AXPLOCK UR DEN KATOLSKA SOCIALLÄRAN.

 

                   DOKUMENT 1891-2015.

 

            LEO XIII.

 

SOCIALISMENS VILLFARELSER BETRÄFFANDE 

                             FAMILJEN.

 

13.  Den äganderätt som på ett naturligt

   sätt bevisligen tillkommer enskilda personer måste därför i samma mån tillkomma en man i hans

    egenskap av familjeöverhuvud.

Ja, en sådan person måste inneha den här

   rättigheten desto mer som hans ställning innebär

så många fler förpliktelser.

     Det är en högst helig naturlag att en far ska 

sörja för att hans avkomma har mat på bordet

    och övrig livets nödtorft.

Likaså är det naturliga att han önskar att hans barn,

    som så att säga är enn fortsättning av hans

person och för den vidare, genom honom ska ha

    tillgång till allt som krävs för att slippa uppleva

nöd och elände i detta otrygga jordeliv.

     Och inte på något sätt kan en far åstadkomma

detta annat än genom att äga ett stycke bördig

   mark, som han kan låta gi arv till sina barn.

En familj är i lika hög grad som en stat, som Vi

    redan har påpekat, ett verkligt samhälle som

styrs av en auktoritet av eget slag, det vill säga

     fadersauktoriteten.

Förutsatt således att man inte överskrider de 

    gränser som syftet med dess egen existens

föreskriver har familjen samma rättigheter som en

   stat att välja och sträva efter sådant som krävs

för att den ska bevaras och ha skälig frihet.

    Vi säger "åtminstone samma rättigheter":

för eftersom familjelivet, i både teori och praktik,

    fanns till före människors samhällsbildning

måste ju familjen ha rättigheter och skyldigheter

    som går före samhällets och som mer omedelbart grundar sig på naturen.

    Om medborgare i en stat, det vil säga familjer,

när de sluter sig samman och bildar en gemenskap

    skulle möta hinder i stället för bistånd från statens sida och finna sina rättigheter angripa 

    i stället för försvarade skulle sådana sammanslutningar snarare förkastas än

    eftersträvas. 

   

14.  Åsikten att den offentliga makten godtyckligt

bör införa och utöva närgången kontroll över

   hemmet och familjen är därför stor och fördärvlig villfarelse.

    Men om en familj befinner sig i stora svårigheter,

helt och hållet saknar vänner att få hjälp och stöd

    av och inte har några som helst utsikter att hjälpa sig själv, är det berättigat att den i sådan 

    situation får samhällets hjälp och stöd, eftersom

varje familj är en del av samhället.

    På liknande sätt gäller att samhället, om det inom hemmets väggar förekommer grava

   kräkningar om ömsesidiga rättigheter, bör gripa in för att tvinga parterna att ge den andre det som

    rättmätigt tillkommer honom.

Detta är inte att frånta medborgarna deras

   rättigheter utan att skydda och styrka dem på ett

tillbörligt och rättvist sätt.

     Men längre än så får de styrande i smahället 

inte gå.

     Här säger naturen stopp.

Faderns auktoritet kan varken avskaffas eller 

     övertas av staten, för den har samma källa som

människolivet självt.

    "Barnet tillhör fadern" och är, så att säga,

en fortsättning av faderns person.

     Och noga räknat intar barnet sin plats i det civila samhället inte i egen rätt utan som medlem av den

    familj det föddes i.

Och av just det skälet att "barnet tillhör fadern"

    är det, som Thomas av Aquino säger, " innan

det uppnår en förmåga att använda sin fria vilja

    underställt föräldrarnas makt och överseende".

På så vis åsidosätter socialisterna föräldern,

    sätter familjen under det offentligas överinseende, handlar mot den naturliga rättvisan

    och hotar familjen som institution.

 

15.  Och utöver rättvisan är det bara alltför uppenbart vilken oreda och förvirring detta skulle

     orsaka i alla samhällsklasser och vilket oacceptabelt och förhatligt slaveri medborgarna

    då skulle underkastas.

Porten skulle öppnas på vid gavel för avundsjuka,

    ömsesidiga smädelser och oenighet; själva välståndets källor skulle sina, eftersom ingen skulle

   ha något som helst intresse av att bruka sin begåvning eller strävsamhet.

     Och den idealiska jämlikhet som de drömmer så

ljuva drömmar om skulle i realiteten innebära en

     nivellering till samma elände och förnedring.

Därför står det klart att socialismens främsta

    grundsats, egendomsgemenskap, måste förkastas helt och fullt eftersom den enbart skadar 

    dem som den skulle vara avsedd att gagna, 

står i direkt motsättning till människans naturliga 

    rättigheter och och leder till förvirring och 

oordning i samhället.

     Den första och mest grundläggande principen

måste därför, för den som vill främja massornas

     levnadsvillkor, var den privata äganderättens

okränkbarhet.

    När nu detta har konstaterats ska Vi forsätta 

med att visa var den nödvändiga boten står att 

    finna.