HELIGA BIRGITTAS UPPENBARELSER.

 

                            UR SJUNDE BOKEN.

 

                                  KAPITEL. 15.

 

Då jag befann mig på Golgata berg och grät bittert,

    såg jag min Herre, naken och gisslad, som av

judarna leddes till att korsfästas

    De höll noga vakt över honom.

Jag såg då även ett hål, uthuggit i berget, och de

    som skulle korsfästa honom stående runt om

honom, bredda för sin grymma hantering.

      Men Herren vände sig mot dem sade:

"Lägg märke till vad du ser, ty i detta hål i berget

    blev foten av korset fäst vid tidenn för mitt

lidande".

    Genast såg jag hur hans kors av judarna stadigt

fästes där i hålet i bergsklippan.

     Tråkilar slogs ner med våldsam kraft med en hammare, så att korset skulle stå stadigt och inte

    falla.

Sedan korset på det sättet hades satts fast där,

     lade man genast träplankor runt om trädets stam så att man fick en stege ända upp till den plats där 

     de skulle fästa hans fötter, för att både han

och bödlarna skulle kunna gå uppför dessa 

    trappsteg och säkrare stå på plankorna då de skulle fästa honom vid korset.

     Därefter steg de upp för trappstegen, i det att de

ledde upp honom under väldiga smädelser och 

    anklagelser.

Han steg villigt upp som ett fogligt lamm som förs

     till slakt.

Då han nu stod uppe på plankorna sträckte han 

    genast, av fri vilja och utan att vara tvingad,

ut sin arm, öppnade sin högra hand och lade den

      på korset.

De rasande bödlarna fäste den grymt vid korset

    och slog en spik genom den del där benet

är kraftigast.

    Så drog de med ett rep och med våldsam kraft

ur den vänstra handen och fäste den på samma 

     sätt vi korset.

Sedan de därefter på ett onaturligt sätt sträckt ut

    kroppen på korset lade de den ena foten över

den andra och fäste dem så vid korset med två

     spikar.

Och så mycket sträckte ut hans ärofylla lemmar på

     korset att nästan alla ådror och senor brast.

Sedan detta var gjort satte de återigen törnekronan

     på allra heligaste huvud --- den hade de tagit bort från hans huvud under själva korsfästelsen. 

      Den stack så hårt i hans vördnadsvärda huvud

att han ögon strax fylldes av rinnande blod, hans

    öron täpptes till och hnas ansikte och skägg blev 

liksom täckta och indränkta av det rosenfärgade 

    blodet.

Och genast och snabbt tog korsfästarna och

    soldaterna bort de plankor som hade varit lagda

vid korset, och korset stod då där ensamt och

     högt och min Herre var fäst på det.

Då jag full av smärta betraktade deras grymhet,

   såg jag hans moder fylld av sorg ligga på marken, 

liksom skakande och halvdöd.

      Johannes tröstade henne och det gjorde också

hennes systrar, som inte stod långt borta från 

    korset vid hans högra sida.

En förnyad smärta av medlidande med hans allra

    heligaste moder genomborrade mig så starkt,

att det kändes som om ett vasst svärd med en 

    ouhärdlig bitterhet gick igenom mitt hjärta. 

Till slut reste sig hans smärtfyllda moder upp ---

    som om hennes kropp vore helt utmattad --- och

såg på sin son.

     Hon stod stödd av systrarna, kraftlös och förlamad och som en levande död, genomborrad

    av smärtans svärd.

Då Sonen såg att hon och några vänner grät, 

   anbefallde han henne med rösten full av gråt åt 

Johannes, och det märktestydligt av hans rörelser

     och hans röst att hans hjärta av medlidande

med hans moder genomborrades av en väldig

     smärtas vassa pilar.

Sonens älskvärda och vackra ögon såg ut att vara

    halvdöda och hans mun var öppen och bloddrypande; hans ansikte var blekt och insjunket,

    blått och helt och hållet täckt av blod.

Också hans kropp var blåfärgad, likblek och

     alldeles slapp på grund av det oupphörliga blodflödet.

     Huden och det junfruliga köttet på hans allraheligaste kropp var så uttunnade att blåa 

    märken uppträdde av det minsta slag på kroppen.

Ibland försökte han att sträcka ut sig på korset 

    till följd av den stora smärta han kände på 

grund av den plåga han tillfoglades.

     Ibland steg kvalen från hans genomstungna lemmar och ådror upp till hjärtat och plågade

    honom svårligen genom den intensiva smärtan,

och så förlängdes hans död av ett ohyggligt 

    svårt lidande. 

Bedrövad av de outsägliga plågorna och redan

    nära döden ropade han då till Fadern med hög och gråtande röst och sade:

     "O Fader, varför har du övergivit mig?"

Hans läppar var bleka och tungan blödande,

    den insjukna magen låg rätt intill ryggen som 

om den inte hade några inälvor.

    Han ropade återigen med den största smärta:

"O Fader, i dina händer anbefaller jag min ande!". 

     Så höjde han sitt huvud något, böjde sedan 

ner det och gav upp andan.

    Då hans moder såg detta darrade hon i hela kroppen av den väldiga smärtan, och hon skulle

     ha fallit ner på marken om inte andra kvinnor

hade hållit henne uppe.

     I den stunden sjönk hans händer på grund av den stora kroppstyngden något ner i sina spikhål och

     så hölls kroppen uppe av de spikar med vilka 

fötterna var fästa vid korset.

    Men fingrar och händer och armar var mer uttänjda än förut och hans skuldror och rygg var

    liksom pressade mot korset.  

De judar som stod runt omkring honom skrek då

    många hånfulla ord mot hans moder.

Några sade:

    "Maria, nu är din son död", och andra yttrade

andra hånfulla ord.

    Då de stod där runt omkring honom kom en man

rusande i största raseri och stötte ett spjut in i hans

    högra sida med en så väldig kraft att spjutet nästan gick igenom till kroppens andra sida.

   

    Då spjutet drogs ut ur kroppen sprutade genast en kraftig ström av blod ut ur såret, och

    spjutspetsen och en del av skaftet var röda och dränkta av blod när de drogs ut.

      När modern såg detta darrade hon och grät 

så bittert att man i hennes ansikte och på hennes 

     rörelser tydligt kunde se att hennes själ då

genomborrades av smärtans vassa svärd.

    Efter dessa händelser avlägsnade sig folkhopen

och några vänner tog ner Herren från  korset.

     Hans fromma moder slöt honom i sina allraheligaste armar och han lades sedan i hennes

    knä, sargad, sårig och blå.

Hon tvådde honom med sina tårar och Johannes

    och de andra kvinnorna grät.

Och då torkade hans bedrövade moder hela

   kroppen och dess sår med en linneduk och under

kyssar slöt hon hans ögon och svepte honom i ett

    rent tygstycke.

Och så förde de bort honom under klagan och med 

     stor smärta och lade honom i en grav.