DEN SENMEDELTIDA ANTISEMITISMEN.

 

När pesten började härja i Europa ca 1350 blev

    judarna syndabockar.

Över hela Europa mördades, plundrades och utdrevs

    judar för att på så sätt få farsoten att upphöra.

Judarnas ställning var som redan nämnts i stort 

   sett laglös.

Ryktet att judarna brukade det kristna blodet rituellt

     och att de skändade hostian fick snabbt spridning.

Sådana anklagelser nådde också Norden, även om

    de judar som bodde här endast var ett fåtal.

År 1516 kom Johannes Pfefferkorns antijudiska

     JUDEORUM SECRETA ut i Danmark.

Pfefferkorn var en döpt jude som gått i

    dominkanernas tjänst.

Han sökte kejserligt mandat till att bränna alla

     judiska böcker men bromsades av humanisten

Johannes Reuchlin.

      I stridsskriften AUGENSPIEL framförde Johannes Reuchlin att det borde råda likhet inför

    lagen mellan kristna och judar.

Härvidlag åberopade han den italienska tolkningen

    av den romerska rätten: judarna och deras 

ägodelar borde beskyddas, även om man skulle

   hysa etiska betänkligheter mot ägarens person.

Därmed utbröt i början på 1500 - talet ett

   pamflettkrig, och i BRANDSPIEGEL hävdade Pfefferkorn att gamla judar, som inte längre kunde

     omvändas, skulle förvisas till en isolerad plats

som skabbiga hundar.

    Vidare ansåg han att barnen skulle tas ifrån

judarna och tvångsdöpas. 

 

Pfefferkorn hävdade även att judarna var som

   andra, och att barnen följde föräldrarnas sedvanor.

   Men om man tog ifrån dem Talmud och istället 

predikade den kristna läraren skulle de glömma

     sin villfarelse.

Den antijudiska senmedeltida attityden blir också 

    tydlig om man går till de medeltida exemplasamlingarna vilka ofta användes i 

      predikningar.

I dessa exempla möter man inte minst motivet att

     judarna skändar hostian.

Ett mirakel som förekommer på fornsvenska i en

   samling exempla berättar följande:

JUDARNA I EN STAD BRUKADE VARJE FREDAG 

     PINA OCH HÄDA ETT PAR KRISTNA BARN OCH

DET VIGDA GUDS LEKAMEN, SÅ MÅNGA ELLER SÅ

     MYCKET SOM DE KUNDE FÅ TAG PÅ, PÅ SAMMA

SÄTT SOM MAN GJORDE MED JESUS KRISTUS 

    DÅ HAN KORSFÄSTES. 

 

                     EFTER REFORMATIONEN.

 

Även om de judefientliga texterna i Fru Kristinas 

    andaktsbok endast förkommer i den katolska

delen, så ska ingne därav förledas tro att

    antisemitismen försvann i och reformationen.

Tvärtom har det sagts att det knappast finns

   några mer förbrittrade antijudiska skrifter i hela

kristna litteraturen än dem som 1500 - talets 

     reformatorn Martin Luther skrivit.

Detta ska ha berott på att Luther var besviken på

     judarna, då de inte ville gå över till den nya läran.

    Dessutom fick han höra att många kristna, särskilt i Böhmen, hade gott över till judendomen.

     Därför skrev han mot slutet av sitt liv.

"Von den Juden und ihren Lugen". ( 1543 ).

     I denna kan man bland annat läsa:

 

Vad skall vi kristna ta oss till detta fördöma och

    förkastade judefolket?

Ty de lever bland oss och vi vet, att de ljuger,

     förtalar och svär.

Vi kan inte tolerera dem om vi inte vill delta i deras

     lögner, svordomar och förtal.

Ledda av bön och vördnadsfull fromhet bör vi utöva

    nådefull stränghet.

Låt mig ge er ett ärligt råd.

 

     För det första bör deras synsgoger brännas,

och det som inte brinner bör täckas med jord.

     Detta bör ske till Guds och kristendomens ära,

på det att Gud måtte se, att vi är kristna och inte 

      utan vidare tål eller godkänner, att hans Son 

och vi kristna offentligt utsätts för lögner,

     förbannelser och förtal. 

 

För det andra bör deras hus rivas och förintas.

    De bör inkvarteras i stall som zigenare, så att de

inser att de inte är vårt lands herrar, som de stolt 

    påstår, utan olyckliga fångar, så att de oavbrutet 

klagar inför Gud.

 

För det tredje bör man ta ifrån dem deras böcker.

 

För det fjärde bör rabbinerna vid dödsstraff

    förbjudas att undervisa.

 

För det femte bör de inte få röra sig fritt.

    Låt dem stanna hemma.

 

För det sjätte bör de inte längre få taga ränta.

      De pengar man tar ifrån dem bör användas till

hjälp åt judar som låter döpa sig.

 

För det sjunde bör man sätta dem i arbete.

 

Oan citerade skrift avslutade Mrtin Luther

    på detta sätt:

"Ärade furstar och adelsmän, som har judar på 

    edert område.

Om inte detta råd passar er, sök då något bättre,

    så att ni och vi alla blir befriade från denna odrägliga last, judarna".

 

Även om det inte var många furstar som följde 

    Luthers råd, fanns det dock de som efter reformationen tyckte sig kunna åberopa hans

    auktoritet för att legitimera sitt eget judehat.

 

I sammanhanget bör noteras att 1600 - talets

   lutherska Sverige inte tillät att judar bosatte sig

i landet.

    Nya förbud mot judisk immigration utfärdades

1685, 1723 och 1748.

    Först år 1782 utfärdades ett dekret som gav judarna tillåtelse att bosätta sig i Stockholm,

    Göteborg och Norrköping.

Fulla medborgerliga rättigheter fick judarna i

   Sverige förrän år 1870.