Det är alltid den heliga Ande som sprider andlighet omkring sig.

          Den längtan efter andligt liv som gör sig allt mer märkbar också i vårt mer matrialistiskt inriktade

          klimat kommer från Anden. Oavbrutet är Anden verksam för att hjälpa människor att ta emot

          Jesus Kristus och genom honom nå fram till Fadern. Hela treenigheten är hela tiden sysselsatt med

          hela mänskligheten. Alt som finns till är skapat av Gud och kan därför leda oss vidare till honom.

          Det är Andens uppgift att göra oss uppmärksamma på detta. 

          Vi behöver bli mer uppmärksammande  på hur nära Gud är oss och hur ännu mycket närmare han

          vill komma oss tvärsigenom allt. Att i Andens ljus levandegöra Kristus-mysteriet så att det kan bära frukt

          i vårt alldagliga liv. Ordet blev kött i Jesus Kristus. Det eviga Ordet har stigit ner i tidens i rummets

          begränsningar. Våra mänskliga ord kan aldrig uttömma Guds verklighet, men de kan ändå peka vidare

          och leda oss allt djupare in i gemenskap med den Gud som i sig själv är gemenskap: Faderns och Sonens

          eviga kärleksgemenskap i Andens enhet.

          Till sist är det bara tystnad och tillbedjan som är vårt språk inför Gud, men på vägen till denna

          fullkomliga överlåtelse i tro, hopp och kärlek behöver vi ord och uttryck --- och ibland kanske

          också en liten ABC --- bok.

          ANDEN:

          Så länge människan andas, kan hon aldrig ge upp hoppet om detta andliga och eviga inom henne.

          Men ju mer man låter sig dras med av detta djupt hemlighetsfulla, desto mer anar man att detta

          andliga inte kan vara något opersonligt och vagt. Det är ett stort ögonblick, när en människa börjar

          förstå att det är en djupt personlig röst som talar till det innersta inom henne och drar henne med sig.

          Vi blir egentligen först det vi innerst inne är -- en unik person --när vi bejakar att det är Anden som

          talar djupast inom oss och vill leda oss in i det ständiga mötet med Jesus Kristus.

          Att förflytta tyngdpunkten från mitt jag till den som är mitt Du, till Jesus, är en livslång process som

          får sin fulländning i evigheten. Det är Andens sak att göra mig helt otålig, så att jag längtar efter det som

          är det definitiva målet med mitt liv. Det  är också hans uppgift att ge mig tålamod att vänta och finna

          min glädje i att jag redan nu får ut detta slutgiltiga i förskott.

          Det år vår smala lycka att Anden aldrig är hel tyst. Mer och mer kan vi lära oss att  känna igen hans röst

          tvärsigenom alla andra röster, som oftast är mer högljudda än han. Ändå kan ingen röst mäta sig med 

          hans. Vi kan förnimma hans tilltal och hans ordlösa suckar i och bortom alla andra röster.

          Den helige Ande är så ett med vår ande, att det ibland är svårt att skilja dem åt. Ju närmare Jesus

          kommer oss, desto mer blir hans helige Ande verksam i oss. Vi blir mer och mer samstämda med Anden.

          Det som är ont och syndigt pekar på den som kan frälsa och hela det.

          Bristerna, svagheterna,ja, allt det som först bara verkar negativt, skriker på Anden och längtar efter

          hans förvandlande och helgande kraft. Ingenting är omöjligt för Anden.

          Han som är det finaste av det finaste kan lista sig in överallt och göra Guds härlighet synlig där vi 

          minst skulle tro det. Anden är utgjuten över hela skapelsen alltsedan skapelsens morgon.

          Anden är ingjuten i oss alltsedan vårt dop. Anden är ingen främling i vårt inre.

          Anden är oss närmare än vi är oss själva.     

          BOT:

          Gud har blivit människa i Jesus Kristus för att visa sin solidaritet med oss som inte känner någon gräns.

          Han tar på sig hela den del av verkligheten som vi inte kan bemästra: lidande, synd och död.

          Han vill i vårt ställe gå igenom allt detta för att bota och hela oss från det som vi inte rår på.

          På korset ser vi Guds sanna ansikte. Där blir det hans hjärta uppenbart. Ett hjärta som blöder av kärlek

          till  oss, som ofta inte har det minsta till övers för honom. Ham måste älska oss till det bittra slutet

          därför att han ÄR kärlek. Det är denna väsenskärlek som skall hela och bota oss.

          Guds kärlek kan bota oss från vårt djupaste sår. At överlåta sig i Guds kärleksfulla hand och låta sig

          botas är inte helt lätt.

          För att kunna leva Jesu efterföljd måste vi också göra oss av med alla andra medvetna eller omedvetna

          idoler och avgudar, som vi ofta efterföljer utan att riktigt märka det. Speciellt en tid av masspåverkan,

          antingen det gäller en auktoritär ideologi eller konsumismens mer fördolda diktutatur, måste man vara

          mycket klarsynt. Det är så lätt att slaviskt efterfölja någon eller något, innan man genomskådat detta

          är man ett blint byte för all slags påverkan. Därför är det avgörande att veta vem man vill efterfölja och

          vad man låter styras av. Vi får del av Andens klarsyn för att kunna urskilja våra dolda bindningar, som

          gör att vi klampar på i fel fotspår.

          Ju mer vårt inre öga får del av Kristi ljus, desto tydligare ser vi hur vi kan efterfölja honom i livets alla

          omständigheter.

          Stillhet och bön, eftertanke och reflektion behövs, innan vi tar ett nytt steg på efterföljelsens väg.

          Ger vi oss själva denna tid, blir vi rikare och rikare på Andens skatter.

          Det blir underbarare och underbarare att gå i Jesu efterföljd, men inte alltid lättare och behagligare.

          Det är en korsfäst Herre som vi efterföljer. Då vore det högst underligt om vi inte skulle få hjälpa

          honom att bära hans kors, även om det är en aldrig så liten flisa. Större nåd och  förtroende kan han

          knappast visa oss än detta. Det är också då det visar om vi menar allvar med vår efterföljelse.

          Många vänder om när korset gör sig påmint, men de verkligt trogna följer honom också då.

          Bara genom att gå med Jesus på hans korsväg, kan vi också få del av hans härlighet.

           Kors och uppståndelse hör ihop.    

          Så länge människan andas, kan hon aldrig ge upp hoppet om detta andliga och eviga inom henne.

          "Att låta sig älskas och botas är det största vi kan göra. Innan vi börjar älska Gud, måste vi låta oss

          älskas. Det lilla barnet lär sig att älska, eftersom det är älskat. Guds kärlek måste tas emot.

          Vi måste låta oss älskas. Då upptäcker vi att Guds kärlek är en helande och frälsande kärlek.

          Den botar oss. Den gör något med oss. Vi är inte riktigt desamma längre, när vi släpper in honom i

          vårt liv. Vi tinar upp. Vårt hjärta utvidgar sig. Vi botas steg för steg från vår inrotade själv-

          tillräcklighet. Gud blir viktigare och viktigare. Jesus fortsätter att se på oss.

          Vi ser honom inte med våra vanliga ögon, men med hjärtats ögon".

          Ofta räcker det att han ser på någon med sin kärleksfulla blick för att det skall förändras något inom dem.

          Med trons, hoppets och kärlekens ögon kan vi alltid försöka besvara hans helande blick.

          När vi lär oss att leva under hans blick sker det något djupt inom oss. Vi blir botade från vår ensamhet.

          Bön är att låta sig ses av Gud. Gud upphör aldrig att se på oss. Genom sin blick vill han bota oss, hela

          oss, rena oss, förlåta oss, förmana oss. Vi kan öva upp vår mottagningsförmåga och lära oss att bli kvar

          under hans blick. Varje gång vi låter Guds kärleksfulla blick tränga in i vårt inre botas och helas vi.

          Låt Guds kärleks sol belysa dig. Låt den bränna bort alla problem, all bitterhet, självömkan, all

          synd, all skuld.

          CARITAS:

          Det arma ordet kärlek behöver få vila sig lite. Det är det nyttig att tugga lite på det latinska ordet

          CARITAS i stället. Egentligen är det för heligt för att uttalas. Det borde bara viskas fram i stillhet och

          vördnad. I Gud innersta lever alltså detta och pulserar som ett levande källflöde, ett heligt blodomlopp.

          Det övergår all vår fattningsförmåga och kan aldrig begripas eller analyseras.

          Caritas föds ur en relation, ur dialog. Ständigt pulserar caritas inom Gud, som i sig själv är relation

          och dialog mellan Fadern och Soneni Andens enhet. Vi kan aldrig fatta bredden oc vidden, höjden

          och djupet av hans inre verklighet, men ändå är det vårt enda sanna hem. Gud vill redan nu öppna

          sitt innersta för oss och göra oss delaktiga av sin caritas. Därför har Sonen blivit människa i Jesus

          Kristus. Tillsammans för Sonen och Anden oss ständigt tillbaka till Fadern. Det är som ett levande vatten

          inom oss som sprudlar och mynnar med ordlösa suckar:"Kom till Fadern". Fadern är själv ursprunget

          inom ursprunget, källådern ur vilken Sonen och Anden väller fram. Det är detta levande källflöde,

          som är caritas. Där har vi sänkts ner vid vårt dop. Dopkällan torkar aldrig ut. Det levande vattnet

          väller upp inom oss, friskt och föryngrande. Vi är inte tomma och ihåliga inombords.

          Vi är skapade till Guds avbild. Visst kan man göra motstånd och förneka, men ju mer man kämpar emot

          bekräftar man faktiskt av vilket stoft man är gjord. Därför är det bäst att kapitulera med en  gång.

          Gud har uppenbarat sitt sanna väsen i Jesus Kristus, som har sänt ut Anden över oss och sänt den in i

          våra hjärtan för att föra oss hem till Fadern. När jag tar emot Jesus i mitt liv och låter hans budskap

          upplysa mig, hans ord undervisa mig och hans blick genomlysa mig, då börjar mitt liv bli mer och mer

          präglat av caritas. Det blir min stora glädje att dela ut det som är oändligt mycket större än jag själv:

          Gud och han caritas. Ju, mer jag delar ut, desto mer får jag. Ju fattigare jag blir på mitt eget, desto

          rikare blir jag på det som är Guds, på caritas. När jag låter mig betraktas av Jesu blick och inspireras

          av hans ord, faller faller det sig mer och mer naturligt att bevara hans caritas vid varje andetag, varje

          tanke, varje möte. Ingenting av det som sker under min dag är likgiltigt material. Allt kan användas

          till Guds ära, och till min nästas bästa. Caritas är det bästa botemedlet mot depression och leda, mot

          självömkan och självhävdelse.

          På slutet av dagen kan jag avsluta ett fulltecknat kapitel och lägga det i Guds hand. Och på slutet av

          livet kan jag lägga en hel bok i Guds hand. Det gäller bara att bevara grundtonen oförfalskad genom

          hela mitt livs historia, genom det som är min frälsningshistoria. Då kan caritas få sista ordet här på

          jorden. Då blir övergången till det eviga livet lätt och ledig, för där är det bara den rena kärleken

          som finns kvar.

          DIAKONIA: 

          Gud, alltings skapare och Herre, kommer till  oss som en tjänare och en slav.

          Guds ödmjukhet är lika stor som hans allmakt. Det är just i våra dagliga möten med andra människor

          som det blir tydligt på vilken sida vi står på: de betjänandes eller de tjänandes.

          I kristendomen går allt ut på att tjäna.  Vår liturgi kallar vi Guds tjänst, Gud har blivit vår tjänare och

          vår största värdighet är att vi får bli hans och allas tjänare.  

          Hela kyrkan är en DIAKONIA: en tjänande gemenskap, där alla tävlar om den sista platsen.

          Påvens vackraste titel är att vara Guds tjänares tjänare. I Guds innersta anar vi urbilden av allt detta:

          inom Treenigheten är det den självutgivande, tjänande kärleken mellan de gudomliga personerna som är

          grundlag och grundval. Samtidigt märker vi att ord som tjänare och tjäna inte riktigt hör hemma i vår

          tids vokabulär. Ingen undertecknar längre sina brev "eder ödmjuke tjänare".

          Maria kallar sig Herrens tjänarinna, men knappast någon nutida kristen kvinna.

          Vi måste återerövra allt detta som har sin upprinnelse i det grekiska DIAKONIA, även om själva språket

          inte längre passar i moderna munnar.

          Hela världens skaror av oräkneliga nödlidande väntar på oss och vår DIAKONIA. I vatr och en av dem får

          vi känna igen vår Herres och Mästares ansikte. Men vi kan bara känna igen honom, om vårt hjärta vill

          vara ett tjänande hjärta som liknar hans och om våra händer vill tjäna som hans. 

          DIAKONIA borde alltid stå på vårt dagliga schema, i vår alamanacka. Så småningom kan vi bli mer och mer

          genomsyrade av denna tjänande hängivelse år Kristus i vår nästa. Då upptäcker vi till vår glädje att det

          finns oändliga möjligheter att leva i denna anda. Varje relation, varje möte ger oss en ny hans.

          Speciellt i mötet med människor vi tycker är besvärliga, krävande och odrägliga sätts vi på prov.

          Det är bara då vår kärlek prövas i livets svårigheter, som den kan befinnas sann och äkta.

          Det är ofta vi kommer till korta, och då måste vi låta Kristi kärlek strömma in och fylla vårt hjärta.

          Det är hans kärlek, som vi får förvalta och ge vidare till dem vi möter, och de i sin tur pekar vidare

          på honom. Som det heter i Sankt Patriks berömda bön: Kristus är alltid framför oss, bakom oss, vid

          sidan av oss, ja, på alla håll och kanter. Ingenstans är vi utan honom.

          EFTERFÖLJELSE:

          Som kristna är det livsviktigt att vi satsar allt på att efterfölja Jesus. Vårt liv går ut på att mer och mer 

          gå i hans fotspår. Vårt inre öga måste lära sig att se hur vi i livets olika situationer skall bete oss för att

          kunna bli efterföljare. Det får inte bliett slaviskt efterapande utan måste bli ett av Anden inspirerat, fritt

          val, så att vi alltid söker Jesu ansikte och låter oss speglas i det. Står vi ansikte mot ansikte med Jesus, 

          då ser vi också hur vi kan efterfölja honom efter i det mest skiftande omständigheter.

          Det finns alltid nya och spännande sätt att möta och efterfölja honom. Tänk om vi kunde se på varje 

          ögonblick som en nyupptäckt skatt som anförtros oss för att vi skall använda den i Guds tjänst och drivna

          av Andens inspiration söka efterfölja Jesus. Då blir livet aldrig tomt och innehållslöst.

          Vi har fått vår fria vilja för att upptäcka glädjen i att frivilligt och medvetet ge oss själva till Gud.

          Vi får överlåta oss till honom på ett nytt sätt vid varje vägval. Det är bara att gå i Jesu efterföljd och

          låta honom leda oss fram. Vi tjusas av hans vällukt och låta oss berusas av hans kärlek.

          Vi är fastkedjade vid honom med kärlekens lena, men oupplösliga band. Ju fastare vi är bundna vid 

          honom, desto friare är vi.Vi får lyssna till Andens susning och minsta lilla ord från Jesu mun och bli

          idel öra för allt vad han vill säga oss.  

          För att kunna leva i Jesu efterföljd måste vi också göra oss av med alla andra medvetna eller omedvetna

          idoler och avgudar, som vi ofta efterföljer utan att riktigt märka det.

          Speciellt i en tid av masspåverkan, antingen det gäller en auktoritär ideologi eller konsumismens mer

          fördolda diktatur, måste man vara mycket klarsynt.

          Därför är det avgörande att veta vem man vill efterfölja och vad man låter sig styras av.

          Vi får del av Andens klarsyn för att kunna urskilja våra dolda bindningar, som gör att vi klampar på i fel

          fotspår. Ju mer vårt inre öga får del av Kristi ljus, desto tydligare ser vi hur vi kan efterfölja honom i

          livets alla omständigheter.

          Stillhet och bön, eftertanke och refektion behövs, innan vi tar ett nytt steg på efterföljelsens väg.

          Ger vi oss själva denna tid, blir vi rikare och rikare på Andens skatter.

          Det är en korsfäst Herre som vi efterföljer. Då vore det högst underligt om inte skulle få hjälpa honom

          att bära hans heliga kors, även om det är en aldrig så liten flisa.

          Det är också då det visar sig om vi menar allvar med vår efterföljelse. Många vänder om när korset gör sig

          påmint, men de verligt trogna följer honom också då. Bara genom att gå med Jesus på hans korsväg,

          kan vi också få del av hans härlighet. Kors och uppståndelse hör ihop.

          Hur skulle det då kunna vara annorlunda för hans efterföljare?

          FRID:    

          "Att låta sig älskas och botas är det största vi kan göra. Innan vi börjar älska Gud, måste vi låta oss

          älskas. Det lilla barnet lär sig att älska, eftersom det är älskat. Guds kärlek måste tas emot.

          Vi måste låta oss älskas. Då upptäcker vi att Guds kärlek är en helande och frälsande kärlek.

          Den botar oss. Den gör något med oss. Vi är inte riktigt desamma längre, när vi släpper in honom i

          vårt liv. Vi tinar upp. Vårt hjärta utvidgar sig. Vi botas steg för steg från vår inrotade själv-

          tillräcklighet. Gud blir viktigare och viktigare. Jesus fortsätter att se på oss.

          Vi ser honom inte med våra vanliga ögon, men med hjärtats ögon".

          ATT ÄLSKA GUD OCH BRÖDERNA: