DEN KATOLSKA SOCIALLÄRAN.

                DEN MÄNNISKOBLIVNA ORDET

          OCH DEN MÄNSKLIGA SOLIDARITETEN.

32.  Gud skapade inte människorna till ett liv 

   i isolering utan för att de skulle sluta sig samman

och leva i samhällsgemenskap.

    Likaså var det också "Guds vilja att helga och rädda människorna, men inte en och en utan några

   inbördes band.

Han ville göra dem till ett folk som verkligen skulle

   känna honom och tjäna honom i helighet".

Därför har han alltifrån frälsningshistoriens början

    utvalt människor inte bara som individer utan som medlemmar av en gemenskap.

    För dessa utvalda uppenbarade Gud sin frälsningsplan och kallade dem sitt folk 

   ( 2 Mos 3:7-12 ) och slöt dessutom förbund med

dem på Sinai berg.

    Denna gemenskapskaraktär fullkomnas och fullbordas i Jesu Kristi verk. 

    Som det människoblivna Ordet har han velat bli

en del av den mänskliga gemenskap.

     Han deltog i bröllopet i Kana, han var i gäst 

i Sackaios hus, han åt med tullindrivare och

   syndare.

Samtidigt som han talade om helt vanliga 

     samhällsförhållanden och med bilder ur vardagslivet, uppenbarade han Faderns kärlek

    och människornas höga kallelse.

Han helgade banden mellan människor, framför allt

     familjegemenskapen, som är begynnelsen

till människans sociala liv, och han underkastade

     sig frivilligt sitt lands lagar.

Han valde en kroppsarbetares liv, så som det

    levdes i hans hand under hans tid.

I sin förkunnelse gav han Guds barn det entydiga

    budet ett bemöta varandra som syskon.

Han bad att alla hans lärjungar skulle vara"ett".

    Ändå in i döden utgav han sig själv som allas 

Frälsare.

    "Ingen har större kärlek än den som ger sitt liv

för sina vänner" ( Joh. 15:13 ).

   Han befallde sina apostlar att förkunna det glada budskapet för alla människor, så att

    människosläktet skulle bli Guds familj, en familj

där kärleken ska vara lagens fullbordan.

    Som den förstfödde bland många bröder grundade han efter sin död och uppståndelse genom sin 

    Andens gåva en ny gemenskap mellan dem som

tog emot honom i tro och kärlek.

     Detta gjorde han i sin kropp, kyrkan, där alla

som lemmar ska tjäna varandra alltefter vars

    och ens gåvor.

Denna solidaritet måste ständigt växa, ända till den

    dag då den fullbordas.

Då ska människorna, frälsta genom nåden, 

    förhärliga Gud på ett fullkomligt sätt som en familj älskad av Gud och Kristus, deras broder.

                 sid. 302-303.

        ANDRA VATIKANKONCILIET.