FULLKMLIGHETENS VÄG.

TERESIA AV AKVILA.

KAPITEL. 13.

FORTSÄTTER ATT BEHANDLA SJÄLVFÖRNEKELSEN

OCH FÖRKLARAR,  HUR MAN MÅSTE UNDFLY

VÄRLDENS UPPFATTNING OM ÄRA OCH

RÄTTIGHETER FÖR ATT UPPNÅ SANN VISHET.

1. Jag har ofta sagt det, mina systrar, och nu skriver jag ned det här, så att det aldrig må falla er ur minnet:

      nunnorna i detta hus ----- och till och med varje människa som strävar efter fullkomlighet ----- måste 

     fly tusen mil från tankar som:

jag hade rätt; man har varit orättvis mot mig; den som behandlade mig så hade ingen rätt till det.

Gud bevar oss för slika rättsbegrepp!

Tycker ni att det var rätt att vår gode Jesus fick genomgå så mycken smälek och utstå så många förelämpningar?

Jag vet inte vad den har i kloster att göra som endast vill bära de kors som hennes förnuft

kan godkänna.

Det är bättre att hon återvänder til världen, där man för övrigt inte heller kommer att ta hänsyn till

sådana anspråk på rättvisa.

Kan ni någonsin lida så mycket att ni inte förtjänar att lida än mera?

Ja, vad kan vi ha för anspråk på rättvisa?

Jag förstår det sannerligen inte.

2.  När man bevisar oss någon ära, uppmärksamhet eller vänlighet, låt oss då plocka fram dessa

         rättsbegrepp, ty det strider mot allt vad rättvisa heter att vi här i livet blir behandlade på

       det viset.

När vi däremot blir förolämpade ----- så kallar vi det,

även om ingen därigenom gjort oss orätt ------ så förstår jag inte, vad vi har att klaga över.

Antingen är vi denne store Konungs trolovade eller  också är vi det inte.

Om vi är det så frågar jag:

    finns det någon god hustru som inte skulle dela

den smälek hennes make utsätts för, även om hon

        inte har någon längtan efter det.

När allt kommer omkring får de dock dela både ära och vanära med varandra. 

Att önska ta del av vår Brudgums rike och dess glädje men inte vilja ta del av hans smälek och möda, är dårskap.

3.   Gud give att vi aldrig må önska något dylikt!

Fastmer må de syster, som tror att hon anses som den ringaste bland alla, betrakta sig som den

        lyckligaste och hon är det också, om hon bär

det som hon bör.

Tro mig, hon skall inte sakna ära vare sig i detta eller det tillkommande livet.

Men hur dåraktigt är det inte att säga att ni skall tro på mig, när det är den sanna Visheten själv som säger det!

Låt oss, mina döttrar, åtminstone i något efterlikna den Heliga Jungfruns djupa ödmjukhet, det är ju

       hennes dräkt vi bär, och vi borde skämmas över

att kalla oss hennes sytrar.

Ty hur djupt vi än tycker att vi förödmjukar oss,

så kommer vi ändå aldrig att bli värdiga vara döttrar

      till en sådan Moder och att vara trolovade med en sådan Brudgum.  

Om vi alltså inte anstränger oss att utrota fel, om vilka jag talar, så skall det som idag inte förefaller

       vara någonting alls, i morgon vara en mindre synd, men så svårsmält och elakartad, att om ni

          låter den vara, kommer den inre att förbli ensam; för klostren är detta ett fördärv.

4.  Därför måste vi som lever i gemenskap vaka mycket noga över oss själva i denna sak, så att vi

      dem inte skadar dem som anstränger sig att göra oss gott och ge oss ett gott fördöme.

Om vi förstod vilken stor skada den åstadkommer som ge rupphov till en dålig vana, så skulle vi hellre dö än göra oss skyldiga härtill.

Ty i detta fall skulle det ju endast vara kroppen som dog, medan den förödelse som drabbar själarna har så stora verkningar, att de inte tycks ha någon ände. 

Efter dem som nu lever kommer ju andra, och kanske de alla lättare tar efter en dålig vana som vi infört, än de tar efter många dygder.

En dålig vana låter djävulen inte få något slut,

dygderna däremot går fölorade genom den mänskliga svagheten.

5.  O, vilket stort barmhärtighetsverk skulle inte den nunna utföra och villken stor tjänst skulle hon inte

        göra Gud om hon, när hon märker att hon inte

kan följa sedvänjorna i detta hus, erkände det

         och gav sig i väg!

Må hon betänka at det är det bästa för henne,

om hon inte vill uppleva ett helvete i detta livet,

        och Gud give att hon inte måtte få ett annat

i det tillkommande!

Ty det finns många skäl varför man kunde befara

detta, men jag tror att varken hon eller de andra skulle förstå det så väl som jag förstår det.

6.  Ni gör rätt i att lita på vad jag säger, annars skall tiden bevisa sanningen i mina ord.

Det sätt som vi försöker att leva på är inte endast nunnans utan också eremitens, och vi bör därför  

       frigöra oss från allt det skapade.

Jag har också märkt, att Herren skänker nåden att leva så just åt den, som han har utvalt för

      detta hus.

Fastän hon ännu inte har uppnått den fullkomliga frigörelsen är hon på god väg, det visar den stora

       belåtenhet och glädje hon erfar över att aldrig

mer behöva syssla med världsliga ting, och den lycka hon finner i klosterlivet.

Jag upprepar det alltså:

    har någon sin håg till världsliga ting och märker,

att hon inte gör framsteg, så skall hon ge sig iväg.

Vill hon ändå förbli nunna, så kan hon träda in i ett annat kloster, i annat fall kommer hon att få se

         vad som händer henne.

Hon skall dock inte klaga på mig, som har grundat detta kloster, och säga att jag inte har varnat henne.

7.  Detta hus är en himmel, om himlen kan finnas här på jorden.

Den, vars enda glädje är att behaga Gud och som inte ser till sitt eget behag kommer att finna livet underbart här.

Men vill någon ha mer än detta, skall hon dock förlora allt, ty det finns intet me ratt få.

En missnöjd själ liknar en illamående människa, även den bästa föda avvisar hon, och det som de friska äter med god aptit, ger henne blott kväljningar.

En sådan själ skall lättare bli frälst om hon lever på någon annan plats och når kanske så småningom

        den fullkomlighet, som hon här inte kunde uppnå emedan hon var tvungen att tillägna sig den på en enda gång.

Ty fastän vi också här ger tid för att uppnå fullständig frigörelse och utblottelse av det inre,

        kräver vi dock, att det vad det yttre beträffar sker på en enda gång.

Om nu någon som ser alla sina medsystrar handla så fullkomligt, och som alltid befinner sig i ett

        sådant gott sällskap, trots detta inte gör några

framsteg under ett helt år, fruktar jag, att hon inte heller kommer att göra några på många år,

          utan snarare gå tillbaka.

Jag säger inte att hon måste handla lika fullkomligt som de andra, men man måste dock se, att henne 

        själ tillfrisnar.

Om sjukdomen är dödlig upptäcker men den snart.