LÄNGRE IN I BÖNENS LAND.

 

                        WILFRID STINISSEN.

 

    PÅ SPANING EFTER BÖNENS VÄSEN.

 

"Bön är för mig hjärtats upplyftande", skriver 

     Therese av Lisieux ( 1873-1897 )

"den är en enkel blick mot himlen, den är ett 

     tacksamhetens och kärlekens anrop mitt

i såväl prövning som i glädje".  sid. 16.

 

Och Johannes av Damaskus ( ca. 680-750 ):

    "Bön är själens upplyftande till Gud eller en till

Gud riktad vädjan om lämpliga gåvor".  sid. 16.

 

Kontemplation är ju, enligt Johannes av Korset

    beskrivning, "ingenting annat än ett mystiskt ingjutande av Gud i själen, ett stilla och 

   kärleksfullt inströmmande av Gud själv, som 

då man inte hindrar det upptänder sjäen med 

     kärlekens ande".  sid. 16.

 

Därför väljer jag hellre den definition som vi redan

      på 100-talet möter hos Clemens av Alexandria

( ca. 150 - 216 ): Bön är en dialog med Gud". sid. 16.

 

Så säger också Andra Vatikankonciliet:

    "Det främsta skälet till människans värdighet

ligger i hennes kallelse till gemenskapen med Gud.

    Redan från begynnelsen blev människan inbjuden

av Gud att börja en dialog med honom".  sid. 17.

 

                DIALOGEN INOM TREENIGHETEN.

 

"Sonens eviga födelse stillar Faderns ursprungliga

     behov av att älska", skriver Adrienne von Speyr

( 1902-1967 ).

                              KAPITEL 3.

 

                          INRE SAMLING.

 

   Återvänd till ditt hjärta.

 

   Teresa av Akvila kallar detta ställe "el espiritu"

( anden ) eller "en centro del alma"

   ( själens centrum ).

I DEN INRE BORGEN skriver hon:

    Denna vår själs medelpunkt --- eller denna ande

--- är något så svårt att beskriva eller ens tro på,

     att jag, mina systrar, som har så ringa förmåga 

att uttrycka mig begripligt, ogärna vill inleda er i

    frestelsen att inte tro på vad jag säger.

Ty att säga att det finns plågor och vedermödor men

     att själen ändå vilar i frid, det är en betänklig sak.

    Jag vill göra en jämförelse ( ... ) Konungen bor

i sitt palats.

     Han har många krig i sitt kungadöme och många

svårigheter, men ändå står.

     Likaså är det här.

Även om det i de andra boningarna råder stort 

    tumult och farliga vilddjur styrker omkring och larmet skallar i öronen, så kan ingen tränga in i

    denna innersta boning och driva någon därur.

Inte heller kan det oväsen som hörs, hur plågsamt 

    det än må tyckas, rubba själens ro och beröva

henne friden".  sid. 28-29.

 

Therese av Liseux diktar:

  #Nej, ingenting oroar mig, ingenting bekymrar mig.

Ännu högre än lärkan förmår min själ att flyga.

    Ovanför molnen är himlen alltid blå.

Man når de stränder där Gud regerar#. sid. 30.

 

"Här är det märkta", skriver Teresa av Akvila,

    "att källan och denna strålande sol som är i själens centrum aldrig förlorar sin glans och

   skönhet.

Detta finns alltid innerst inne i henne, och ingenting

   kan beröva den dess fägring.

Men om man lägger ett mycket svart tygstycke

     över en kristall som solen lyser på, så är det

tydligt att hur mycketsolen än skiner så har dess

    sken ingen verkan på kristallen".  sid. 31.

 

Isak Syrien ( 500 - talet ) liknar människans själ

    vid en lök.

"Då man skalar en lök, avlägsnas det ena höljet

    efter det andra, och den innersta grodden, varur

växten spirar upp mot ljuset, ligger blottad.

     Där, i din egen innersta kammare, skall du få se

den himmelska kammaren, ty den ena och den

   andra är ju ett och detsamma". sid. 31.

 

Teresa, som säkert inte läst Isak Syrien, kommer

    med en liknandebild:

"Må vi nu vända oss till vår borg med de många 

      boningarna.

Ni skall inte uppfatta dessa boningar som liggande

     i en rad, den ena efter den andra, utan ni skall

fästa era blickar på mitten, där konungen har sitt

     rum eller palats.

Tänk er detta som en dvärgpalm:

     för att komma fram till det som kan ätas måste

man tar bort många täcklager som omger det 

     välsmakaande innersta.

På samma sätt finns det mycket omkring och

     ovanpå detta gemak".  sid. 31. 

 

Teresa säger också att porten som leder in i denna

   borg är bönen och betraktelsen.

Utan bön, mycket bön och uthållig bön, skall vi

    inte vänta oss att nå vårt innersta.  sid. 31.

 

Johannes av Korset går samma väg inåt.

    "För att finna denne Brudgummen för så vitt man

kan det i detta liv, bör man lögga märke till att

   Ordet, i förening med Fadern och den helige Ande, väsentligen bor i själens allra innersta, där han

     döljer sig.

Därför måste ckså den själ som skall finna honom

     genom kärleksförening lösgöra sin vilja från

alla skapade ting och träda in i en djup andakt inom

     sig själv, och där inne skall hon underhålla 

förbindelser med Gud fulla av tillgivenhet och 

     kärlek, och betrakta hella världen som om den

inte existerade.

    ( ... ) Gud är alltså dold inne i själen, och det är

där som den verkligt kontemplativa människan

     bör söka honom".  sid. 32. 

 

                TILLBAKA TILL VÅRT URSPRUNG.

 

Teresa av Akvila skriver:

     "Jag vet en person ( hon talar om sig själv )

som inte hade kommit till insikt om att Guds nåd av 

     detta särskilda slag lärde hon sig tro det.

Hon frågade en av dessa halvlärda som vi nyss 

    talade om på vad sätt Gud är i oss ( han visste

det lika litet som hon innan Gud lät henne

    förstå det ), och han svarade att Gud är där endast genom sin nåd.

    Men hon var så övertygad om sanningen att hon

inte trodde honom"  sid. 39.  

 

                  EN OÄNDLIG KAPACITET.

 

FÖRSTÅNDET är till sitt väsen öppenhet för inget 

    mindre än Guds ord (" både med liten och stor

bokstav" ).

    Tack vare vårt förstånd kan vi höra Guds ord och

förstå det.

     Förståndet kan visserligen också fundera och analysera, men i sin grund är förståndet öppenhet

    och mottaglighet för det sanna ljuset, Jesus Kristus, Faderns Ord.

     Vårt sätt att fundera och analysera är oftast

ett egenmäktigt förfarande.

   När förståndet får styras av sin öppenhet mot

Gud, får "analyserandet" en helt annan karaktär.

     Det flyter då fram ur sin källa, ur öppenheten,

utan ansträngning, utan oro eller bekymmer,

    utan begär efter resultat. W. Stinessen. sid. 41-42.

 

VILJAN är en längtan som har samma djup och

    räckvidd som förståndet:

"Den andra grottan är viljans grotta, och dess

    tomhet är en hunger efter Gud.

( ... )  Det är en hunger efter den kärlekens 

    fullkomlighet, som själen eftersträvar", en hunger efter den totala kärleken.

     När viljan släppt taget om alla egensinniga önskningar och krav, blir den en oemotståndlig 

    kraft som, utan krampaktighet, helt självmant

driver undan allt som står emot den älskade.

      sid. 42.  W. Stinessen.

 

MINNET gör att vi aldrig helt kan glömma vårt 

    Ursprung.

Vi kan självfallet förtränga denna kunskap, 

     och vi är mästare i detta.

Men förträngningen hämnas:

     den leder till ångest, tomhet, ensamhet.

Minnet är som en stentavla där Gud har inristat

     sitt namn.

Det kan aldrig utplånas.

     Minnet är detta "levande och talande vatten

inom mig som säger från mitt inre:

    Kom till Fadern.

Minnet kan bli en plåga om det stannar upp inom

    det förnimbaras sfär. 

Om det öppnar sig mot det ogripbara blir det en

    nådens reservoar som ständigt blir påfylld

av Guds levande närvaro. 

    Människan är inte Gud utan en avgrund som ropar

efter honom.

    Gud kan inte motstå detta ropande, han fyller avgrunden.

     Men han gör det inte en gång för alla.

Ständigt nyskapar han avgrunden och ständigt 

    är han beredd att fylla den, vilket gör att vi bland

erfar av grunden, vår omätliga ängtan efter honom,

     och ibland "fyllningen", hans lycksaliga liv som

blivit vårt eget liv.

     Den som säger att människan är ingenting,

har rätt: i sig själv är hon inget annat än ett

   stort hål.

Men den som påstår att människan är stor, ja

    gudomlig, har också rätt:

hon är fylld av Gud. 

      När jag går tillräckligt djupt in i mig själv,

erfar jag att jag är en svamp som är genomdränkt 

     av Gud. 

Jag erfar att mitt djupaste "hjärta" alltid är 

    "hos Herren".

Innan prästen i mässan börjar prefationen, 

     uppmanar han oss att uppfylla våra hjärtan.

I Sverige svarar vi:

    "Vi har upplyft dem till Herren".

Det latinska svaret är radikalare:  HABEMUS AD

    DOMINUM.

I Tyskland svarar man korrekt:

    "Wir haben sie beim Herrn" (Vi har dem hos 

Herren ). 

     Själv vill jag gärna se detta svar som ett uttryck

för övertygelsen att vårt djupa hjärta alltid är hos

     Herren.

Hur tankspridda vi än är, är vi i grunden aldrig 

    borta från Gud.

Men vi är tacksamma mot prästen att han påminner

    oss om detta.  sid. 43.  W. Stinessen.