VÄRLDSBYGGARNAS BEDRÄGERI.

                                  DEL. 6.

Dagen därpå tvingades frimurarna bort även

  Mikael II från tronen.  Han var Rysslands siste tsar. 

Efter störtande av den ryske tsaren kunde inte

   frimurarkommisionen inte hitta ett enda dokument

som skulle ha bekräftat tsarens föregivna brott.

    Trots att det brittiska kungahuset ville inbjuda

tsarfamiljen till England, såg frimurarkrafter med

    Jacob Schiff i spetsen till att hota med generalstrejk om tsarfamiljen släpptes in i 

    Storbritannien.

Många polisdokument om frimurarnas illdåd 

    avlägsnades däremot ur arkiven och förstördes.

Internationella bankirer från Storbritannien, USA, 

  Ryssland, Tyskland och Frankrike möttes i

Sverige sommaren 1917.

    De enades om att Kuhn, Loeb & Co, skulle sätta

in 50 miljoner dollars på ett svenskt bankkonto 

    för Lenins och Trotskijs räkning.

Med denna delegation kamouflerade bankirerna 

   sina verkliga syften som bland annat var att lämna bolsjevikerna stora pengar.

    På den internationella frimurarkongress, som

hölls på Hotel du Grant Orient de France i Paris den

    28 till och med 30 juli 1917, betonades det att

Ryssland utgjorde ett hinder mot frimurarnas 

    världsregering.

Därför fick Grand Orient fritt fram att förinta 

   Ryssland med hjälp av Kommunismen.

Den inflytelserike presidentrådgivaren överste

    Edward Mandel House ( hög frimurare ) skickade

ett telegram till president Wilson den 27 november

    1917, där han uppmanade honom att all kritik

av bolsjevikerna skulle hållas tillbaka.

    Fram till slutet av 1990 -talet dolde man en särskilt mörk hemlighet med Lenin.

     Denna framgår i hans brevväxling med partikamraten och frimurarbrodern Grigorij

   Zinovjev ( Radomyslsij ).

Lenin skrev til Zinovjev den 1 juli 1917:

    "Grigorij! Omständigheterna har blivit sådana 

att jag genast måste lämna Petrograd ...

   Kamraterna föreslog ett ställe ... Det är så tråkigt

att vara ensam ... Förena dig med mig och vi

   tillbringar härliga dagar tillsammans, fjärran 

från allt ...

     Zinovjev skrev till Lenin:

"Käre Vova! Du har inte svarat mig.

      Antagligen har du glömt din Gersjel ( Grigorij )

Jag har förberett ett fint krypin åt oss ... 

   Det är en underbar bostad, där vi kommer att ha

det bra, och ingenting skall störa vår kärlek.

    Res hit, snarast, jag väntar på dig, min blomma.

Din Gersjel".

     I ett annat brev ville Zinovjev vara säker på att

Lenin inte låg med andra män i deras bostad.

    Avslutningvis sände han en marxistisk kyss

till sin Vova.

    Han föreslog inte dölja någonting för Lenins

hustru Nadezjda Krupskaja och påminde honom om

     den gång då hon första gången kom till dem.

( Vladislav Sjumskij, "Hitlerismen är hemsk, men

   sionismen är värre, Moskva 1999, s. 97 ).

Sålunda utövade två frimurarbröder Davids kärlek

    till Jonathan.

Kanske har vi nu lättare att förstå varför frimurarna så ivrigt stöder den homosexuella

    "frigörelsen".

I Ryssland avslöjades det att Lenins farfar Nikolaj

    Uljanov (kalmuck ) fick fyra barn med sin egen 

dotter Alexandra Uljanov.

    General urij Lomonosov via Estlands huvudstad

Tallinn föra tsarens guld ut ur Ryssland till de

    utländska bankirer som hade finansierat 

bolsjevikernas maktövertagande.

    Enligt den ryske historikern V. Ivanov förvandlades i början av 1930 - talet till en typisk

   frimurarstat, där man tydligt kunde se att frimurariet och socialismen är barn till samma

   mörka kraft.

Han beskrev situationen i följande ordalag:

     "För att frimuraridealen skulle kunna triumfera

var det nödvändigt att döda det ryska folkets själ, 

    fjärma folket från dess gud, utrota dess nationella

särart, trampa dess mäktiga historia i smutsen,

   fördumma dess unga generation och uppfostra

ett nytt slags folk utan Gud och Fosterland:

    de tvåbenta vilda djuren, vilka efter att ha blivit 

dresserade, undedånigt skulle sätta sig i

    frimurarnas bur".

( "Sovjetunionens ockulta krafter" redigerad av

    A. Balabucki, Sankt Petersburg 1998, s. 358. )