DEN KATOLSKA SOCIALLÄRAN.

 

               DEN SYSTEMATISKA ATEISMEN.

 

20.  Den moderna ateismen framträder också ofta

i en systematisk form, som förutom andra skäl mot

    Gud driver sin önskan om mänskligt oberoende

så långt att den bestraktar varje form av beroende

    av Gud som ett problem.

De som bekänner sig till en sådan ateism hävdar att

    friheten innebär att människan är sitt eget ändamål och att hon själv formar och skapar sin 

     historia.

De hävdar att en sådan frihet är oförenlig mer 

    erkännnadet av en Herre som är alltings upphov

och mål eller åtminstone att den gör en sådan

    bekännelse helt och hållet överflödig.

Denna uppfattning kan gynnas av den känsla

   av makt som våra dagars tekniska framsteg

ger människan.

      En form av nutida ateism som inte får förbigås

är den som väntar sig människans befrielse i första

    hand genom hennes ekonomiska och sociala

frigörelse.

    Den menar att religionen till sin natur hindrar

en sådan frigörelse, genom att den inriktar 

     människans hopp på ett bedrägligt framtida liv

och därigenom avleder henne från att bygga upp

     det jordiska samhället.

När anhängarna av denna läran kommer till makten

     i en stat bekämpar de därför religionen med våld.

För att utbreda ateismen använder de sådana 

     påtryckningsmedel som den offentliga förfogar

över, särskilt vad gäller ungdomens fostran.

 

           KYRKANS INSTÄLLNING TILL ATEISMEN.  

 

21.  I trohet mot Gud och mot människan kan 

kyrkan, liksom hon tidigare gjorts, inte annat än

    med smärta kraftigt fördöma dessa farliga läror

och handlingssätt.

     De motsäger förnuftet och mänsklighetens

samlade erfarenhet och gör människan främmande

    för den storhet som är medfödd hos henne.

Kyrkan försöker emellertid att urskilja de orsaker 

     till gudsförnekelsen som ligger fördolda i den

ateistiska mentaliteten.

      Hon är väl medveten om hur viktiga de frågor är

som ateismen väcker, utifrån sin kärlek till alla

    människor anser hon att dessa frågor borde bli 

allvarligt och mer grundligt undersökta. 

   

Kyrkan vidhåller att erkännandet av Gud inte på

    något sätt står i motsats till människors värdighet, har sin grund och sin fullkomning i Gud.

     Människan har skapats av Gud som fri och förnuftig gemenskapsvarelser.

    Men framförallt har hon blivit kallat att som Guds barn leva i gemenskap med honom och dela hans

      egen salighet.

Kyrkan lär också att de jordiska uppgifterna inte 

     minskar i betydelse av det eskatologiska hoppet;

snarare gonom tron förnyad drivkraft till att 

    verkligen fullgöra dem.

Om däremot det gudomliga fundamentet och

   hoppet om det eviga liver försvinner, tillfogas människans värdighet oerhörd skada --- vilket man

     i våra dagar ofta konstaterar.

Om livets och dödens, skuldens och smärtans 

    frågor förblir olösta, leder det inte sällan till att

människor går under i förtvivlan.

     Tills vidare förblir också varje människa inför

sig en olöst gåta, en fråga om hon bara dunkelt 

    anar svaret på.

I vissa stunder kan ingenhet undgå att ställa sig

    denna fråga, särskilt inte vid de avgörande ögonblicken i livet.

    Endast Gud kan ge ett fullständigt och säkert svar på dessa frågor, han som kallar människan

   till en djupare eftertanke och ett ödmjukare

sökande. 

    Bot mot ateismen kan man vänta sig endast om

kyrkan gör en riktig och efter situationen avpassad

    utläggning av den kristna läran och hela kyrkan

och alla hennes medlemmar efterlever denna lära.

     Det är kyrkans uppgift att göra Gud Fadern och

hans människoblivne Son närvarande och liksom

     synliga, detta under det att kyrkan under den 

helige Andes ledning ständigt förnyas och renas.

     För detta krävs framför allt vittnesbörd om en levande och vuxen tro, en tro som tränats att både

     se svårigheterna klart och övervinna dem.

Många martyrer har gett och ger ett lysande

    vittnesbörd om en sådan tro.

Denna tro måste visa sig fruktbar genom att 

    genomsyra de troendes hela liv, även de profana

sektorerna, och inspirera dem till rättvisa och 

    kärlek, speciellt mot de behövande.

De som mest av allt visar på Guds närvaro är 

    emellertid de troendes inbördes kärlek, som träder fram då de arbetar tillsammans för tron 

     på evangliet och framstår som ett enhetens tecken.

     Även om kyrkan entydigt förkastar ateismen,

så bekänner kyrkan samtidigt att alla människor,

     troende och icke troende, måste verka tillsammans för en riktig utveckling av vår

   gemensamma värld.

Detta kan förvisso inte ske utan en uppriktig och

   klok dialog.

Kyrkan beklagar därför den åtskillnad som vissa

     statsmakter gör emellan troende och

icke-troende.

    Det innebär att människans grundläggande rättigheter åsidosätts.

    Kyrkan kräver handlingsfrihet för de troende,

och möjlighet att också bygga upp Guds tempel

    i denna värld.

Hon inbjuder ateister att med ett öppet sinne

    studera Kristi evangelium.

 

Kyrkan är övertygad om att hennes budskap 

    motsvarar människans hemligaste önskningar

när hon försvarar den värdighet som ligger i

    människans kallelse och återger hoppet åt dem

som tvivlar på att deras liv har en högre

    bestämmelse.

Hennes budskap gör inte människan mindre utan

   ger henne ljus, liv och frihet att gå vidare.

Det finns inte något annat som kan tillfredsställa

     människans hjärta:

"Du har skapat oss till dig", Herre, 

    "och vårt hjärta är oroligt tills det finner vila i dig". 

                   SID. SID. 290.     

 

      Ord från andra Vatikankonciliet.