SVERIGE.

 

    FRÅN VÄLSTADTSSTAT TILL FATTIGLAND. 

 

                    TOMMY ULMNÄS.

 

                        50 - TALET.

 

                     FRAMTIDSTRO.

 

Jag är född 1941. 

 

    Därmed vågar jag påstå att jag har haft någorlunda hyggliga möjligheter att med egna

    sinnen kunna uppleva 50 - talet.

Teoretiska s.k "samhälleliga fakta" från den tiden,

     har jag dock självklart inhämtat med stöd av studier, främst på universitetsnivå".

     Men i över 50 års tid har jag noggrant studerat

vad som hänt i Sverige och också dokumenterat

    detta. 

Vi formas ju som individer på olika sätt under 

     särskilda perioder av vår uppväxttid.

Tonåren är ju en enormt viktig tid då vi förväntas

    successivt ta klivet in i de vuxnas värld.

Under den utvecklingsfasen i vårt unga liv är det

     ju som bekant mycket viktigt varifrån vi får

våra referensramar.

     Jag fick klara livsregler utstakade på 40 

och 50 - talet.

 

Ett konkret exempel på resultatet av

    vänsterpolitikernas familjepolitik och normlöshetens förhärligande, är de alltmer

   högljudda ropen från föräldrar som vill slippa

sina tonårsbarn.

     Föräldrarna kräver att myndigheterna tar över

ansvaret för tonårsbarnens fostran.

     Den normlöshet som vuxit fram som ett direkt

resultat av politiska beslut inom skolans

    område och i rättskipningen, har nu medfört

att föräldrarna till våra barn har gett upp sin

    viktigaste roll som uppfostrare av det nya släktet.

 

Resultatet av denna verklighet ser vi nu dagligen

     med ungdomar som helt oprovicerat ger sig på

försvarslösa människor och misshandlar dem grovt

     bara för att det är roligt, samtidigt som ungdomarna filmar sina egna gärningar och spelar

     upp dem för varandra där de blir hyllade som

hjältar av andra ungdomar. 

 

Så var det exempelvis när ett gäng tonåringar

    i Helsingborg, hösten 2016, som efter det att 

en gammal, sagt åt dem att inte sparka på en

      försvarslös bunden hund, först slog ner den

gamla damen och därefter fortsatte att sparka

    på henne när hon låg på gatan samtigt som

gänget filmade detta med sina mobiltelefoner.

     Straffet för dessa tonåringar blev att de fick

tala med någon "socialtant" på kommunen!

 

Min starkaste upplevelse från mina uppväxtår var

    att de "gängse" normerna var så starkt förankade

hos alla.

    Oavsett vem jag vände mig till fick jag samma

budskap.

    Jag kunde således inte vända mig till mina

föräldrar för att få medhåll om jag gjort något

     dumt i skolan.

Inte heller kunde jag räkna med att få stöd i skolan

     för något dumt som jag gjort hemma.

Grannarna och mina släktingar, ja vem du vill, 

     alla hade "samma" uppfattning om vad som

var rätt och fel.

     Med en så grundmurad livsnorm förankrad hos

"alla" var det, om vi jämför med dagens totala

     normlöshet, förhållandevis enkelt för den unga

generationen att lära sig, "rättning i leden"

    det var trygg att veta vad som gällde vart 

man än kom.

 

Då jag nu, med drygt 70 års perspektiv på tillvaron,

     ser bakåt i tiden kan jag mycket väl förstå att 

det, så att säg, låg i sakens natur att på 50 - talet

    tro på framtiden.

Riktlinjerna för mänsklig samvaro och för

    spelreglerna på "alla" plan var utformade av

många generationer för oss.

     Och med den respekt för för äldre och deras

livsvisdom som vi kände så var det bara för oss att

    så snabbt som öjligt försöka lära in "mönstret"

och gå vidare i livet.

        De flesta sansade människor vet ju att det är

dessa enkla fakta som exempelvis dagens 

     utbildningsansvariga inte förmår att ta till sig,

med åtföljande disciplinproblem i skolan, som

     ju är i stort sett den största orsaken till kaoset

i skolans värld av i dag.

      Det här med att kriget var slut, betydde mycket,

förstod jag.

     För alla tider framöver skulle vi få leva i fred på

jorden.

     "Aldrig mera krig" fick vi ju höra ganska ofta.

Så småningom förstod jag också, att Sverige hade

     en helt makalös bra position,

omedlebart efter krigsslutet, i jämförelse med

     länderna i övriga Europa. 

Tyskland var en enda stor "grushög" sönderbombat 

     och förstört i alla avseende.

I stort sett hela Europa var mer och mindre

     sargat efter krigets slut.

När vi nu ser bakåt i tiden, så framstår det som om

      Sverige hade minst 50 års försprång att 

utvecklas på, före "alla" andra länder i Europa.

       Hela vår infrastruktur var oförstörd.

Vägar, järnvägar, flygplatser, industrier, hamnar,

    varv, universitet och övriga forskningsenheter

kunde obehindrat omgående tas i bruk efter

    krigsslutet.

 

Under senaste årtiondena har det varit populärt,

     för de regerande vänsterpolitikerna,då de tillfälligt fått lämna makten i från sig, att tala om

     för svenska folket att den politiska motståndaren kommit till "dukat bord", men jag skulle vilja påstå

    att det förmodligen inte någon gång under hela

världshistoriens gång, har funnits något politiskt

     parti som kommit till ett så överflödigt dukat

bord som socialdemokraterna gjorde 1946.

    Allt var serverat på "guldfat".

Socialdemokraterna hade bara att ta för sig.

    Nationen var enad.

Folket var homogent med fasta normer och en

   tilltro till termer som ordning och reda, disciplin,

duglighet, ärlighet, heder, flit och respekt för

    andras liv och egendom.  

 

Svenskarna var vana att arbeta och denna

    disciplinerade arbetskraft utgjorde en säker 

produktionsfaktor för företagen.

    ett dugligt och väldisciplinerat folk, samt de mest utvecklingsbara landet i Europa, sattes i händerna

    på socialdemokraterna.

Det har ofta sagts att det var socialdemokraterna

      som byggde upp vårt land, men inget kan dock vara mer felaktigt.

    Socialdemokraterna har aldrig byggt något,

det gjorde det svenska folket, arbetarna, 

    företagarna och de frivilliga övriga ideella organisationerna.

     Att socialdemokraterna har tagit åt sig äran av

det som skett i vårt land, under tiden som vårt

    näringsliv blomstrat är en annan sak.  

Om vi ser till vårt lands dåvarande position,

    hade vi all anledning att tro på framtiden.

 

Alla vet ju att det alltid har varit lättare att göra av

    med andras pengar, än de vi arbetat ihop själva.

Således kom varningssignalerna nästan omgående

    efter att det att socialdemokraterna tagit makten

i landet.

      En ledande socialdemokrat lär ha utropat att

"all historia före 1946 var helt ointressant".

     Denna inställning till vår kultur till vår kultur 

och historia, visar att socialdemokrater aldrig

    kommer att förstå, att utan en fast förankring 

i ett lands kultur och historia, så kan ingen förstå

    och fungera i sin samtid.

Och detta har ju nu börjat få se mängder av exempel

     på.

 

De som verkar vara mest förvånade över att 

     Sverige som nation håller på att gå under, är just

socialdemokraterna.

    De inbillade sig tydligen att det gick att

"vålföra sig" på ett lands kultur och historiska

       traditioner ostraffat.

Och med den inställningen är det lätt att förstå 

     att respekten för vad andra slitit ihop inte var

mycket värt i en socialdemokrats ögon. 

 

Penningvärdesförsämringen hade visserligen 

   pågått under en längre tid, men endast med små

förskjutningar.

       På 50 - talet accelerade dock denna utveckling

med oroväckande hastighet.

      I dag anses Sveriges valuta vara i partiet med

världens u - landsvaluter.

    Sveriges valuta skulle i dag ha varit tio gånger

starkare, dvs. lika stark som euron, om vårt lands

      politiker låtit bli för att kortsiktiga politiska

vinsters skull delvalverat vår valuta.

     Socialdemokraterna började nu i allt större

omfattning att "straffbeskatta" de svenska

    företagen.  

På så sätt fick socialdemokraterna en stor mängd   

      pengar till sitt förfogande som de kunde fördela

dit de ansåg att pengarna gjorde bäst nytta 

     i förhållande till partiets politiska ideologi.

Genom detta förfarande ökade således mängden

     pengar i samhället vilket i sin tur drastiskt

ökade efterfrågan på det mesta, som i sin tur

     raskt orsakade snabba prishöjningar

Den okontrollerbara inflationskarusellen var i gång.

 

De pengar som i företagen skulle kunna ha använts

     till investeringar, forskning och utveckling hamnade nu i hänerna på landets vänsterpolitiker.

       Låt mig för säkerhets skull säga att jag

"tar av mig  hatten" för de socialdemokrater som

    kämpade för att skapa ett välmående folkhem.

Själva iden om att vi skulle ha en bra sjukvård för alla, skola för alla, hyggliga arbetsförhållanden

    och ett fungerande socialförsäkringssystem mm,

är ju alla överens om.

     Men de socialdemokrater som var med och

kämpade för detta och som hade en verklig

    förankling i arbetsleden är nu alla borta från arenan.

     Och som sagt, reformivrarna gick för fort fram.

Redan i slutet av 50 - talet hade de gamla hederliga

    begrepp som att spara ersatts av att slösa.

Allt som privatperson eller statsmakt skuldsätta

     sig med penninglån var nu inget att oroa sig

över utan snarare ett tecken på framsynthet

    och handlingskraft.

      

Utan den skatte och lånefilosofi som präglade 

     socialdemokraternas agerande redan  under

50 - talet hade inte de stora "flyttlassens tid"

    och den allomfattande "rivninghysterin" under

60 - talet kunnat få den omfattning som blev fallet.

      Allt skulle rivas och förändras.

Alla önskemål skulle tillgodoses!

     Inget fick bromsa förändringen!

Men för detta ändmål behövdes pengar.

     Med hjälp av alltmer höjda skatter och fler typer

av skatt gick det att finansera allt som planerades

     på de socialdemokratiska skrivborden.

Och den svenska kronan blev sämre värd för var dag

      som gick.

50 - talets framtidstro blev mycket kortvarig.