IV.  JERUSALEM, JERUSALEM.

 

                                   INLEDNING.

 

Avplock ur boken Svenskt Patristiskt Bibliotek.

               Del. III. Ur kyrkofädernas brev.

 

                          ARTOS.

 

Jerusalem är judarnas heliga stad.

    Är den också de kristnas?

På 300 - talet skulle de flesta kristna ha svarat ja

    på den frågan, vilket speglas i de brev som följer.

Dessförinnan hade svaret inte varit lika självklart.

      Staden spelade visserligen en stor roll i bibeln,

men på både gott och ont.

   Jerusalem var Davids stad och centrum för det

gamla förbundets gudtjänst, men också den stad

     där Jesus hade blivit korsfäst.

Vidare hade Jerusalem sedan Jesu tid förlorat

    all glans och  yttre betydelse.

Först hade Titus ( 39-81, kejsare fr. 79 ) grundligt

     förstört både templet och staden år 70.

Sedan hade Hadrianus ( 76-138, kejsare fr. 117 ),

     efter att han år 135 hade slagit ned Bar Kokhba

-upproret, förvandlat Jerusalem till en hednisk stad

   i hellenistisk-romersk stil och gett den namnet

Aelia Capitolina.

    De flesta lokaliteter av betydelse för judar och kristna hade därvid utplånats - medvetet, som

    det verkar --- och judar förbjuds nu att ens komma i närheten av orten.

    Den kristna församlingen där, som dittills hade

letts av biskopar av judisk börd och starkt präglats

     av sina judiska rötter, förvandlades till en 

ordinär hednakristen församling.

     Förvaltningen av Palestina förlades till Caesarea

( nuv, Quisarya, mellan Haifa och Tel Aviv ) och

    Aelia Capitolina blev en tämligen betydelselös

stad.

     Men minnet av de heliga platserna levde kvar

inte bara i Gamla Testamentets och evangeliernas

    berättelser utan också i lokala traditioner.

När Konstantin den store år 324 hade besegrat

    Licinius och skänkt kyrkan i öst både frid och

privilgier började en rask utveckling.

    Vid konciliet i Nicaea 325 tillerkändes Jerusalem

en särskild ställning, trots att dess biskop formellt

    var underordnad metropoliten i Caesarea.

Ungefär samtidigt sattes stora byggnadsprojekt

    igång, många finansierade av kejsaren själv,

och ståtliga basilikor, uppfördes såväl i Jerusalem

   som i Betlehem och på andra bibliska orter.

Pilgrimer kom strömmande, kommuniteter 

    grundades, kloster byggdes.

Följande brev ger värdefulla inblickar i den 

    dramatiska utvecklingen.

Först låter vi Paulinus av Nola skildra Jerusalems

     förvandling från hednisk till kristen stad.

I centrum står här kejsarinnan Helena, Konstantin

     den stores mor, som hade fötts när Cyprianus var biskop i Karthago och som på sin ålders höst gav

   sig till att söka efter Golgata och Kristi kors.

Den romantiska berättelsen är i sina grunddrag

     historiskt tillförlitlig och torde dessutom ha 

övat stor makt över sinnena när under loppet av

    300 - talet Jerusalem blev ett kristet centrum

som i betydelse kunde mäta sig med Rom.

     Därför passar det bra att inleda med den, trots

att Paulinus skrev sitt brev först år 403.

     Resterande tre brev följer i kronologisk ordning.

I brevet från Kyrillos av Jerusalem till Constantius,

     skrivet 351 eller däromkring, ser vi hur både

traditionen om korsets återfinnande och ett nyss

    timat under används för att framhäva Jerusalems

betydelse och vinna kejsarens bevågenhet mot

     orten.

En kritisk röst möter vi sedan i Gregorios av Nyssa

    --- kritisk inte så mycket mot Jerusalem som mot

den pilgrimstrafik staden dragit till sig och det 

      därmed förbundna framhävandet av heliga 

orters betydelse.

    Allt detta är ett hot mot fromheten snarare än

ett stöd, menar han. 

   Det fjärde och sista brevet intar motsatt ståndpunkt: med noga uttänkt biblisk

   argumentation försöker de asketiska damerna

Paula och Eustochium ( och, får man förmoda, 

    deras vän Hieronymus såsom skuggskriare ) 

få sin väninna Marcella att inse Jerusalem 

    fröblivande betydelse i det nya förbundet och dess stora värde för allvarliga kristna asketer.

     Det sistnämnda brevet och brevet av Gregorios

är båda från 380 - talet.

    När de skrevs var Kyrillos av Jerusalem, som

i sin ungdom själv kan ha upplevt Helenas besök 

    i Jerusalem, ännu i livet, och Melania d.ä som

skulle föra med sig en korsrelik jämte skildringen

     av korsets återfinnande till Paulinus av Nola,

uppehöll sig redan sedan ett tiotal år tillbaka

     i de heliga staden.

Större än så är inte tidsavstånden.