SVERIGE:

 

           FRÅN VÄLSTADSSTAT TILL FATTIGLAND.

 

            FORTSÄTTNING PÅ FÖREGÅENDE.

 

                           HÄFTE NR.  TVÅ.

 

                        SVERIGES RIKSDAG.

 

Assar Lindbeckskommissionens förödande kritik

    över de folkvalda I Sveriges Riksdag var alarmerande.

     Halvera antalet riksdagsledamöter till att börja

med var budskapet.

      Riksdagen sysslar med rena struntsaker sas

det rent ut i kommissionens rapport.

 

Detta larm är liksom då ännu mer befogatnu.

     Futiliteternas, skitsakernas och tjafssakernas

utrymme i vår Riksdag tycks ta snart all tid.

      Skitprat om varandra och aktiv mobbing av

varandra, samt ett alltmer läjeväckande 

     uppträdande i det mesta präglar idag år 2018

våra riksdagsledamöter.

 

I februari 1997 kunde vi ta del av vad en känd 

     riksdagsledamot ansåg beträffande antalet

ledamöter i riksdagen:

    "riksdagen är inte längre navet för demokratin.

349 heltidspolitiker, med alla kringresurser,

    är en alldeles för stor politisk överbyggnad,

deras antal skulle kunna reduceras kraftigt".

    Så långt en nyvunnen insikt hos en socialdemokrat.

     Vad den insikten den är värd är en annan fråga,

eftersom han i samma uttalande föreslår att de 

    riksdagsledamöter som skulle avpolletteras 

måste ersättas av tvåtusen ( ! ) fritidspolitiker. 

 

Det mest utpräglade intresset hos våra

    riksdagsledamöter är särintresset.

Mest märks detta genom intresseorganisationernas

     "totala" makt över våra politiker.

Vissa organisationer har t.o.m fått plats i 

    myndigheternas styrelser och i olika domstolar. 

 

Organisationerna har tilllåtits att formligen

   "äta sig in"i statsapparaten.

 

Enligt förre finansministern Kjell-Olof Feldt kan

    begreppet "rättvis förändring", tolkat av vårt

lands riksdagsledamöter, numera översätts till en

     förändring som skonar sig själv, oberoende av

hur den drabbar andra.  

 

Att riksdagsledamöterna tycks vara så intresserade

     av struntsaker och sådant som enbart gagnar

dem själva och de särintressen de företräder

    beror på enkla orsaker.

 

För det första så har merparten av landets 

     riksdagsledamöter inte ett dugg att säga till

om i stora sammanhangen.

     Varje viktigt ärende beslutas av den "inre cirkeln "  i riksdagsgrupperna.

Partiernas "piska" slipper ingen undan.

    Kvar för den enskilde riksdagsledmoten att motionera om och arbeta för är mest ärenden av

    mindre vikt för landet. 

 

För det andra måste klargöras att flertalet av de

    riksdagsledmöter som väljs in, tidigare har haft

lokala kommunala och regionala uppdrag.

 

Som jag nämnt inledningsvis har jag på nära håll,

    under över trettio års tid, i ett oräkneligt antal

sammanhang, lyssnat på politikers prat och hört

    deras argument, innan de med stor beslutsvånda

vågar fatta sina beslut.

 

Ändlösa är diskussionerna om "vilken färg Greta

   ska få ha på sitt staket" eller "hur mycket Kalles

cykelställ ska få kosta"!

    Alla ni som varit på ett fullmäktigesammanträde

och lyssnar på allt käbbel som tar upp större delen

    av sammanträdestiden, förstår vad jag menar.

Detta arbetssätt "sitter i ryggmärgen" hos de 

     politiker som sedan blir invalda i vårt parlament.

Har en politiker som arbetat med i huvudsak 

     rena struntsaker under större delen av sin 

politiska bana, är det fullt förståeligt varför detta

     mönster inte går att bryta bara för att 

vederbörande blir invald i riksdagen. 

     

Helhetssyn och långsiktigt perpektiv har aldrig 

    varit, och kommer förmodligen heller aldrig

bli, något som kännetcknar en svensk politiker.

    Den längsta tidshorisont som tycks gå att

programmera in hos våra folkvalda är en 

    mandatperiod, bl.a därför föreslog "Lindbecks"

----- kommissionen att tiden mellan valen måste 

     bli längre.

 

Huvudorsaken till att många väljs in som

   riksdagsledmot är att de i hembygden tror att just denna person kan tillföra den egna regionen

     något.

Detta tar sig bl.a uttryck i det som förre talmannen

     i riksdagen Ingegerd Troedsson pekade på:

 

"Riksdagsledmöterna skriver för många motioner",

      dvs. förslag på vad som bör göras.

"Var tredje motion har inte i riksdagen att göra,

      eftersom beslutanderätten är delegerad till andra politiska organ.

      Motioner om en vägstump eller en järnväg som

ska räddas i ledamotens hembygd ger förstås 

     bra rubriker i den egna lokalpressen, men 

riksdagen har inget med det att göra".

 

Den viktigaste orsaken till politikernas oförmåga,

    deras beslutsvånda, kommer jag dock att behandla längre fram.

     Det verkar som om det saknas en stor portion

"andlig kompetens" hos våra beslutsfattare,

    samt politiskt mod och civilkurage.

 

Att vår Riksdag numera också består av mängder

    av unga politiska broilers som aldrig utfört ett

riktigt arbete är en stor del av förklaringen till

    att allt som handlar om Sveriges traditioner,

kultur och gamla anor ses som oviktiga ting att

    värna om.

 

I stort sett ingen som fyllt 50 har något i vår 

    Riksdag att göra enligt dagens unga i Riksdagen. 

På samma sätt som var man anses passe när han

     fyllt femtio i det vanliga arbetslivet, så är

han det även i vårt "Parlament".