FRÅGOR  TILL FULLKOMLIGHETENS VÄG#.

1.  Hur ser Teresa på systrarnas relation till

varandra och inbördes kärlek?

Kapitel. 4:4.

Tro inte, mina systrar, att jag kommer att ålägga er

mångahanda ting.

      Gud give att vi måtte göra det som våra heliga fäder föreskrev och övade, ty denna väg förtjänade

       de sitt namn.

Det skulle inte vara riktigt av oss söka en annan

     väg eller hämta kunskap hos någonn annan.

Jag skall endast uppehålla dig vid tre ting, och de

          är hämtade ur själva konstitutionen. 

Ty det är mycket viktigt att vi förstår hur synnerligen väsenligt det är att vi iakttar dessa ting

      för att vi till det yttre och inre skall kunna bevara den frid som Herren så varmt anbefallde.

Den första kärleken till varandra, det andra frigjordheten från allt det skapade, det sista den

        sanna ödmjukheten vilken, fastän jag nämner den sist, är den allra viktigaste och innefattar

allt dt övriga. 

5.  Det första, nämligen att älska varandra högt,

har stor betydelse ty det finns ingenting, hur svårt

        att fördra det än är, som inte blir lätt att tåla när man älskar varandra, och då skulle det behövas mycket för att väcka förargelse.

Om man i världen efterlevde detta bud som man borde, tror jag at det skulle vara till stor hjälp för efterlevandet av de övriga buden.

Men eftersom vi efterlever detta antingen för mycket eller för litet, lär vi oss aldrig att hålla det fullkomligt. 

Det kan tyckas att detta att hysa för mycket kärlek till varandra inte  kan vara något ont och ändå för

            det med sig så mycket ont och så många fullkomligheter, att jag inte tror någonn som inte varit ögonvittne till detta kan fatta det.

Djävulen lägger här ut många snaror vilka de samveten, som föga bryr sig om att behaga Gud

        knappast varseblir, utan ser dem som dygder.

De däremot som strävar efter fullkomligheten genomskådar dem mycket klart, ty dessa snaror

       försvagar ju efterhand viljan så att den inte

helt och hållet kan hänge sig åt Guds kärlek. 

10.  Jag återvänder till den kärlek vi skall hysa för varandra, även om det kan förefalla onödigt att 

        föreskriva den för er, ty var finns så hårdhjärtade människor att de inte skulle lära sig att älska varandra, när de bor tillsammans och inte

          får samtala, umgås eller underhålla sig med någon utanför deras eget hus, och då de vet att Gud älskar dem och de älskar honom, eftersom de avstår från

      allting för hans skull?  

Allra helst som dygden alltid uppväcker kärlek och den hoppas jag, vid Gud, alltid skall finnas hos systrarna i detta hus.

Dygd, så synes det mig, är det sålunda inte nödvändigt att särskilt anbefalla er! 

 

11.  Men hur skall vi älska varandra?

Och vari består den dygderika kärlek som jag

      önskar se härska bland oss?

Och hur skall vi vara säkra på att vi äger denna dygd, som är så viktig att Vår Herre med ett sådant

          eftertryck anbefallde den åt oss och framför allt åt sina apostlar?

Härom vill jag nu tala en smula i den mån min tarvliga stil tillåter det.

Om ni i andra böcker finner detta förklarat med olika stor noggrannhet, fäst er då inte vid vad jag

        säger, ty jag förstår kanske inte ens vad jag talar om.

12.  Det finns två slags kärlek om vilka jag nu vill tala.

Den ena är andlig, ty den ytcks inte ha någonting

     att göra med vår naturs sinnlighet eller ömhet,

vilket skulle beröva den dess renhet.

Den andra är, också andlig men den är förbunden med vår sinnlighet och svaghet; den är dock

       god och uppenbarligen tillåten kärlek,

till exempel mellan släktingar och vänner.

Om denna har jag redan sagt något.

13.  Det är om den rent andliga kärleken jag nu

vill tala.

Den är helt fri från allt slags lidelse, ty sådant skulle fullständigt förstöra dess harmoni.

       Om den tillsammans med måttlighet och

diskretion åtföljer oss när vi samtalar med rättfärdiga människor, särskilt med våra

         själasörjare, är den till stor nytta.

Men om ni hos biktfadern skulle upptäcka något som närmar sig fåfänga av något slag, skall ni vara misstänksammma gentemot allt och på inga

        villkor får ni, åvenn om hans samtal vore

uppbyggliga, underhållaer med honom, utan ni

       skall bara bikta er i all korthet och ingeting mer säga.

Det bästa vore att säga till priorinnan att han inte passar er själ och byta bikfader.

Detta är det allra säkraste, såframt man kan göra utan att skada hans anseende.   

        

2.  Hur kan vi frigöra oss på olika sätt?

    I det yttre?

I det inre?

Kapitel. 8:1.

1.  Låt oss nu tala om den frigjordhet vi måste besitta; den betyder nämligen allt om den är fullkomlig, ja allt, ty när vi hänger oss åt Skaparen

        allena och bryr oss om något som är skapat

kommer Herren att ingjuta dygderna på ett sådant sätt att vi, om vi blott anstränger oss så mycket

        vi förmår, inte behöver föra kampen vidare.

Ty Herren själv skall överta vårt försvar mot djävulen och hela världen.

8:2.  Var och en må väl begrunda i sitt inre, att där

det endast får finnas tolv systrar, lät Herren

         henne bli en av dessa. 

8:3.   I andra kloster ges nunnerna frihet att söka

tröst hos sina släktningar.

           Om besök av släktningar någon gång

tillåts här, så sker det det för deras skull.

Den nunna som önska träffa dem för sin egen skull

måste, såframt det inte rör sig om andliga personer,

        förstå att hon är ofullkomlig.

Hon kan vara övertygad om att hon inte är frigjord

        från sig själv.

Hon kommer inte att åtnjuta andens frihet eller

       fullständig frid.

Hon har behov av en läkare.

       Jag säger henne att omm  hon inte bli fri från denna önskan och botas, så är hon inte lämplig

     för detta hus.   

 

3.  Skillnaden på inre bön och kontemplation?

Kapitel. 16:3.

Ni kanske vill fråga mig, mina döttrar, varför jag talar om dygderna när ni har så många böcker som undervisar er om dem, och när ni endast vill

       att jag skall tala om kontemplation.

På detta svara jag: om ni hade frågat mig om

    meditation så kunde jag ha talat om den

och rått er alla att öva den, även om ni inte

        ägde några dygder, ty den är det första steget

för att uppnå alla dygder, och för alla kristna är det

      ett livsvillkor att örja öva den.

Ingen människa, hur förlorad i synd hon än må

        vara, borde underlåta en sådan välsignelse-

bringande övning, ifall Gud manar därtill.

Om detta har jag redan skrivit i annat sammanhang och det har även många andra gjort, vilka förstår

         vad de talar om, något som jag säkerligen

inte gör, Gud vet det.

4.  Men kontemplationen är någonting annat,

mina döttrar.

       Och detta är just det misstag vi alla gör,

så snart någon kommer därhän att hon dagligen

ägnar en liten stund åt att begrunda sina

       synder --- vartill hon för övrigt är förpliktad

om hon är kristen mer än till namnet -----

      så säger man genast, att hon är mycket kontemplativ.

Och sedan vill man genast tillerkänna henne lika stora dygder som den verkligt kontemplativa äger.

16:5.

5.  #Därför mina döttrar, om ni vill att jag skall visa er vägen till kontemplation, så tillåt mig att tala

       en smula utförligt omm en del saker vilka vid första ögonkastet kanske inte förefaller er så viktiga, men som likafullt är det enligt min åsikt.

Vill ni inte höra något omm dessa ting eller omsätta dem i praktiken, så kan ni hålla till godo med den inre bönen i hela ert liv.

Jag försäkrar er och alla människor som strävar efter denna sanna kontemplationen, att ni så fall

        inte skall uppnå denna välsignelse.

Jag kanske misstar mig då jag dömer efter min egen erfarenhet, men jag har i alla fall strävat

        efter kontemplationen i tjugo år.

16:6.

Jag vill nu förklara vad som menas med inre bön, eftersom några av er inte tycks veta det.

     Gud give, att vi måtte öva den så som vi bör!

Jag är emellertid rädd för att den kommer att vålla oss stor möda om vi inte samtidigt beflitar oss om dygderna, även om man här inte måste äga dem

      i lika hög grad som vid kontemplationen.

Jag försäkrar er att Härlighetens Konung inte skall komma till vår själ, jag menar för att förena sig med

      den, om vi inte anstränger oss för att uppnå

de stora dygderna.

Jag vill förklara mig närmare, ty om ni ertappar mig med att säga något som inte är sant, kommer

      ni inte längre att tro på något som jag säger.

Och ni skulle ha rätt, om jag gjorde det avsiktligt,

må Gud dock besvara mig för det!

       Skule det ändå ske, så är det emedan jag inte vet bättre eller inte förstår vad jag säger.

Det som jag vill säga är alltså, att det ibland behagar Gud att skänka en människa som lever

     ett dåligt liv, en sådan stor nådegåva för att

därigenom dra henne ur djävulens klor.

 

4.  Läs kapitel 31 en gång till.

#Vad tar Teresa upp och pekar på i de olika bönerna

i Fader vår? 

Vilans bön.  Under denna vilans bön : visar Herren

att han hör vår bön.

        Redan här nere början han att ge oss sitt rike :

för att vi sanning ska kunna lova hans heliga namn.

Herren i sin närvaro skänker själen frid. 

      ( Den rättfärdige Simeon ).

Alla själsförmögenheterna blir stilla.

         Själens förstår, utan att hennes yttre sinnen

medverkar, att hon nu är mycket nära Gud.

    

Det fattas mycket litet för att hon skall bli ett med honom genom förening.

        De befinner sig i inne i slottet hos sin Konung

och de ser att han redan här nere börjar ge dem

sitt rike.

De tycks inte längre vara i världen och vill inte längre se eller höra något annat än sin Gud.

Så länge detta tillstånd varar är de så druckna 

och försjunkna av denna tillfredsställelse

       och lycka som finns i deras inre att de inte tror dt finns mer att önska, utan med glädje skulle de säga som Sankt Petrus:

Herre, låt oss här göra tre hyddor.

Nämligen viljan, vilken jag tror är förenad med sin Gud medan den lämnar de andra 

         själsförmögenheterna fria, så att dessa kan förstå hur de skall ägna sig åt hans tjänst.

För väldens ting är de bortkomna och ibland

liksom förslöade.

Herren visar dessa själar en stor nåd medan den förenar det aktiva och kontemplativa livet.

       Medan viljan är i kontemplation arbetar

den utan att förstå hur det går till, och de andra

          två själsförmögenheterna utför Martas tjänst.

Vilket gör att Marta och Maria arbetar tillsammans.

Därför tror jag att när själen erfar en så stor tillfredsställelse i vilans bön så måste det bero

      på, att viljan i denna bön nästan hela tiden

är förenad med honom som allena kan

tillfredsställa den.

Nåden är inte vårt verk, den är övernaturlig och något vi under inga omständigheter kan uppnå

själva.

      Vi måste ta emot med tacksamhet, inte genom att säga många ord utan genom att lyfta upp ögonen mot himlen likt publikanen.

 

7.  Det är bra att söka större ensamhet för att ge rum åt Herren och låta Hans Majestät göra sitt verk i oss som om vi helt tillhörde honom.

9.  Själen är som ett barn som ännu vilar vid sin moders bröst, och så stor är moderns omsorg

      att hon låter mjölken rinna i munnen på barnet

utan att det ens behöver röra på läpparna. 

     

Det är vad som händer här.

Viljan älskar utan att förståndet arbetar, ty Herren

vill att själen utan att ens tänka därpå skall förstå 

        att hon befinner sig hos honom och endast

behöver svälja njölken som Hans Majestät

häller i henne mun och hnjuta av dess sötma. 

Hon bör istället glömma bort sig själv, ty han

som är hos henne skall inte glömma bort att

      sörja för henne.

Och om hon inlåter sig i strid med förståndet i avsikt att dra det till sig, så att det skall

        få del i sällheten, kommer inte hon lyckas,

i stället kommer honmed nödvändighet

       att förlora mjölken och gå miste om denna gudomliga näring. 

10.  Förenad med Gud i den sistnämnda behöver hon inte ens svälja näringen, ty utan att hon vet hur det har gått tilllägger Herren den i hennes inre.

Men i vilans bön verkar det som om Herren vill

att hon anstränger sig en smula, fastän så lungt att hon nästan inte är medveten om det.

Det som plågar henne är förståndet, vilket inte är fallet när samliga själsförmögenheterna deltar i

      föreningen, ty då inställer han som skapade

dem deras naturliga aktivitet.

Han fyller dem med glädje som sysselsätter dem helt och hållet utan att de förstår hur det sker eller varifrån den kommer.    

Jag menar alltså detta:

      själen erfar i sitt inre denna bön, vilken är en lugn och djup tillfredsställelse i viljan, och fastän hon inte riktigt kan säga vad det är, 

        märker hon hur mycket den skiljer sig från all tillfredställelse som världen ger.

Att äga världen med all den tillfredsställelse som den ger skulle inte räcka för att få själen att känna

     den inre tillfredsställelsen hon nu njuter

i djupet av sin vilja.

För allt annat slags tillfredsställelse i livet tycks mig endast beröra vad vi skulle kunna kalla

       den yttre delen av viljan.

11.  Det är därför jag vill, systrar, att vi skall överväga hur vi ber Fader vår och alla de andra muntliga bönerna.

När Gud beskär oss denna nåd bör vi inte längtre bekymra oss om de världsliga tingen, ty så snart världens Herre kommer kastar han ut

allt skapade.

Jag menar inte att alla som får erfara vilans bön nödvändigtvis måste vara frigjord från allt i världen.

Men jag skulle önska att de åtminstone förstår vad som fattas dem, att de ödmjka sig och försöker

       frigöra sig från allt, i annat fall kommer de inte att göra framsteg.

När ens jäl får motta dylika kärleksbevis är det ett

tecken på att Gud har mycket i beredskap

åt henne.

12.  Jag är övertygad om att detta är skälet till

varför det inte finns många fler andliga själar.

       De rättar inte sina liv och gärningar efter

en dylik nåd.

Därför söker han ut andra som verkligen älskar honom, för att skänka dessa ännu större gåvor,

        fastän han inte helt och hållet tar tillbaka

vad han givit dem som lever med en rent samvete.

Men det finns vissa personer  ---- och jag har varit en ibland dem ---- vilka Herren skänker öm andakt,

      heig inspiration och ljus för att se alltings värde,

och till sist ger han dem detta rike och försätter

        dem i vilans bön, men ändå gör de sig döva.

De är så förtjusta i att hastigt säga och upprepa

en mängd muntliga böner likt några som längtar 

      efter att bli färdiga med sitt arbete,

eftersom de har föresatt sig att läsa dem varje dag.

Och när Herren lägger riket i deras händer vill de

      som sagt inte ta emot det, utan de tycker

att de gör mer med alla sina böner och till slut  

        förlorar de den inre samlingen.

13.  Var inte sådana, systrar, utan var på er vakt när Herren vill skänka er denna nåd.

Tänk på vilken stor skatt ni förlorar och var medvetna om att ni gör mycket mer med att då

       och då säga ett enda ord ur Fader vår än att hastigt läsa denna bön många gånger.

Honom som ni ber till, han är er mycket nära och skall inte underlåta att lyssna till er.