FULLKOMLIGHETENS VÄG.

TERESIA AV AKVILA.

KAPITEL.  12.

HANDLAR OM HUR FÖGA DEN SOM VERKLIGEN

ÄLSKAR GUD FÅR BRY SIG OM LIVET OCH SITT

EGET ANSEENDE.

1. Låt oss behandla några andra frågor, som också är mycket viktiga, trots att de förefaller obetydliga.

Allt syns oss mödosamt, och med rätta, ty det

        rör sig om en kamp mot oss själva.

Men har vi väl gripit oss verket an, verkar Gud

så mycket i själen och skänker den så stora nådegåvor, att allt vi kan utföra i detta livet tycks oss mycket ringa.

Vad oss nunnor beträffar, gör vår frihet och överlämnar den åt en annan. 

Vi underkastar oss dessutom så många mödor, fastor, tystnad, avskildhet och kortjänst, och hur mycket vi än skulle välkomna någon lindring -------

       och kanske är jag, i alla de  kloster jag besökt, den enda som tilllåter mig något sådant -------

         så kan det endast bli någon enstaka gång.

Varför skulle vi då rygga tillbaka för den inre själförnekelsen, vilken inte endast gör alla de andra

       övningarna mycket värdefullare och fullkomligare, utan också är till hjälp för att lugnt

      kunna utföra dem.

Denna inre självförnekelse uppnår vi genom att i allt i högre grad anstränga oss, som jag redan sagt,

       och genom att förneka den egna viljan och det egna begäret, även i småsaker, till dess kroppen

        slutligen blivit underkastad anden.

2.  Jag säger det ännu en gång:

allt eller åtminstone mycket är avhängigt av att vi

slutar att bekymra oss för oss själva och för den

        egna bekvämligheten, ty livet är det minsta

som den som uppriktigt börjar att tjäna Herren

      kan erbjuda honom.

Hanhar ju redan gett honom sin vilja, vad kan han då frukta?

Om han är en verklig ordensman eller en sann bedjare och längtar efter gudomlig tröst, så är det klart att han inte får rygga tillbaka för önskan att dö

       och lida martyrium för Guds skull.  

Eller har ni ännu inte fattat, systrar, att livet för en god ordens man och för den som önskar tillhöra Guds närmaste vänner, är ett långt martyrium?

Långt, ty i jämförelse med de martyrer, som på

ett ögonblick blev halshuggna, kan man kalla det så, fast livet i sig självt är kort och somliga liv ytterst korta.

Hur kan vi veta om inte vårt liv blir så kort, att det

upphör en timme eller ett ögonblick efter det att vi beslutat oss för att helt och fullt tjäna Gud?

Det är mycket möjligt; för övrigt får ni inte glömma att vi aldrig får fästa oss vid det som har ett slut.

Vem skulle inte anstränga sig om han tänkte att varje timme var den sista. 

Tro mig, att tänka detta är det säkraste.

3.  Låt oss därför sträva efter at i allt förneka den egna viljan.

Ty som jag sade, om ni anstränger er i detta skall ni

så småningom och utan att veta hur, nå fram till

     bergets topp.

Verkar det dock inte hårt att säga, att vi inte får söka tillfredsställelse i något?

Jo, såframt man inte samtidigt taar om vilken glädje och tröst denna försakelse medför, och vad man därigenom vinner i detta livet.

Vilken säkerhet!

Då ni i detta kloster alla redan praktiserar detta,

är det mesta gjort.

Var och en av er uppmuntrar och hjälper de andra.

Nu måste ni i detta försöka att överträffa varandra.

4.  Vaka noga över det som rör sig i ert inre, skärskilt om det gäller rangordningen.

Gud bevare  oss, för sitt heliga lidandets skull, för ord eller frivilliga tanker likt dessa:

       Men jag har varit längre i Orden; men jag är äldre till åren; men jag har arbetat mera; men den andra blir bättre behandlad än jag.

Om dylika tankar sulle uppstå, måst eni genast avbryta dem, ty om ni skänker dem gehör eller i ord ger utlopp åt dem kommer de att sprida sig

        likt en pest och ge upphov till mycket ont.

Om ni har en priorinna som överser med det ringaste av dessa ting kan ni vara övertygade om,

         att Gud tillåtit att hon skänkts er för era synders skull och att hon är början till er undergång.

Bönfall Herren av hela ert hjärta att han må råda bot på det onda ty ni befinner er i stor fara.

5.  Ni kanske undrar varför jag fäster så stor vikt vid detta och bedömer det så strängt, då Gud ju även vederkvicker dem som inte är så helt frigjorda. 

Ja, visst gör han det, ty i sin oändliga vishet ser han att detta kommer att få dem att för hans skull

lämna allt.

Med att lämna allt menar jag inte att gå i kloster.

Det kan finas hinder för detta och en fullkomlig själ kan överallt vara frigjord och ödmjuk, fastän det

        i världen kommer att kosta den större möda, ty omgivningen betyder mycket.

Var dock övertygade om en sak:

där man håller på sitt anseende eller är fästad vid ägodelar, där skall man aldrig göra stora framsteg

       eller få utgjuta bönens sanna frukt även om man övat inre bön, elle rrättare sagt övat

         betraktelse, i många år, ty hade bönen varit

fullkomlig hade den slutligen förkvävt dessa dåliga vanor.

Endast i värden utan också i klostren förekommer dessa fel, visserligen är tillfällena färre, men det gör bara skulden större.

6.  Granska er själva, mina systrar, om ni inte har något att försaka härvidlag, ni är ju inte här för något annat.

Ingen skall för övrigt bevisa er större ära, därför att ni inte vill försaka er i detta hänseende, tvärtom kommer ni att förlora, där ni kunde ha vunnit mycket.

Följden blir alltså att ni går miste om både äran

och förtjänsten.

Var och en må undersöka hur ödmjuk hon är,

och därav skall hon ser hur långt hon har kommit på fullkomlighetens väg.

Om hon verkligen är ödmjuk, så tror jag inte att djävulen skall våga fresta henne till ens en första

           ansats i någon sak som har att göra med rangordningen, ty eftersom han är så slug fruktar han att bli slagen. 

Det är nämligen oundvikligt att den ödmjuka, om hon blir frestad av djävulen til brott mot ödmjukheten, kommer att styrkas och växa i denna dygd.

Ty det är klart att frestelsen kommer henne att blicka tillbaka på sitt liv och jämföra det som hon gjort i Herrens tjänst med vad hon är honom skyldig.

Hon skall då se de stora ting han gjorde genom att stiga ned till oss för att ge oss en förebild i ödmjukhet, och hon skall tänka på sina synder

        och var hon genom den förtjänade att vara.

Dessa betraktelser är själen till sådant gagn, att djävulen inte vågar komma tillbaka en annan gång

        av rädsla för attfå huvudde sönderkrossat.

7.  Ta emot mitt råd och glöm inte bort det:

försök att inte endast själva dra nytta av er frestelse ------ det vore stor skada, om ni inte gjorde det ------- utan se till att också era medsystrar drar nytta avv den. 

Om ni vill hämnas på djävulen och desto snabbare befria er rån frestelsen, be då priorinnan, så snart

        frestelsen ansätter er, att få utföra en låg tjänst, eller sök en själv i den mån ni kan,   

       och lär er att kuva er vilja i uppgifter som bjuder er emot.

Herren skall låta er finna sådana, och därmed skall frestelsen snart vara förbi.

Gud bevare oss för människor som söker sin egen ära i Herrens tjänst!

Betänk hur litet de vinner!

Ty som jag sade, äran går ju förlorad genom att man önskar sig den, skärskilt om det rör sig om företräde i rangordningen.

Dt finns inget gift i världen som dödar kroppen snabbare än ärelystnad dödar fullkomligheten.

8.  Kanske säger ni:

detta är naturliga svagheter och ingenting att fästa sig vid.

Skämta för all del inte om dessa saker, ty de sprider sig likt skummet på vattnet och ingenting är

          obetydligt när det gäller en så stor fara som ärelystnaden och tanken på att ha blivit förbigången.

Vill ni veta en av orsakerna till ------- bortsett från många andra ------ varför det är så?

Djävulen börjar kanske att fresta er med någon bagatell som inte har någon betydelse, men samtidigt förstorar han upp den inför en annan syster.

Denna tror till och med att hon handlar av kärlek när hon talar med er om detta och frågar er hur ni kan tillåta en dylik förolämpning.

Jag skall be Gud att han ger er  tålamod, säger hon,

offra det åt honom, inte ens ett helgon skulle kunna

           fördra mer änni.

Det är helt enkelt djävulen som lägger dessa bedrägliga ord i er systers mun.

Fastän ni beslutar er för att lida, blir ni nu frestad till fåfänga för något som ni inte har motstått så fullkomligt som ni borde.

9.  Vår natur är så svag att vi, fastän vi vid någon förment oförrätt intalar sig själva att den inte är något att fästa sig vid, dock inbillar oss att vi gör

       någo stort när vi offrar den åt Gud, och börjar tycka synd om oss själva.

Och hur mycket mer gör vi inte det när vi märker, att andra är ledsna för vår skull!

På så vis förlorar själen de tillfällen den hade att

samla förtjänster, blir svagare och öppnar dörren

       för djävulen, så att han kan komma tillbaka

en annan gång med en ännu större frestelse.

Det  kan också hända att när ni är villiga att fördra en viss oförrätt, någon kommer och frågar omni är osårbara och verkligen vill finna er i något sådant.

O, mina systrar, låt er aldrig, för Guds kärleks skull, förledas av oklok kärlek, så att ni visar medlidande

        med någon annan syster i något som har att göra med dessa inbillade oförrätter!

Det skulle då likna det medlidande som den helige Job bevisades av sina vänner och sin hustru.