Spänningen mellan bibliskt och sekulärt i politik och kyrkomöte väntade på någon avgörande

   stridsfråga, och det råkade bli här slaget stod.

I sakfrågan om kvinnliga präster kan det med fog 

    hävdas att Bibelns undervisning i fråga inte är

så tydlig som debattörerna vid tiden hävade, men

    frågan blev likafullt den vattendelare som slutligt

slog fast landet att dominerande kyrkosamfunds

   identitet som en statlig myndighet bland andra,

snarare än vilande under gudomlig auktoritet.

    Efter denna process kan sekulariseringen av statskyrkan betraktas som huvudsakligen

   genomförd, och nästa stridsfråga  --- den om 

skolan --- väntade bakom hörnet.

 

1955 publiceras ett förberedande häfte med titeln

    PROGRAM, PRAXIS, PERSPEKTIV.

Det lutar sig tryggt mot Wigforss marxistiska 

     grundsyn och lägger sitt fokus på en fortsatt

socialisering av samhället. 

 

Kristendomsämnet finns kvar, men devalveringen

    av dess värde märks i att det nu fallit långt ner

i listan av ämnen, i stället för som tidigare då det

   alltid stått först.

Ämnets innehåll beskrivs på liknande sätt som 

   i 1955 års undervisningsplan.

Den icke-auktoritära grunden för undervisningen

    vässas dock, exempelvis genom att uttryckligen

och i kursiv stil föreskriva att undervisningen 

    måste vara "OBJEKTIV" och genomföras så att den "ICKE KRÄNKER DEN ENSKILDES RÄTT TILL
    TANKE ----- TROSFRIHET", och sker "utan att auktoritativt söka påverka eleverna att omfatta en

   viss uppfattning".

I stället gäller principen att undervisa eleverna till

    ett självständigt tänkande.

 

Sekulära världsbilder introduceras som nytt inslag

    i ämnet, om än på en lägre nivå än de religösa,

vilket illustreras i beskrivningen "strömningar,

    som satt de religösa sanningarnas värde i fråga".

Formuleringen "morgonandakt" har i denna

   läroplan helt försvunnit och ersatts av några korta referenser till "morgonsamling" där det betonas 

   att det är naturligt att eleverna själva leder 

dessa samlingar.

    Läroplanen är inte lika kritisk till religionen och lärarens auktoritet Stellan Arvidsson är i sina 

    förberedande böcker, men mycket av innehållet

i hans opionsbildning har ändå fått genomslag.

    Det gäller framförallt den allt starkare betoningen på elevernas självständighet i

    kristendomsundervisningen, samt även det lågmälda avskaffandet av morgonandakterna.

          I början av 1960 -talet kan politiseringen och

avskaffandet av den traditionella kristna

   auktoriteten i statskyrkan betraktas som i stort genomförd.

    Även skolan är på god väg att tippa över i en ny

ideologisk riktning, men ännu återstår en

    samhällssfär där nästan hela Sverige fortfarande håller fast vid en ganska traditionell och

   gemenskapsinriktad grundsyn.

Därför ska de mest radikala politiska rösterna 

    under det följande decenniet allt tydligare rikta

in blicken på familjepolitikens område. 

 

Även den statliga Befolkningskommisionen blev

  partiövergripande kan den övergripande familjepolitiska linjen under den här

   introduktionsfasen ändå anses ha påverkats av

KRIS I BEFOLKNINGSFRÅGAN.

    Alva Myrdal beskrev redan 1941 hur Befolkningskommisionens vägval öppnade för ett

    nytt synsätt på flera områden, exempelvis genom

en utökad sexualundervisning i skolan, ökad

   tillgång till preventivmedel och aborter, samt en

delvis öppning av arbetsmarknaden för kvinnor,

    vilket därigenom ökade deras självständighet.

Hon menade även att Befolkningskommisionens

     rapporter innebar att det underliggande autonoma perspektivet nu för första gången

    inkluderats i statliga utredningar, och behovet 

av mer radikala framtida reformer var därmed

    förmedlat.

Så skulle också komma att bli fallet, men de

   verkligt omvälvade förändringarna skulle dröja 

tre decennier.

 

Trots att socialdemokratin länge förespråkade

     en traditionell familjesyn är det noterbart hur

flera ledande aktörer under första halvan av

   1900-talet förde ett normbrytande privatliv på just familjeområdet.

     Hjalmar Branting är ett exempel.

Efter en kvällsbjudning hos den till Sverige nyss 

    hemvände August Strindberg, där värden ivrigt

anfört vikten av att yppa sanningen, avslöjade

   Branting på hemvägen för sin hustru Anna att han

sedan bröllopet varit ständigt otrogen och att han

    vid tillfället hade en fast förbindelse med frisörsbiträde som han också hade ett barn med.

     Hos makarna Myrdal var Gunnar oupphörligen 

otrogen. Alva försökte vid något tillfälle ge igen

   med samma mynt, men var inte lika redo som

maken att personligen anamma en sådan livsstil

    som Gunnar sälv beskrev i brev till Alva:

"Jag har min fulla frihet att äta kvinnor, inte som en

      pojke snattar frukt, men som tar en bok från hyllan eller häller upp ett glas från min gallon"".

 

Per Albin Hansson slutligen levde under större

   delen av sin politiska bana med två familjer, dels med Elisabeth Fryckberg och parets två döttrar

   och dels med Sigrid Vestdahl och parets gemensamma barn.

    Parallellt med dessa hade han även en relation 

med sekreteraren Margareta Sjöberg.

    Statsministern tillbringar för övrigt flera timmar 

hos henne under två av de för landet avgörande

    dagarna efter Nazisttysklands anfall på Sovjetunionen midsommar 1941.

    I sin dagbok på julafton 1940 skriver Per Albin att dagen firats "enligt senare års sedvana" med alla

    tre kvinnorna, en i taget.

Det kan inte ledas i bevisning hur mycket dessa 

    aktörers personliga livsval färgade deras politiska ställningstaganden, men det är tydligt 

    hur flera av tidens ledande politiker levde utanför 

gängse familjenormer.

    Den officiella socialdemokratiska partilinjen 

skulle dock förbli tämligen traditionell i ytterligare

    ett antal år. 

 

ERLANDER  ----- FÖLJER TIDEN, DOCK MED 

         TILLTAGANDE VÅNDA.

 

Uppenbart är däremot att inget annat hade ----- som

    socialdemokratin under dessa sexton år ( sedan

krigsslutet ) --- kunnat och orkat driva ett socialt 

    reformverk, såsom skett, på grundval av de ekonomiska resurser som skapas .... Utvecklingen 

    berättigar oss otvivelaktigt att ge denna period

en hedersplats i det svenska folkets historia.

     Inga Thorsson, Socialdemokratiska kvinnoförbundets ordförande.

     Efter det stora vägvalet med 1960 års partiprogram står den man som redan suttit

    överlägset längst som Sveriges statsminister i en

till stor del ny kultur.

     Det nya landskapet präglar både landet och den nya ideologiska riktning som partiet slagit in på.

    Han ser samtidigt att den nya given inte gör att partiet förlorar makten, tvärtom når

    Socialdemokraterna detta år sitt bästa valresultat efter kriget.  

    1960 - talet blir i likhet med förgående årtionde 

en framgångstid, inte bara för socialdemokratin,

     utan även för Tage Erlander personligen.

Den ekonomiska tillväxten rullar på, valen går bra

    och via Hylands hörna och andra framträdanden

etableras bilden av den sävlige men trygge

   värmländske landsfadern som håller kursen när

förändringens vindar blåser.

     Samtidigt som tillväxttåget rusar på börjar moderniseringens baksidor nämligen bubblar upp

    på allt fler områden.

De eskalerande ordningsproblem i skolan har 

   redan nämnts, och i samma text som den ovan

citerade hyllningen inför Erlanders 60 årsdag ger

    Socialdemokratiska kvinnoförbundets ordförande Inga Thorsson en ovanligt självkritisk bild av ett

   antal områden där partiet --- ännu --- inte lyckats:

 

Den STIGANDE BROTTSLIGHETEN, som är

   odiskutabel ... ALKOHOLMISSBRUKET ... en anmärkningsvärd ökning av antalet

   GONORRESMITTADE flickor i tonåren och puberteten ( resultat av ) att lösa sexuella

   förbindelser inte som förr är att finna bland ett mindre antal yrkesprostituerade utan nu

   förekommer i betydligt vidare kretsar ..... SJÄLVMORDSFREKVENSEN ... de PSYKISKA

   SJUKDOMARNA ... och speciellt neuroserna befinner sig i starkt stigande ... våldsbrottslighet

   ( som ) verkar att bli vildare, mera brutalt, av en

otäckare natur än tidigare .... en, bara under de

    allra senaste åren, fastare organiserad undre värld, narkotikamissbruket har uppenbart ökat,

     thinnersniffningen går som en smitta från det ena områdets tonåringar till det andra,

    alkoholmissbrukarna, de veneriskt smittade

och de allmänt hållningslöst kringdrivande gängen 

    blir allt yngre. 

Inga Thorsson och det övriga socialdemokratiska 

    ledarskapet bemöter dock dessa eskalerade samhällsproblem med att ifrågasatta de egna

   vägvalen; lösningen är tvärtom att fortsätta utvecklingen i samma riktning, och med ökad

   ekonomisk välfärd och kunskap kommer dessa

problem lösa sig själva.

 

I slutet av Tage Erlanders tid minskar hans

   skriftliga produktion.

Dagboksanteckningarna blir kortare; inga

   ytterligare böcker publicerades med honom som författare, och han medverkar bara med korta

   avsnitt i andra bokvolymer.

I de texter Erlander publicerar tycks det dock 

    uppenbart hur han som traditionell maxist,

upplärd vid Per Albin Hanssons fötter, har svårt att

    relatera till den hastigt förändrade samhällskulturen.

    Under sommaren 1963 exploderar också spionaffären kring Stig Wennerström under tiden 

   Tage Erlander är på semester i italien och tvingas hasta hem och hantera krisen.

    Svensk kultur har också blivit en återkommande

källa till uppror mot Gud och mot kristen världsbild

    som i böcker och filmer avvisats som fjättrande

och falsk.

     Det mest allmänt kände av dessa kulturskapare

är Ingemar Bergman, men 1963 hamnar Vilgot

   Sjömans film 491 ända inne i regeringens sammanträdesrum.

    Filmens titel uttrycker ambitionen att utföra så provokativa gärningar att de inte täcks ens av

   Bibelns bud att förlåta sju gånger sjuttio gånger.

På grund av de grova vålds och sexcenerna förbjuds

   filmen av Statens biografbyrå, men regeringen

nödgas av yttrandefrihetsskäl släppa igenom filmen,

     om än med de grövsta scenerna bortklippta.

 

Även andra moralrelaterade frågor börjar dyka upp 

    på den politiska dagordningen.

Inför 1964 års partikongress har flera motioner

    inkommit både för och emot aborter. 

 

OLOF PALME:  DEN INTELLEKTUELLE RADIKALEN.

 

    Pricipen självklar. Varje människa skall behandlas som en självständig individ, inte som ett

    bihang till en försörjare .... Kampen för kvinnornas frigörelse gäller att skapa ekonomiska 

    och sociala villkor som gör henne oberoende 

som individ.  Olof Palmes kongresstal 1972.

 

En tidig uppskattning av maxismen.

   Palmes ideologi ska dock förändras under kommande år och bli mindre otrodoxt marxistisk,

    men tidigt mer radikal i andra avseenden.

Materalismen som ersättning för religionen.

 

I sitt första majtal 1967 refererar Palme till ett citat

   från påven Paulus VI, när denna förmedlat en

inställning som i någon mån överenstämt med

   talarens egen.

Påven hade uttryckt en varning för kapitalismens

     imperialism, men Palme gör sin referens utan att nämna den påvliga titeln, utan säger i stället

     "katolska kyrkan överhuvud".

Det är en liten markering, men ligger i linje med

   socialdemokraternas genomgående distansering

från katolicismen.

    Samtidigt visar det att Palme ibland kan citera

även meningsmotståndare, så länge de finner en 

   gemenskap kritik av kapitalismen. 

 

1975 gör Palme ett officiellt besök på det kommunistiska Kuba, och håller ett offentligt tal 

    vid sidan av landets diktator Fidel Castro.

Här upprepar Palme partiprogammets

   autonomiorienterade formulering om att frigöra 

medborgarna från beroende av varje sorts

   maktgrupp utanför dess kontroll, men han beskriver samtidigt denna vision som slutfasen av 

     ett maxistiskt projekt.

Understryker vikten av en socialistisk revolution

    och menar att organiseringen av produktionsförhållanden och överföringen av

   makten över produktionen i hela folkets händer

spelar "avgörande roll" i denna frigörelse. 

   

Parallellt med att Olof Palme först tog tjänst hos

   Erlander gjorde Lisbet ( då Beck-Friis ) sin praktik 

som ung skolpsykolog på barnhemmet Skå-Edeby.

     Skå var då ett av Sveriges mest radikala experiment för barnuppfostran, i sin tur inspirerat

   av den engelska skolan Summerhill.

Den senare skolan var kraftigt omdiskuterad utifrån

   sin paradoxala sammankoppling av en radikalt

frihetlig ideologi som avvisade vuxenauktoriteter,

    förmedlad av ett kollegium där många lärare

också var ledande gestalter i det brittiska

    komministpartiet.

Grundsynen på båda dessa institutioner låg

   samtidigt nära Alva Myrdals syn på barn och skola, och sammantaget blev "Skå och dessa

    antiauktoritära syn på ett barn omvälvande upplevelse som skulle att komma prägla ( Lisbet 

    Palme ) för livet.

Skå-Edeby hamnade dock i vanryckte 1960 när det

   uppdagades att två lärare hade haft homosexuella förbindelser med flera barn. 

 

LGY 65 -- SEKULARISISM TAR ÖVER HELA SKOLAN. 

 

Den statliga utredning som leder fram till den nya 

   gymnasieskolan tillsätts redan 1960, innan den

nya grundskolan ännu kommit på plats.

    Bland de socialdemokratiska delegaterna tar nu

Olof Palme formellt Stellan Arvidssons plats.

      Den stora debatten inför den nya gymnasieskolan kretsar kring förslaget att byta ut 

    ämnet kristendomskunskap mot en allmän religionskunskap, men frågan är bredare än än bara

   ämnesnamnet och berör hela den nya skolans övergripande inställning till religion.

      Den försvagade statusen för religionsämnet märks dels genom det placeras långt ner i listan

   över ämnen. Tilläggas kan också att kursplanen för religionskunskap intar en distanserad hållning

  till ämnet, genom att lägga dess fokus på etik 

och religösa problem, snarare än på tron i sig.

    Detsamma gäller vägvalet att sätta den moderna människans situation i centrum för ämnet, snarare

    än religionen i sig, samt att eleverna bör diskutera "kritiken mot de s.k gudsbevisen".

     Ytterligare en liten, men samtidigt talande signal i texten ligger i instruktionerna att undervisningen

    inte ska beröra Gud eller Jesus direkt, utan

"gudsbild", "gudstro och kristustro".

     De enda som namnges med inledande versal i 

kursplanen är de ateistiska förgrundsgestalter,

     Feuerbach, Marx och Freud, vilkas grundsyn ska 

presenteras som förklaringar till religionen. 

     Utredningen preliminära förslag till läroplan uppvisar inte enbart en generell religionskritisk

    hållning, utan har också en specifikt kristendomsfientlig udd.

     Undervisningen i buddism ska exempelvis ta uppståndpunkten att "endast Buddhas lära kan ge

   fred åt världen, medan kristendomen misslyckats".

      Den politiska styrningen tydliggörs genom att Marx och marxismen nämns 31 gånger som viktiga

    att inkludera i undervisningen, allra tydligast markerat i att skolan "måste tillvarata ( ... )

   fantasin och den visionära kraften" och "det storartade och fascinerade" hos Karl Marx och tre

    andra sekulära filosofer. 

 

En omfattande kristen opposition väcks under 1963

   mot den allra starkaste sekulära individualism

som framträder i samhället.

   Denna motståndsrörelse är dock inte starkast

från den alltmer politiserade lutherska statskyrkan,

    utan från väckelserörelserna och representanter

från de katolska och ortodoxa kyrkorna.

     Den allra starkaste åsiktsyttringen genomförs i 

form av den största folkliga namninsamlingen

   i Sveriges historia, med 2 134 413 underskrifter 

till stöd för att bibehålla

   kristendomsundervisningen.

Antalet är svindlande, det motsvarar 42 procent 

    av den röstberättigade befolkningen --- fler än dem som röstar på Socialdemokraterna i följande 

   års riksdagsval.

Regeringens gensvar på insamlingen blir att utöka

    antalet veckotimmar för vissa linjer på gymnasiet.

    Den grundläggande kritiken mot de ideologiska

förändringarna och upplägget av ämnet ignoreras

     däremot helt, kursplanen genomförs därmed.

Tidigare forskning förklarar att även om den

   kritiska responsen från svensk kristenhet mot

reformprocessen 1963-64 var mycket stark, så 

    anpassade de kristna sig snart till den ny modellen.

    Socialdemokraterna hade vunnit striden, 

motståndet  var besegrat.  

    Stora omvälvningarna under tidigt 1960 - tal går

inte de kristna organisationerna förbi.

     Då och då skickar de formella skrivelser till 

Socialdemokratiska partiledning för att markera sin

   kritik mot sekularismens framstötar.

1960 inkommer en skrivelse adresserad direkt till

    Tage Erlander från organisationen Kristet Samhällsansvar, som några år senare ska bli

   grunden till det nya partiet KDS.

Skrivelsen undertecknad av skarabiskopen Sven

   Danell och pingstledaren Lewi Pethrus, innehåller

en vädjan om att vid nomineringerna till

    andrakammarvalet ta med kandidater med

"klart dokumenterad kristen inställning", som i en 

      tid av uppluckring kan representera den kristna 

väljarkåren.

   Partiledningen lägger skrivelsen till handlingarna

utan vidare åtgärd.

 

   ÖVRIGA PARTIER GER UPP MOTSTÅNDET.

 

Inför 1960 - talets hastiga politiska och kulturella

    förändringsprocess i Sverige ställs de övriga partierna inför ett svårt val.

    Ska de hålla fast vid ideologiska grundsyn, eller 

ska de hoppas på det tåg som är på väg över i en 

    helt ny samhällssyn?

Lanseringen av KDS är den tydligaste

    motreaktionen på den religionsfientliga svängen

i skolan och kulturvärlden.

    De befintliga borgerliga riksdagspartierna väljer 

dock i huvudsak att överge sin opposition och sin

   egen ideologiska hållning, och i stället slå in

på anpassningnes väg. 

   Folkpartiet var från starten 1934 det borgerliga parti som lade sig närmast Socialdemokraternas

    positioner, till skillnad från de mer kristet och

konservativt orienterade Bondförbundet och

    Högern.

Omkring 1970 väljer både Centerpartiet och

   Moderaterna likväl att lägga sig nära Folkpartiets 

tidigare strategi att försöka inta en position mitt

   emellan vågskålarna.

Den kristna vågskålen ska också under kommande 

    decennier få en allt lättare vikt, tills samtliga borgerliga partier under 2000 - talet väljer att helt

  ta bort de kristna hänvisningarna i sina program

och i stället närma sig Socialdemokratiskas

    sekulära individualism, med enbart sekulärhumaniska och demokratiska värden som

   grund för samhället.  

 

Socialdemokraternas vägval i 1960 års

    programrevision öppnade vägen för den utveckling som under följande år skulle öka

   hastigheten ända till maktskiftet 1976.

Denna period kan därmed betraktas som en andra 

   fas i den process då Sverige formades till

världens mest sekulärindividualistiska land.

  Hela skolsystemet placeras härmed under ett autonomt paraply där skolans huvuduppgift blir att

    "ge skolarbetet en sådan utformning, att det hjälper eleven att finna sig själv och att finna sig

    till rätta, att det utvecklar alla sidor av hans personlighet och samtidigt tar vara på hans

  egenart, att det hjälper honom att bli en harmonisk, aktiv, självständig, varm. öppen 

   och fri människa.