

    fröblivande betydelse i det nya förbundet och dess stora värde för allvarliga kristna asketer.

     Det sistnämnda brevet och brevet av Gregorios

är båda från 380 - talet.

    När de skrevs var Kyrillos av Jerusalem, som

i sin ungdom själv kan ha upplevt Helenas besök 

    i Jerusalem, ännu i livet, och Melania d.ä som

skulle föra med sig en korsrelik jämte skildringen

     av korsets återfinnande till Paulinus av Nola,

uppehöll sig redan sedan ett tiotal år tillbaka

     i de heliga staden.

Större än så är inte tidsavstånden.