FULLKOMLIGHETENS VÄG.

KAPITEL.  9.

TERESIA AV AKVILA.

TALAR OM HUR HÄLSOSAMT DET ÄR FÖR DEM SOM

HAR LÄMNAT VÄRLDEN ATT OCKSÅ UNDVIKA

SINA SLÄKTINGAR OCH HUR MÅNGA TROGNA

VÄNNER DE SKALL FINNA I DERAS STÄLLE.

1.   O, om vi klosterfolk ändå förstod, vilken skada vi lider genom att ofta träffa våra släktingar,

        hur skulle vi då inte fly dem!

Jag kan inte förstå vilken tröst de kan skänka oss eller hur de, bortsett från att de får oss att försumma våra plikter mot Gud, kan bringa oss någon frid eller hjälp.

Ty vi kan inte och det är oss tillåtet att ta del i deras nöjen, men vi i deras bekymmer, över vilka vi måste gråta, och ibland mer än de själva.

I sanning, om de ger oss något lekamligt gott,

så får vår själ dyrt betala det.

Från detta är ni befriade här, eftersom allt är gemensamt och ingen få ta emot någon enskild

gåva.

Alla allmosor tillfaller gemenskapen och den enskilda är sålunda inte förpliktad att återgälda dem.

Ni vet ju att det är Herren som skall sörja för alla gemensamt.

2.   Jag är förskräckt över den skada som umgänget med våra släktingar förosakar oss.

Jag tror inte att någon som inte har erfarit det kan tro det.

Och ändå, hur bortglömd synes inte fullkomlighet i detta avseende vara i klostren idag!

Jag vet inte hur mycket vi egentligen lämnar av

världen, när vi säger att vi lämnar allt för Guds skull, om vi inte också skiljer oss från det

         huvudsakliga, det viktigaste av allt ------

våra släktingar.

Det har gått så långt att man anser klosterfolk brista i dygd om de inte håller mycket av sina släktingar och träffar dem ofta.

Och man säger det inte endast, utan man lägger också fram sina skäl.

3.  I detta hus, mina döttrar, måste ni beflita er om att anbefalla era släktingar åt Gud.

Det är tillbörligt.

Men annars måste vi utesluta dem från våra tankar så mycket som möjligt, eftersom naturen gör att vi mera fästa vid dem än andra människor.

Jag var mycket älskad av de mina, efter vad de brukade säga, och själv älskade jag dem till den

grad, att jag inte lät dem glömma bort mig.

Men jag har genom min egen och andras erfarenhet lärt mig att det är Guds tjänare som hjälper mig, när jag befinner mig i trångmål. 

Mina släktingar, bortsett från mina föräldrar,

har hjälp mig mycket litet.

Det vore ju mycket underligt om föräldrar inte skulle hjälpa sina barn.

Det är därför inte mer än rätt att vi inte håller oss borta från dem, när de är i behov av tröst.

Om vi bara ser till att vi inte sviker vårt huvudändamål, så kan vi träffa dem liksom våra syskon och ändå bevara andens frukt.

4.  Tro mig, mina systrar, om ni tjänar Gud som ni bör skall ni inte finna bättre släktingar än dem som Herren sänder er.

Jag vet att det är så, och om ni fortsätter att leva som om ni nu gör, samtidigt som ni betänker hur mycket ni skulle misshaga er sanne Vän och

          Brudgum om ni handlade annorlunda, så kan ni vara övertygade om, att ni snart skall uppnå denna frihet.

Då kommer ni att lita mer på dem som som älskar er endast för hans skull än på alla era släktingar, och de kommer aldrig att svika er, och sålunda

      kommer att finna föräldrar och syskon där ni aldrig väntade er det.

Eftersom de endast söker lön hos Gud, hjälper de oss för intet.

De andra däremot som vill ha gengåvor av oss tröttnar snart när de ser att vi är fattiga och inte i stånd att göra något för dem.

Fastän detta inte alltid är fallet, är det idag vanligen så i världen, ty sådan är nu en gång världen.

Om någon skulle säga er något annat och det är en dygd att handla så, tro honom inte.

Om jag skulle tala om allt ont detta kan föra med sig, vore jag tvungen att vara mycket utförlig.

Men andra, som bättre förstår vad de säger än vad  jag gör, har skrivit om detta, därför kan det sagda räcka.

Om jag, som är så ofullkomlig, förstår detta så väl, vad skall då inte de som är fullkomliga göra?

5.  Alla de råd som helgonen ger oss att fly världen är sannerligen mycket goda.

Tro mig, det som mest binder oss vid världen är, som jag redan sagt, våra släktingar.

Och det finns ingenting som det är svårare att bli fri från än från dem.

Därför handlar de klokt som flyr från sin hembygd, om det hjälper, menar jag, ty jag tror inte att det beror så mycket på att kroppsligen avlägsna sig,

        som på att tveklöst hänge sig åt den gode Jesus, vår Herre, ty i honom finner ju själen allt och glömmer därför bort allt det övriga.

Den yttre skilsmässan är dock en stor hjälp till dess vi grundligt fattat denna sanning.

Senare kan det hända att Herren vill att vi åter skall träffa dem, så att vi skall finna ett kors där vi förut sökte oss själva.