NÅDIG FRU KRISTANS ANDAKTSBOK.

 

                                DEL. 2.

 

ANTISEMITISMEN I FRU KRISTINAS ANDAKSBOK.

 

DEN ANTISEMITISM SOM möter läsaren i flera av

    texterna i Fru Kristinas andaksbok är och bör vara

stötande för en läsare idag.

    Kanske finns det till och med de som anser att

sådana texter inte ens bör tryckas, eftersom de

   skulle kunna uppfattas som stöd och uppmuntran

för rasistiska åsikter.

    Men som det tidsdokument Fru Kristina bok är,

måste även sådana partier i handskriften som idag

    upplevs som mycket stötande vara med.

Handskriften speglar ju den uppfattning som var

     rådande under senmedeltiden, och inte bara då.

Antisemitismen har i högsta grad gamla anor. 

 

Läser man exempelvis Esters bok i Gamla

     testamentet möter man världslitteraturens kanske första skildring av judehat.

    Vi befinner oss då i perserungen Xerxes I:s 

( 486-465 f. Kr ). rike, och det är främst agagiten 

   Haman som fylls av vrede, inte bara mot juden Mordokaj, utan han vill även" utrota alla judar i

   Xerxes rike, Mordokajs folk" ( Est. 3:6 ).

Orsaken till Hamans vrede uppges först vara att 

    Mordokaj inte visar honom tillbörlig vördnad.

Men då detta kan synas vara alltför futtigt som

    orsak för klagan inför den mäktige kung Xerxes,

prövar Haman en annan väg.

    Han säger till kungen: "Det finns ett folk som bor

utspritt bland de andra folken i ditt rikes alla

    provinser.

De håller sig för själv.

     Deras lagar liknar inget annat folks, och kungens

lagar rättar de sig inte efter.

    Det är mot dina intressen att låta dem hållas.

Om du finner det lämpligt, så utfärda ett påbud

     att de skall förintas" ( Est. 3:8-9 ).  

 

Därmed var antisemitismen född!

     Och det är intressant att notera att skälet som

Haman anför för en planerad holocaust, förintelse,

    är det judiska folkets avvikande beteende. 

De håller sig för sig själva.

    Deras lagar liknar inget annat folks.

Det går inte att komma ifrån, men man får här lätt

    uppfattningen att det, i alla kulturer och i hela mänsklighetens historia, skrämmande nog alltid har

   varit fel att vara annorlunda, att sticka av mot

mängden.

    Minsta skolbarn kan än idag berätta om hur lite

avvikande man behöver vara för att på skolgården

    genast bli mobbad.  

Samma sak kunde tyska judar berätta på

   1930 - talet.

Många av dem trodde att de skulle slippa

   nazisternas förföljelser om de började äta griskött

som alla andra eller upphöra med att fira lördagen

    som sabbatsdag.

"Om vi bara var som alla andra tyskar", berättade

    en judisk kvinna, "så skulle vi få vara ifred".

Vi att alla hur fel hon hade.

    Och kanske är betonandet av det avvisande beteendet ingenting annat än efterkonstruktioner

    för att försvara sitt eget handlande och sin egen

motvilja mot eller osäkerhet inför det som är

    annorlunda.

 

Esters bok berättar vidare att Haman fick Xerxes

   löfte att göra med det judiska folket som han själv

fann för gott.

   Och det är i det sammanhanget det kommer ord

som lika gärna kunnat vara formulerade av 

    Eichman eller Goebbles:

"Alla judar, unga och gamla, barn och kvinnor,

     skulle förgöras, utplånas på en och samma dag,

den trettionde i årets tolfte månad, månaden adar,

     och deras egendom skulle tas som byte".

  ( Esters bok. 3:13 ). 

 

Holocaust --- den första organiserade

    judeförföljelsen var planlagd!

Och nog finns det en kuslig paralell mellan Hamans

    planer och nazismens.

Unga och gamla, kvinnor och barn, alla skulle

   utplånas, och deras ägodelar skulle bli bödlarnas

byte.

    Har man sett skoberget vid Auschwitz är det svårt att inte göra jämförelser.

    Senmedeltidens antisemitism som vi möter den 

i Fru Kristinas andaktsbok är dock av annat slag.

     Har handlar det inte i första hand om att vara

avvikande, att ha andra lagar och andra seder.

    Istället möter vi ett uttalat judehat som främst 

har sin grund i att judarna ses som det folk som

    dödade vår Herre Jesus Kristus.

Samtidigt som man mycket väl visste att Jesus var

    "pinad under Pontius Pilatus" så fick ändå judarna skulden för såväl Kristi lidande som hans 

     död på korset.

Man går i Fru Kristinas andaktsbok till och med 

    så långt att det i passionsberättelserna sägs vara

judarna som korsfäster Jesus och som med flit 

    låter korset falla till marken en extra gång, 

innan det slutgiltiga reses upp.

 

     Många menar att detta har sina fötter i den unga kristna kyrkan.

    Det finns även de som kopplar samman judehatet

med att kyrkan, efter förföljelsen av de kristna

    under kejsar Nero, sökte förmå kejsarna i Rom att tolerera kristendomen som religion.

     Man försökte däför genom evangelierna tona ned

Roms ansvar för Jesu korsfästelse till ett minimum,

    och istället desto mer betona judarnas skuld.

Framför allt använde man sig av Matteus

   evangelium.

Det var framför allt Matteus-texter som kom att

    spela en viktig roll, när kyrkan beskrev sig själv

som Guds folk istället för Israel, som då istället

     sågs om förkastat.

En sådan text är Matt. 21:43:

    "Guds rike skall tas ifrån er och ges åt ett folk 

hos vilket det kan bära frukt". 

 

För den skull gällde det att framställa alla romare

    som sympatiska, i synnerhet Ponitus Pilatus, som framställs som den som gorde allt han kunde för 

     att låta Jesus går fri.

Flera av texterna i Fru Kristinas andaktsbok 

    behandlar just detta.

Bara rädslan att förlora sitt ämbete ligger honom 

    i fatet och gör honom något klandervärd, men

beträffade själva avrättningen får man den

   uppfattningen att han helt överlämnat den saken

åt judarna.

   Tendensen att svärta ner judarna och skildra

Pilatus som förhållandevis oskyldig till Jesu död

    medförde att Pilatus Pilatus och framför allt dennes hustru, legendes Claudia Procla, har

    betraktas som helgon i den grekiska och den 

etiopiska ortodoxa kyrkan. 

     Om nu judarna hade spelat en så utslagsgivande

roll vid rättegången mot Jesus, borde detta faktum

   utan tvivel ha tagits upp i den nicenska trosbekännelsen från år 381.

     Men i denna får Pontius Pilatus ensam bära ansvaret.

     De säga ingenstans att Jesus pinats av Kajafas,

fariseerna eller judarna i allmänhet.

    Den romerske historiken Tacitus skriver på

120 - talet i sina ANNALES: 

   "Kristus avrättades under kejsar Tiberius regering

av prokuratorn Pontius Pilatus".

    Det är av stor vikt att hålla detta i minnet.

Romerska soldater verkställde den dom som Pilatus

    fällt.

I det avseendet var judarna oskyldiga, även om 

    medeltida texter och kyrkmålningar vill ha det

till det var judar som spikade fast Jesus på korset.

     I det här sammanhanget är det också viktigt att

påminna sig, att Jesus själv, som sann människa,

   var jude och tillhörde ett litet folk utan politisk

makt i utkanten av det romerska riket.

    Han verkade bland judar, gick i synagogan och

hade inte "kommit för att upphäva lagen och 

    profeterna" ( Matt. 5:17 ), som han själv säger i

Bergpredikan.

    Hans mor Maria var judinna.

Hans styvfar, Josef, hans släkt och hans lärljungar

    var judar.

Han hade ett judiskt namn och hans budskap

   riktade sig i första hand till det judiska folket.

Många judar tog dessutom emot detta budskap,

    så som exempelvis judinna Maria Magdalena gjorde.

    Långtifrån alla avvisade honom.

Missionen ut i världen blev möjlig tack vare judar 

    som bland Petrus och Paulus.

Det är egentligen obegripligt hur antisemitismen

    kunde få gehör i den unga kyrkan.

Ändå fick den det.