KATOLSKA SOCIALLÄRAN:

  DEN AV SYNDEN FÖRDÄRVADE MÄNSKLIGA

                    VERKSAMHETEN.

37.  I överensstämmelse med sekellång erfarenhet

 lär den heliga Skrift att människans utveckling,

     som i sig är något mycket gott för människan,

likväl medför stora frestelser.

    Genom att värdeskalan har rubbats och det goda

blandas med det onda, ser individer och grupper

    bara till sitt eget bästa, inte till andras.

Därför är världen inte längre en plats för sann

    solidaritet.

Idag hotar människans ökade makt att förinta

    hela människosläktet.

Genom hela mänsklighetens historia går en hård

    kamp mot mörkrets makter, en kamp som började

redan i världens begynnelse och som enligt Herrens

    ord ska fortsätta fram till den yttersta dagen.

Den enskilda människan dras in i denna strid 

    och måste i ständiga kamp avgöra sig för det 

goda.

     Bara genom stor möda kan hon med Guds hjälp

nå fram till egen inre enhet.

      Kristi kyrka förtröstar på Skaparens plan och

hävdar därför att mänsklig utveckling kan tjäna

   människans sanna lycka.

Men kyrkan kan samtidigt inte avstå från att 

    inskärpa vad aposteln säger:

"Anpassa er inte efter denna världen" ( Rom 12:2 ).

    Med "världen" menas här den fåfängans och

ondskans ande som förvandlar människans 

     verksamhet, som dagligen hotas genom högmod

och otyglag egoism, måse renas och fulländas

    genom Kristi kors och uppståndelse.

Återlöst av Kristus och nyskapad i den helige Ande

    både kan och ska människan älska allt som Gud

har skapat.

     Hon tar emot det av Gud och ser och vördar

det som gåvor som räcks ur hans hand.

     Människan tackar sin Välgörare för allt skapat,

och njuter hon det.

     Så förs hon till att verkligen besitta världen,

likt en som ingenting har men äger allt:

     " ( ... ) allt är ert.

Men ni tillhör Kristus, och Kristus tillhör Gud"

     ( 1 Kor 3:22-23 ).

 sid. 306-307.

ANDRA VATIKANKONCILIET.