TANKAR AV UPPMUNTRAN OCH VEDERKVICKELSE.

DEL. 25.

#Lyssna, mitt barn, hör på min ( vishets ) maning

och förkasta inte mitt råd#.

Syraks. bok. 6:23.

2500.   Egoismen :: saknar med-känslan : medömkan.

2501.   Egoismen saknar ömheten : ömsintheten ::

omsorgen ::: värmen.

2502.   Livet i ödmjukhetens inre liv : hennes

inbjudan i rikedomarna.

2503.   Livet i saktmodighetens inre liv : hennes

inbjudan saktmodets rikedomar.

2504.   Livet i mildhetens inre liv : hennes milda inbjudan in i de mildhetens rikedomar.

2505.   Livet i sanningens inre liv : vara sanna efterföljare i hennes fotspår.

2506.   Ärelystenheten : skadlig för själens inre liv.

2507.   Ärelystenheten : upphöjer sina egna uttänka

gärningar i ord : handling.

2508.   Ärelystenheten låter sig inte påverkas av ödmjukheten : enkelheten :: litenheten.

2509.   Ärelystenheten god vän med stoltheten :::

övermodet.

2510.   Ärelystenheten :: ödmjukhetens o-vän.

2511.   Tacksamhetens hjärta ::: återspeglar tacksamheten.

2512.   Godhetens hjärta :: återspeglar godheten.

2513.   Lydigt hjärta återspeglar lydighetens rikedomar.

2514.   Saktmodighetens hjärta återspeglar ::: sakmodighetens rikedomar.

2515.   Tystnadens hjärta ::: återspeglar tystnadens

rikedomar.

2516.   Dagens utsäde av tacksamhet ::: morgondagens tacksamhets-skörd.

2517.   Dagens utsäde av tystnad ::: morgondagens

tystnads-skörd.

2518.   Dagens utsäde i snällheten : godheten :::

morgondagens skörd av snällhet : godhet.

2519.   Dagens skörd i saktmod : mildhet :::

morgondagens skörd av saktmodighet : mildhet.

2520.  O-vist hjärta ::: o-vis  tunga förstör :::

goda vänskapen.

2521.  Stressande ord ::: förvirrande : oroliga

tankar.

2522.  Älskvärda : uppskattade :: uppmuntrande ord ::: värda tänka på.

2523.  Ljuga ::: vara lögnens vän.

2524.  Tala sanning ::: vara sanningens vän.

2525.  Trofast kärlek ::: förlåtande kärlek.

2526.  Sanningsfulle vandra vägen uppåt på sanningens väg.

2527.  Sanningens ord är rena.

2528.  Tungans hala ord ::: orena.

2529.  Livs-glädje : livs-harmoni saknas i övermodiges hjärta.

2530.  Glädjefyllt hjärta ::: uppmuntrar sorgset hjärta.

2531.  Harmoni : sinnesro :: sinneslugn  

::: hjärtats läkedom.

2532.  Söka egen ära : ärelystenhet.

2533.  Tjänandets hjärta ::: sviker inte i att trösta

: stödja :: hjälpa.

2534.  Trätgirigheten : grälsjukheten :: mina

o-vänner.

2535.  Sociala ögon : ser de behövandes behov.

2536.  Sociala händer :: öppna händer.

2537.  Tålamodet :: god med-hjälpare.

2538.  Uthålligheten :: god livs-kamrat.

2539.  Ståndaktigheten :: trogen livs-kamrat.

2540.  Trösterika Ord :: berikar livet.

2541.  Tröstaren : hjälparen : livets-stöd :::

trogna livs-kamrater.

2542.  Ärelystenheten : övermodiges vän.

2543.  Ärelystenheten : ödmjukes o-vän. 

2544.  Manlig ödmjukhet :: visar respekt för

kvinnlighetens värdighet.

2545.  Manlig ödmjukhet :: uppskattar :::

ödmjukar sig inför kvinnlighetens emotionella rikedomar.

2546.  Ej : tillåta sin tunga vara skvallrets tjänare.

2547.  Ej : tillåta sin tunga vara förtalets tjänare.

2548.  Ej : tillåta sin tunga vara kivets tjänare.

2549.  Ej : tillåta sin tunga vara lögnens tjänare.

2550.  Ödmjuk tjänare : betjäna andras behov.

2551.  Betjänandets beteende : betjäna andras

livs-behov.

2552.  Beslutsamt : vilande hjärta :: livets trygghet.

2553.  Livets trygghet : själens trygghet.

2554.  Övergivna hjärtan : söker livets trygghet.

2555.  Ha-begäret :: livets fåfäng.

2556.  Begärets lockelser : faror :: själens snara.

2557.  Penning-begärets jagande :: livets agnar

för vinden. 

2558.  Enhet-ligt tal : tankesätt :: tecknet för

en enad grund-kemi.

2559.  Livets vila : Hjärtats vila.

2560.  Livets glädje : hjärtats glädje.

2561.  Hjärtats : sinnets eniga tankar ::

livets harmoni och vila.

2562.  Ha-begärets seendets påverkan : in i

tanke-världen.

      Tanke-världens ha-begär talas ut av tungan.

2563.  Tungan : hjärtats enighet :: verksam

i ord och handling.

2564.  Glädje-fyllt hjärta : sprider glädje.

2565.  Glädje-fyllda hjärtan :: sorgnes glädje.

2566.  Ödmjukt tålamod : livets fullkomlighet.

2567.  Ödmjuk uthållighet : livets fullkomlighet.

2568.  Karaktäriska vilan : fullkomlighetens vila.

2569.  Rädslan : förslavar :: trälbinder tungan.

2570.  Häftige skadar sig själv och sin nästa.

2571.  Vetgirige skadar sig själv och sin nästa.

2572.  Rädslan ingen god förebild.

2573.  Frimodigheten : god förebild.

2574.  Rädslans träldom : slaveri :: ingen

god förebild.

2575.  Livet i rädslan : trälbinder :: förslavar :::

sinnet och hjärtan.

2576.  Rädslan ingen tröstare : hjälpare.

2577.  Frimodigheten : livets tröstare :: hjälpare

::: trygghet.

2578.  Förtalet : skvalleriet :: skrytsamheten

::: trälbinder : förslavar :: sinnet och hjärtat.

2579.  Skvalleriets tunga : trälbinder :: förslavar

människans fria vilja.

2580.  Skrytsamhetens tunga trälbinder : förslavar

människans fria vilja.

2581.  Förtalets tunga trälbinder : förslavar människans fria vilja.

2582.  Ärelystenhetens tunga trälbinder : förslavar

:: människans fria vilja.

2583.  Tungans överlåtenhet : in i lögnens tjänst

:: skadar människan.

2584.  Vredens upprördhet : raseri :: ursinnighet

::: skadar människan. 

2585.  Ödmjuka tankar :: beskyddet mot

ondske-fulla tankar. 

2586.  Tiden mognar fram tålamodets fullkomlighet.

2587.  Tiden mognar fram uthållighetens fullkomlighet.

2588.   Uppmuntran : livsglädjen :: livets lärdom

::: livs-erfarenhet ::::  fördjupar livets värde.

2589.  Saktmodigheten : berikar livet.

2590.  Mildheten : berikar livet.

2591.  Sanningen : berikar livet.

2592.  Tålamodet : berikar  livet.

2593.  Uthålligheten : berikar livet.

2594.  Gnällande : knotande beteende ::

skadar henne själv och sin nästa.

2595.  Bemöta : den behövande :: ger tacksamt

leende.

2596.  Bemöta : vetgirige med häftighet

:: skapar o-vänskap.

2597.  Fattiges uppmuntran : ger tacksamt leende. 

2598.  Girigheten : saknar de fattigas uppmuntran.  

2599.  Girigheten : saknar förnöjsamt hjärta.

   

FULLKOMLIGHETENS VÄG.

TERESIA AV AKVILA.

KAPITEL.  10.

TALAR OM ATT DET INTE RÄCKER MED ATT

FRIGÖRA SIG FRÅN DET OVANNÄMNDA OM MAN

INTE SAMTIDIGT FRIGÖR SIG FRÅN SIG SJÄLV,

OCH ATT DENNA DYGD ÄR FÖRBUNDEN MED

ÖDMJUKHETEN. 

1.  När vi har frigjort oss från världen och våra släktingar och lever instängda här under de redan beskrivna vilkoren, kunde vi lätt inbilla oss,

        att vi hade gjort allt och att det inte finns flera faror att bekämpa.

O, mina systrar, känn er inte för säkra och slå er till ro, ty då handlar ni som mannen, som lugnt gick till

            vila efter att ordentligt ha låst alla dörrar av rädsla för tjuvar, när de redan var inne i huset.

Ty som ni vet blir vi kvar med oss själva och den egna naturen är den farligaste tjuven.

Om vi inte vandrar med stor vaksamhet och var och en noga ger akt på att hon kuvar sin egen vilja,

       vilket är det viktigaste av allt, kommer det

att finnas en mängd ting som berövar oss denna andens heliga frihet och hindrar oss från att flyga

         till vår Skapare, befriade från denna jordens blytunga laster.

2.  För att vända våra böjelser från denna världens förgängliga ting och till det som aldrig skall förgå är det en god hjälp att ständigt bevara i minnet,

          hur fåfängt allt är och och hur snart det förgår.

Det kan synas vara enn svag hjälp, men ändå har det förmågan att så smånigom göra själen allt starkare.

Dessutom måste vi vara mycket på vår vakt också angående obetydliga ting och så snart vi känner oss

          lockade av något av dem, måste vi försöka att vända tankarna därifrån och i stället rikta dem mot Gud.  

Och han skall hjälpa oss.

Han har ju förlänat oss en stor nåd genom att sörja för att det mesta redan är gjort i detta hus.

Men nu återstår det att frigöra oss från oss själva och kuva oss själva, och det är sannerligen mycket

         svårt, eftersom vi står oss själva så nära och älskar oss själva så högt.

3.  Här är det sanna ödmjukheten kan göra sitt inträde, ty denna dygd tycks mig alltid gå tillsammans med självförnekelse.

Det är två systrar som det inte finns någon anledning att skilja från varandra.

Det är inte dessa släktingar som jag rådde er att undvika.

Nej, dessa måste ni tvärtom omfamna, älska och aldrig synas förutan.

O suveräna dygder, mästarinnor över allt skapat, världens härskarinnor!

Det är ni som berfiar oss från alla de snaror och fällor djävulen kan lägga ut.

Hur älskade var ni inte av vår läromästare Jesus Kristus som aldrig ett ögonblick syntes utan er.

Den människa som äger dessa dygder kan lugnt ge sig i strid med hel ahelvetet, med hela världen och alla dess frestelser.

Hon behöver inte frukta någon, ty henne tillhör himmelriket.

Det finns ingen anledning för henne att rädas, ty hon bekymrar sig inte om eller räknar det ens som en förlust ifall hon skulle förlora allt.

Hennes enda fruktan är att misshaga sin Gud

och därför bönfaller hon honom att styrka henne i dessa dygder, så att hon inte förlorar dem av egen skuld.

4.  Dessa dygder är visserligen så beskaffade,

att de döljer sig för den som äger dem.

Hon märker dem aldrig hos sig själv och kan inte tro

att hon äger någon av dem, även om någon annan

skulle påpeka det.   

Men hon värderar dem så högt, att hon ständigt försöker uppnå dem och sålunda fullkomnar hon dem allmer i sig.

De ger sig också till känna hos den som äger dem;

så snart som man närmar sig henne lägger man märke till dem utan att hon vill det.

Men vilken dårskap avmig att prisa självförnekelsen

och ödmjukheten, när härlighetens Konung så har lovprisat dem och bekräftat dem genom sitt lidande!

Sålunda, mina döttrar, det är häri ni måste uppbjuda era krafter om ni vill lämna Egyptiens land, ty när ni finner dessa dygder, finner ni mannat.

Då skall alla ting smaka er, och ur bittra de än är för

världen, så skall ni ändå finna dem ljuva.

5.  Det första vi nu måste göra är att befria oss från kärleken till vår kropp. 

Somliga av oss är naturen så bortskämda att detta inte kommer att kosta litet; de har så många

          bekymmer för sin hälsa att Gud bevare oss för allt besvär de förorsakar, det gäller särskilt nunnor men även andra.

Det finns nunnor som tycks tro att vi kommit till

klostret endast för att se till att vi inte dör, och i denna avsikt tar de till alla medel till buds.

I detta hus finns det visserligen föga möjlighet att omsätta sådana omsorger i handling, men jag skulle

        vilja att man inte ens önskade sig dem.

Systrar, besluta er då äntligen för att ha kommit hit för att dö för Kristus, inte för att omhulda er för Kristi skull.

Djävulen intalar oss ibland att det är nödvändigt att omhulda sig för att kunna följa och iaktta ordensregeln.

Och somliga är, bevars väl, så måna om att akta på

          och bevara hälsan för regelns skull, att de dör utan ha följt den till punkt och pricka en månad,

kanske inte ens en enda dag.

Jag förstår verkligen inte varför vi i så fall

komit till klostret.

6.  Oroa er inte för att vi i detta hänseende skall brista i måtta!

Det vore ett under, ty biktfäderna befarar genast at vi skall ta livet avv os genom botövningarna.

Och själva har vi en sådan avsky för blotta tanken på att vi häri kunde brista i måtta, att jag önskar att

        vi vore lika samvetsgranna i allt det övriga.

Jag vet liksom inte heller jag bryr mig om ifall de säger, at jag dömer andra efter mig själv, ty de skulle bara säga sanningen.

Jag tror för min del att ju mer vi skämmer bort oss desto sjukare gör oss Herren, åtminstone har han

        bevisat mig stort förbarmande genom att

handla så mot mig; ty eftersom jag skulle ha skämt

       bort mig i vilket fall som helst, ville han ge mig

enn orsak därtill.

Det är skrattretande att se vilka stor abekymmer enn del gör sig i detta avseende.

Ibland känner de ett plötsligt behov att göra bot så att säga utan rim och reson, men det varar inte mer

       än ett par dagar, sedan inbillar djävulen dem att de skadar sig själva och får dem at sky boten.

Och sedan vågar de inte ens fullgöra den som regeln föreskriver, ty de har ju redan erfarit följderna.

Och snart uppfyller vi inte ens regelns minsta föreskrifter, inte ens tystnaden, som verkligen inte kan skada oss.   

Knappt känner vi en smula huvudvärk, förrän vi uteblir från koret, fastän inte heller det skulle betytt döden för oss. 

Och därtill vill vi uppfinna botövningar efter vårt eget huvud, så att vi till slut varken kan  göra det ena eller det andra.

Ibland är det en helt ringa opasslighet som kommer oss att inse att vi ej är förpliktade at göra någonting

       alls och att vi redan uppfyllt allt, när vi bett

priorinnan om befrielse frånn alla våra skyldigheter.

7.   Men varför, kommer ni att säga, gör piorinnan det?

Hon kanske inte skulle göra det, om hon visste vad som försiggick inom oss.

Men det är ju ni själva som säger henne att det är nödvändigt och det finns alltid någon läkare till hands för att bekräfta det som ni säger;

      en vännina eler släkting kanske gråter vid er sida.

Vad vill ni att den stackars priorinnan skall göra?

Hon är alltför rädd att brista ut i kärek och låter hellre er göra det.

8.  Detta är saker som någon gång kan inträffa, därför framhåller jag demm här så att ni må akta er för dem.

Ty om djävulen börjar med att skrämma oss med att vi kan förlora hälsan så kommer vi aldrig att göra

någonting.

Må Herren ge oss ljus att i allt handla tillbörligt!

     Amen.      

      

   

   

      

 

 

         

FULKOMLIGHETENS VÄG.

TERESIA AV AKVILA.

KAPITEL.   11.

FORTSÄTTER ATT BEHANDLA SJÄLVFÖRNEKELSEN.

TALAR OM HUR VI SKALL ÖVA DEN UNDER SJUKDOM.

1. Att vi ständigt beklagar oss över små opassligheter är för mig, mina systrar, ett tecken på ofullkomlighet.

Gör det inte om ni kan bär adem!

Om lidandet är stort så säger det självt ifrån.

Och det är ett annat slags klagan, den kan man inte ta miste på.

Tänk på att ni är få till antalet!

Tar en av er till vana att ständigt klaga, kan hon,

förutsatt at ni älskar varandra och att kärleken

       härskar bland er, oroa alla de andra.

Om någon verkligen är sjuk så skall honn säga det och ta det nödvändiga botemedlet.

Om ni befriats från kärleken till er själva, kommer  ni att sörja över minsta lindring, så att det inte finns någon fara för att ni skall tillgripa den i onödan

       eller beklaga er utan orsak.

Men om det är nödvändigt vor edet mycket sämre att inte säga något än att söka lindring i onödan.

Det vore också mycket orätt om man då inte visade er medlidande.

2.  Jag är emellertid säker på att där kärleken råder och ni är få till antalet, där skall det aldrig fattas er någon omsorg när ni är sjuka.

Men börja inte att beklaga er över vissa kvinnliga

svagheter och opassligheter, ty det är i ibland djävulen som intalar oss dessa smärtor vilka

        kommer och går.

Om ni inte lägger bort vanan att tala om em och beklaga er över allting ----- utom för Gud allena ------

       så kommer det aldrig att bli någon ände på

dem.

Vår kropp har nämligen det felet att ju mer den blir

omskött, desto fler behov upptäcker den.

Det är förunderligt hur mycket den älskar att bli bortskämd.

Det minsta behov tjänar den som täckmantel för att den stackars själen och hindra den att uvecklas.

3.  Tänk på alla fattiga, sjuka människor som inte har någon att beklaga sig för.

Det går inte att både vara fattig och bortskämd.

Glöm inte heller bort de många gifta kvinnor -----

jag vet att sådana finns, även i den högsta samhällsklassen ------ som, svåra lidanden och svåra prövningar, inte vågar klaga för at inte misshaga sina män.

Ni och jag, arma synderska, vi har väl inte kommit hit för att bli bättre behandlade än de? 

O, hur fria är ni inte från världens många bekymmer!

Lär er då att lida en smula för Guds kärleks skull utan att alla måste veta det!

En kvinna som är olyckligt gift lider svårt av detta utan att söka tröst hos någon av fruktan för att det kunde komma till hennes mans öron, ifall hon

         talade om det eller beklagade sig för någon.

Och vi skulle inte med Guds hjälp kunna bära några av de lidande som han sänder oss för våra synders skull?

Allra helst som det inte blir det minsta bättre för

att man beklagar sig.

4.  Det jag har sagt gäller inte i fråga om allvarligare sjukdomar, som till exempel häftig feber, fast

      jag även i sådana fall ber er att alltid bevara måtta och tålamod.

Jag tänker snarare på de små  krämpor som inte fordrar sängliggande.

Men vad skulle hända om dessa rader blev lästa utanför detta hus? 

Vad skulle alla nunnorna säga om mig?

Hur gärna skulle jag inte bära allt om det hjälpte någon att bättra sitt liv!

Det behövs bara att en enda syster tar för vana at beklaga sig utan orsak, för att man till sist skall få för vana att inte tro någon annan,  hur sjuk hon än är.

Låt oss minnas våra heliga fäder, dessa eremiter från forna dagar, vars liv vi försöker efterlikna.

Vilka smärtor har de inte utstått, och det i en så stor ensamhet!

Vilken hunger och kyla!

Vilken brännande sol och hetta har de inte lidat av utan att ha någon at beklaga sig för, utom för

Gud allena!

Tror ni att de var gjorda av järn?

Nej, de var lika ömtåliga som vi.

Var övertygade om, döttrar, att ni väl börjar underkuva denna stackars kropp kommer den inte längre att besvära oss så mycket.

Det kommer att finnas tillräckligt många systrar som sörjer för vad ni behöver.

Ödsla därför inte omsorger på er själva, såframt det inte skulle röra sig om ett tvingande behov.

Om vi inte en gång för alla beslutar oss föra att stå ut med både död och dålig hälsa, kommer vi aldrig att göra någnting.

5.  Försök att inte längre frukta döden och överlämna er fullständigt åt Gud, hända vad som hända vill.

Vad betyder det väl om vi dör?

Hur ofta har inte kroppen gäckat oss?

Kan vi inte för en gångs skull gäcka den?

Tro mig, detta beslut är långt viktigare än vi kan föreställa oss.

Ty om vi ofta och i allt högre grad anstränger oss i denna sak skall vi med Guds nåd bli herrar över kroppen.

Att besegra en dylik fiende är en stor hjälp för att kunna kämpa vidare i livets strid.

Herren förläne oss denna nåd eftersom han har makt därtill! 

Dock är jag helt säker på att endast den förstår vinningen som redan njuter av segern.

Den är så stor att jag inte tror någon kommer att ångra de mödor hon gått igenom för att uppnå denna frid och detta herravälde över sin kropp.