ISLAM UNDER SLÖJAN.

 

                                  DEL. 1.

 

Muhammed var i 40 års åldern när han under sina

   kommade besök i grottan Hira för bön och meditation fick ett antal drömliknande uppenbarelser.

     Han var först osäker på källan till dessa drömmar och trodde tidvis att han var besatt av en ond ande.

    Han led också under denna period ibland av mental depression.

    Vid ett av de här tillfällen i Hira uppfattade han att det var ängeln Gabriel, som uppenbarade sig för

    honom för att förmedla budskap från Allah.

Han blev snart styrkt i denna tro genom att hustrun

   Khadija och dennes åldrige kusin Waraq bin

Nafal försäkrade honom om att det säkert var 

    ängeln Gabriel som uppenbarat sig för Muhammed.

    Waraq övertygade honom om att han var utvald

som profet.

    Hans förste följeslagare var hustrun Khadija, 

hans adoptivson den frigivne slaven Zeid, den unge

    kusinen Ali och den trogne vännen Abu Bakr.

Två senare skulle i sinom tid bli den fjärde

   respektive förste kalifen.

Bortsett från denna lilla skara gjorde han föga 

     intryck på invånarna i Mecka när han började

tala med vänner och bekanta om sina

   uppenbarelser.

Han började tala i Allahs namn, vilket framgår av

    otaliga koranverser vilka inleds med "Tala" eller

"Säg".   Eftersom Muhammed enligt traditionen

   var analfabet ( sägs i flera koranverser ), skrevs

hans riciterade "uppenbarelser" verser ned av 

   vänner och följeslagare på allt vad som finns till

hands.

    Dessa mängder av fragment samlades under 

den förste kalifen Abu Bakr och standardiserades

   i sin slutliga form under den tredje kalifen

Othman under 650 - talet.

    Koranens källor har ofta diskuterats under islams

hela historia.

    Många lärda observatörer har under åren påpekat

de otaliga och uppenbara lånen av personer och

    händelser från främst judendomen och kristendomen men även zoroastrism.

    Ett antal personer påpekade redan under Muhammeds levnad likheter med och diskrepanser

     från Torah och Bibeln.

Muhammed hade tveklöst haft omfattande

   kontakter med såväl judiska församlingar som 

kristna kyrkor under sin ungdom och under resor

   till Syrien.

Judiska och kristna skrifter fanns sedan länge i 

    området.

Koranen refererar ( bl.a 6:84-86 och 4:163 ) till

    en lång rad bibliska gestalter, profeter såväl

som kungar och ledare, och sätter sedan in

   Muhammed som den siste profeten, vars budskap 

anses ersätta tidigare uppenbarelser.

    Detta görs uppenbarligen i syfte att legimentera

hans ställning.

    Förutom av bibliska personer är Koranen full av

berättelser från Bibeln, men dessa är, som många 

    kännare påpekat, ofta missförstodda eller

förvanskade.

   Enligt muslimsk doktrin är det emellertid Koranen som är korrekt och Allahs direkta ord, medan de

    judiska och kristna skrifterna anses förvanskade 

från ursprungliga sanna visioner.

    Dessa muslimska påståenden motbevisas dock

tydligt av bland annat upptäckten av

    Qumran-rullarna. Se. 22.

22. http://wikipedia.org/wiki/Qumran.

    Det finns många exempel i Koranen på att mycket

av det Muhammed talade om inte var okänt för flera

    av hans åhörare ( se bla. 6:25, 8;31 och 23:83).

Som framgår av dessa verser var de heller inte sena

    att påpeka att det var saker och löften de hört

många gånger förr.

    Detta bidrog till att hån och smädelser riktades

mot honom när han började förkunna mera

   offentligt.

Han hånades som en poet som av vilda fantasier

    förlorat besinningen eller som varande besatt

av demoner.

    Muhammed å sin sida svarade i en sura som tillkom under hans tredje eller fjärde år som profet

    med oförsonliga smädelser mot sina motståndare.

     En av dem råkade ut för fördömanden var Walid, den aktade ledaren av Mecka.

     Hans egen farbror Abu Lahab utsattes i sura 111

för de mesta hårda och förkrossande fördömanden.

    Genom Abu Bakrs inflytade fick han ytterligare 

ett antal proselyter ( anhängare ).

    En av dessa var Othman, som senare skulle bli den tredje kalifen.

    Han tillhörde omajadernas gren men var på mödernets barnbarn till Ab al Muttalib.

    Han fick till hustru Muhammeds dotter Rockeya

och kom att tillhöra den inre kretsen i den nya

    rörelsen.

Det uppskattas att Muhammed under sina första

    fyra år som profet ca fyrtio proselyter.

Vid denna tid ändrades relationerna mellan 

   Mohammed och invånarna i Mecka.

Dessa hade djuprotad tillgvenhet för de religiösa 

   sederna knutna till Kaaba och de gudabilder 

som fanns där.

    Denna stolta dyrkan ägnades ett system, som

gjort Mecka till Arabiens främsta stad.

    Det var fördelar man inte gärna ville överge.

När nu profeten började smäda deras avgudar och

   förfäkta evig fördömelse för deras avlidnas

avlidna otrogna anhöriga, blev de starkt missnöjda

   och började allmer behandla honom med hån

och förakt.

    Trots att traditionen har en tendens att överdriva

meckabornas förolämpningar nämns endast invektiv

     och smädelser men inte att någon fysisk skada

skulle ha drabbat Muhammed.

     Omkring år 615-616 rekommenderade Muhammed sina anhängare att söka en fristad i 

     det kristna Abessinien.

Omkring 100 vuxna med barn flyttade det i, flera

    omgångar.

En del återvände och deltog senare i flytten till

    Medina ( hijra ) medan andra stannade till 

sjunde året efter hijra.

      Oureich försökte få Abu Talib att överge Muhammed men han forsatte till sin död att, utan

    att konventera, stödja sin brorson.

Vid samma tid fick profeten ytterligare några 

    betydelsefulla proselyter i farbrodern och fosterbrodern Hamza och Omar som senare skulle 

   bli kalif.

Deras omvändelse var en triumf för Muhammed 

    eftersom de var starka och modiga män med viss

social status.

     Hamaz mod i strider skulle senare ge honom

hedersnamnet "Guds lejon".

     Muhammed och hans grupp blev nu alltmer isolerade i Mecka. 

   Han stödde dock av Abyu Talib och dennes bröder förutom Abu Lahab.

    Detta ledde till mycket ansträngda förhållanden

mellan hashimiterna och resten av Coreish.

    Hashimiterna drog sig år 616-617 tillbka till en

avskild del av staden Kallad Abu Talibs Sheb.

      Det var en dalgång avskild från staden av klippor och byggnader och med en smal passage

    mot staden.

Endast under pilgrimsperioden blandade de sig med

    majoriteten och deltog i ceremonierna.

Mohammed och hans följeslagare blev kvar i Sheb

    i ungefär tre år, varefter denna stränga isolering 

upphörde.

    Strax efteråt under det tionde året av sin tid som

profet, dog Khadija och Abu Talib inom drygt

   en månad.

Detta var hårda slag för honom.

    Inte minst förlusten av Abu Kalib, som under många år uppoffrande och osjälviskt hjälpt honom,

    var påtagligt.

Efter farbroderns död som en otrogen bad

   Mohammed för hans frälsning, men han hade

ännu inte lämnat huset innan, enligt traditionen,

   ängeln Gabriel "uppenbarade" en koranvers som

förbjuder böner för otrogna som dött.

    Muhammed befann sig nu i en kritisk situation.

För att bekämpa avgudadyrkan måste han få nya

    anhängare, men under flera år hade inga 

tillkommit.

    år 620 gav han sig ut på en resa till Tayfi, ca 10

mil öster om Mecka, för att söka vinna nya

   anhängare där.

Detta slutade med fullständigt misslyckande och 

    han drevs ut från staden.

Strax efter hemkomsten och mindre än två månader

    efter Khadijas död gifte han sig med änkan 

Sawda, nyligen hemkommen från Abessinien.

    Nära samtidigt avtalades om ett andra äktenskap med Abu Bakrs sex ( 6 ) år gamla dotter Aisha.

    Detta senare äktenskap fullbordades tre år senare när hon var nio år.

   Efter misslyckandet i Tayif, med föga hopp om

framgång i Mecka och med obegränsade

   ekonomiska tillgångar var situationen allt annat 

än ljus.

    I mars 620 under pilgrimssäsongen väcktes plötsligt nytt hopp hos Muhammed efter att han

   mött och samtalat med en grupp män från Medina.

De tillhörde Khazraj, den största arabiska stammen

    där och var i allians med en av de ledande judiska stammarna.

   Gruppen var inte sen att omvända sig till islam

men kunde för tillfället inte aktivt stödja profeten.

    Man kom överens om att de skulle återvända 

hem och försöka värva fler för islam samt mötas

    igen under nästa pilgrimsfärd.

Framgången i Medina var oväntad men inte

   utan skäl.

Ataberna var dels genom kontakterna med de

   judiska stammarna förtogna med deras monoteistiska religion, dels hade de hört många 

    berättelser om att judarna väntade sig en profet.

De uppfattade nu att Mohammed var den profeten

      och fann för gått ansluta sig till honom för att

förekomma judarna.

    Det fanns rent politiska skäl för arabstammarna

i Medina ansluta sig till Muhammed.

     Några år tidigare hade häftiga strider utkämpats 

mellan de ledande arabiska stammarna.

   Bani Aws och BaniKhazraj och deras respektive 

allierade judiska grupper.

    Det fanns i Medina, eller Yathrib som staden då

hette, ingen styrande auktoritet utan de arabiska

    och judiska stammarna levde i osäkerhet och

spänning.

    Detta bidrog till att många bland araberna var

villiga att acceptera Muhammed som profet.

    Under pilgrimshögtiden året därpå mötte Mohammed en grupp av tolv troende från Medina

    i en avskild trång dalgång nedanför Akaba.

Tio var från Khazraj och två från Aws.

    De svor en trohetsed till Muhammed som i islamsk tradition kom att kallas "Första löftet vid 

   Akaba". 

De återvände till Medina som missionärer för islam

    och den nya tron spred sig snabbt.

De behövde snart en lärare som var kunnig i

   Koranen.

Mohammed sände därför dit den unge Musab, 

    som nyligen återvänt från Abessinien. 

Muhammeds förhoppningar om framgång i Medina

    styrktes samtidigt som hans aktivitet i Mecka 

var passiv och betydligt mindre aggressiv än

   tidigare.

Under denna tid framställer hans sig närmast som

    Allahs ställföreträdare vilket framgår av många

verser i Koranen vilka använder uttryck som talar 

     om att lyda "Allah och hans profet". 

Pilgrimshögtiden i mars år 620 skulle komma att bli

    något av en milstolpe i utvecklingen av islam.

Musab återvände med pilgrimerna från Medina och

    kunde till profetens glädje rapportera stora

framgångar.

    Men planerade ett hemligt möte på natten efter

den sista dagen av pilgrimshögtiden på samma

   plats som förra året.

Någon timma före midnatt anlände Muhammed

   åtföljd endast av sin farbror Abbas.

Denne var den mest välbärgade av Abdl al Muttalibs

   söner men hade en vek karaktär och var ofta 

benägen att följa med strömmen.

    Han var ännu inte troende, men var påtaglig som nära släkting.

    Samtliga muslimska källor bekräftar Abbas närvaro. 

   Tabari säger att ett av skälen till hans närvaro

var att han var välkänd av folk från Medina på grund

   av sina affärsresor i trakten.

De behövde inte vänta länge.

    Snart dök de troende från Medina upp en och en

i små grupper.

   De var sammanlagt sjuttiotre män och kvinnor.

Alla de tidiga proselyterna som mött Muhammed

   tidigare var där.

Majoriteten tillhörde Khazraj med endast elva från 

   Aws.

När alla var samlade inleddes mötet med ett tal av

    Abbas, som avkrävde dem uppriktighet i deras

stöd till profeten.

   Detta bekräftades av Abu Baru, en av de äldste 

som bland annat sade: "Våra liv är till hans tjänst". 

    Det var sedan Muhammeds tur att tala.

Han började citera Koranen och övergick sedan till

   att uppmana dem att högtidligt lova att skydda

och försvara honom med risk för liv och egendom,

    som de gjorde med sina egna fruar och barn.

Abu Bara uppmanade Muhammed att sträcka ut sin

    hand varefter Bara gick fram och klappade till

den, som seden när man svor en trohetsed.

    Därefter gick alla fram och gjorde på samma sätt.

Så avslutades den betydelsfulla natten då 

   "Andra löftet vid Akaba" gavs.

 

            KONFLIKT MED LIBERAL DEMOKRATI.

 

De här diskuterade dokumenten bekräftar

   påståendet att islam är en tolitär ideologi.

Det kan knappast formuleras bättre än vad Ibn 

   Warraq gjorde i en artikel i FrontPage Magazine

för några år sedan: 

    82. http:/archiive.frontpagemag.com/readArticle.aspx?

     ARTlD=11099.

"ISLAM ÄR EN TOTALITÄR IDEOLOGI SOM STRÄVAR

    EFTER ATT KONTROLLERA DET RELIGÖSA,

SOCIALA OCH POLITISKA LIVET FÖR

   MÄNSKLIGHETEN I ALLA DESS ASPEKTER ---

LIVET FÖR DESS ANHÄNGARE UTAN

   BEGRÄNSNING, LIVET FÖR DEM SOM FÖLJER 

NÅGON AV DE SÅ KALLAT TOLERERADE

    RELIGIONERNA I EN GRAD, SOM HINDRAR DERAS AKTIVITETER FRÅN ATT PÅ NÅGOT SÄTT

   KOMMA I VÄGEN FÖR ISLAM.

OCH JAG MENAR ISLAM.

    JAG ACCEPTERAR INTE NÅGON FALSK DISTINKTION MELLAN ISLAM OCH "ISLAMISK

    FUNDAMENTALISM" ELLER "ISLAMISK TERRORISM".

    TERRORISTERNA, SOM PLANERADE BOMBER I

MADRID DEN 11 MARS 2004 OCH DE ANSVARIGA

    FÖR CA 3 OOO MÄNNISKORS DÖD DEN 11 SEPTEMBER I NEW YORK, OCH AYATOLLORNA 

    I IRAN, HANDLADE OCH HANDLAR KANONISKT.

DERAS HANDLINGAR REFLEKTERAR ILAMS LÄRA 

     VARE SIG DEN FINNS I KORANEN ELLER I

PROFETEN MUHAMMEDS HANDLINGAR OCH 

   UTTALLANDEN ELLER I DEN ISLAMSKA LAGEN

GRANDAD PÅ DESSA. 

    DEN ISLAMSKA LAGEN, SHARIA, ÄR DEN FULLSTÄNDIGA SAMMANSTÄLLNINGEN AV LAGAR,

     SOM TILLÄMPAS I ETT IDELT MUSLIMSKT

SAMHÄLLE, SOM HAR UNDERKASTAT SIG ALLAHS

   VILJA.

ENLIGT MUSLIMER ÄR DEN GRUNDAD PÅ

   GUDOMLIG AUKTORITET, SOM MÅSTE ACCEPTERAS UTAN KRITIK, TVIVEL ELLER

     IFRÅGASÄTTANDE.

SOM ETT ALLOMFATTANDE SYSTEM AV PLIKTER 

    TILL ALLAH KONTROLLERAR SHARIA HELA 

LIVET HOS DEN TROENDE OCH I DET ISLAMISKA

    SAMHÄLLET.

EN INDIVID, SOM LEVER UNDER ISLAMISK LAG

    ÄR INTE FRI ATT TÄNKA SJÄLVSTÄNDIGT.

 

Efter denna genomgång av Sharia och dess

   ställning inom islam, inställer sig frågan om hur

islam går att förena med demokrati.

   Företrädare för islam liksom många västerländska politiska ledare och intellektuella hävdar med 

   bestämdhet att detta går alldeles utmärkt.

Andra, inte minst intellektuella ex-muslimer

   kommer vanligen till en helt annan slutsats.

Andledningen till de olika slutsatserna kan dels 

    bero på hur man uppfattar demokrati, dels på

vilken insikt man har om islams grunder.

   Det senare gäller särskilt västerlänningar, som

utan djupare insikt i islam betraktar den som 

    vilken religion som helst.

En viktig utgångspunkt måste vara att klargöra vad

  som avses med demokrati.

De flesta förespråkare i liberal demokrati torde

    instämma i att sådan demokrati och några 

grundläggande mänskliga rättigheterna i detta

   avseende är full åsikt - och yttrandefrihet, likhet

inför lagen samt respekt för individens privatliv

     och äganderätt.

Andra viktiga rekvisit för liberal demokrati är

   öppna och rättvisa val samt en fungerande maktdelning mellan de lagstiftande, verkställande

    och dömande makterna.

Dessa liberala förutsättningar är viktiga garantier

    för att inte demokratin skall spåra ur till ett

pöbelvälde, vilket annars är en fara som t.o.m

    redan Platon förstod efter att han bevittnade att

Sokrates dömdes till döden genom ett

   majoritetsbeslut.

Ett oavvisligt rekvisit för demokratin är därför en

   stark konstitution, som betonar individens fri-

och rättigheter och begränsar hur majoriteten kan

    utöva makt mot minoriteten.

En minst lika viktig förutsättning är tydlig

   åtskillnad mellan religion/kyrka och stat.

I det fortsatta används ordet demokrati för liberal

     demokrati sådan den här definierats.

Hur är då islam kompatibel med demokrati? 

    Ovan har belyst hur den islamska lagen strävar

efter att kontrollera varje enskild aspekt i

    människans tillvaro.

Den enskilde kan eller får inte själv ta ställning

     utan måste underordna sig Allahs lagar så som

de tolkats av de laglärda.

 

Det har tydligt framgått att kvinnor, judar, kristna

    hinduer m.fl liksom otrogna i allmänhet, i ett

antal avseenden diskrimineras och inte behandlas

   lika inför lagen.

Hedningar och ateister visas ingen tolerans;

   för dem finns bara alternativen död eller omvändelse till Islam.

   Vi ser ständigt exempel på att islam är fientligt inställd till mänskligt förnuft, förnuftsmässighet

   och kritisk diskussion utan vilka demokrati samt

vetenskapliga och moraliskaframsteg är omöjliga.

   Denna inställning grundas på Muhammeds hantering av kritiker dokumenterad i hadither 

    och sira.

Som framgått av kapitel 8 är denna inställning 

    bekräftad i böckerna A och O i sharia.<