SVERIGE.

           FRÅN VÄLSTADSSTAT TILL FATTIGLAND.

                               REGERINGEN.

Med Olof Palme ministär 1982 började personer 

    utan någon riksdagserfarenhet anlitas som

statsråd i allt större utsträckning.

    Trots den förödande kritik som riktats mot riksdagsledamöternas sätt att arbeta så har ändå

    riksdagen ansetts vara en nyttig skola för 

blivande ministrar.

    Förr var det också att det hörde till undantagen

att en minister inte var chef för ett helt

    departement.

Numera är det vanligt att personer som tillhör

    regeringen, men inte är chefer för hela departement, ändå kallas statsrååd eller minister.

Säkert har många förvånats över ett annat dolt 

    faktum.

Nämligen att så få ministrar i landets regeringar

     har haft någon som helt kompetens för det område de tillstatts att förvalta. 

    Det har med lång och trogen tjänst i partiets

led för att bli utnämnd till minister.

     Inom alla områden i arbetsliveti övrigt krävs det

idag "all världens" kompetens

   Men statsråd, kommunalråd, landstigsråd m.m. 

kan tydligen vem som helst utan kompetens bli

    i detta land, utan att större protest framförs

av folket.

   "Partiboken" tycks vara garanti för all världens kompetens.

Sålunda har vi begåvats med regeringar där

   sakkunskapen knappast har varit det mest framträdande.   

    Och det är kanske där vi måste söka förklaringen

till varför det formligen "dräller" av politiska 

     tjänstemän i såväl regeringens som i riksdagens

som i riksdagens korridorer numera.

     Huruvida kompetens, automatisks medföljder

en politiskt styrd tjänsteman, kan vi dock tyvärr

    också på goda grunder ifrågasatt.

Så sent som 1965 fanns det fortfarande

   statssekreterare ( vice minister ) som inte behövde deklarera sin politiska tillhörighet och som

    därmed stod utanför det socialdemokratiska

regerande partiet.

      Tjänsten som politisk informationssekreterare

var inte uppfunnen.

     För att citera tidningen Dagens Industri, så var

"överhuvudtaget politiska tjänstemän något fult

      och opassande".  

Som sagt är denna utveckling helt logisk.

    Samtidigt som politikerna i både regering och ute

i kommunerna fattar allt färre beslut, mer än en

     halvering sedan 1965, så konstateras att politikerna i allt större utsträckning sysslar med

    rena struntsaker.

Och i linje med detta förlopp klagar politikerna 

    alltmer över det växande tjänstemannaväldet.

Vad som aldrig nämns är att detta välde aldrig 

     tillåtits att styra en politiker.

När det blåser "fel" vindar så struntar varje 

    politiker saklöst i vad en tjänsteman föreslår.

Kvar står frågan om varför människor engagerar

    sig i politiken.

Att det idag arbetar tusentals personer i 

     regeringskansliet och att lönebudgeten handlar

om flera miljarder kronor, tycks inte förbättra

    de förslag som kommer från denna församling.

Frågan är, vad gör de hela dagarna?

     Är det en pseudoverksamhet, låtsad 

verksamhet, som pågår?

Den verkliga förändringen har dock medfört att 

     våra regeringar nu för tiden, blir mer och mer

smärtsamt påminda om hur lite de kan påverka 

     förändringen efter eget huvud.

Och fortsätter förändringen som den gjort under

     senare år, med allt fler svenska företag förs

över utländsk ägo, samt att statsskulden inte

     minskar dramatiskt, vilket den inte kommer 

att göra eftersom sossarna kommit till makten

     igen, så kommer landets ledande politiker

i regeringsställning snart inte ha ett dugg att säga

    till om.

Det är kanske så att just denna insikt styr dagens

    politiker till att syssla med just struntsaker.   

Det mest kännetecknande för en "bananrepublik"

    är inte att den säljer bananer, utan att all verksamhet av betydelse i landet styrs utifrån

    av andra länders intressenter.

Sverige är sedan länge en sådan nation.