FULLKOMLIGHETENS VÄG.

                    TERESIA AV AKVILA.

OM ANLEDNINGEN TILL ATT JAG LÄT STIFTA DETTA

          KLOSTER MED SÅ STRÄNGT LEVNADSSÄTT.

2.  Vid denna tid hade jag hört talas om det elände

   och den förödelse som lutheranerna hade åstadkommit i Frankrike och hur deras olycksaliga

    sekt ständigt växer.

Det smärtade mig mycket, och som om jag hade

    förmått något eller vore någon, grät jag inför

Herren och bönföll honom att finna bot för allt 

     detta onda.

Jag tyckte att jag skulle kunnat offra tusen liv för

    att rädda en enda av de många själar som där

gick förlorade.

     När jag tänkte på att jag, som den eländiga 

kvinnan jag är, inte ens förmådde fullgöra det som

     jag själv skulle vilja utföra i Herrens tjänst -----

och emedan det var och fortfarande är hela min

     åstundan att, eftersom han har så många fiender

och så få vänner, dessa åtminstone skula vara

     honom trogna ----- beslöt jag mig för att förverkliga det lilla goda som finns i mig, nämligen

    att följa de evangeliska råden det fullkomligaste

jag förmådde och sörja för att de få kvinnor som

    finns här gjorde det samma. 

Jag förtröstade på Guds stora godhet, han som

    aldrig underlåter att hjälpa dem som för hans skull beslutar sig för att avstå från allt.

     Emedan mina systrar var sådana som jag

föreställde mig dem i mina tankar, så skulle deras

    dygder överskyla mina brister och jagg skulle

sålunda i något kunna behaga Herren.

     Och alla skulle vi hänge oss åt bön för Kyrkans

försvarare, för predikanterna och de lärda och efter

     måttet av förmåga komma denne min Herre till

hjälp, han som så hårt ansatt av dem som han har 

    gjort så mycket gott, att det förefaller som om

dessa överlöpare åter vill spika honom på korset

   och han inte någonstans hade att vila sitt huvud.