INRE BORGEN.

SJUNDE BONINGEN.

ANDRA KAPITLET.

FORTSÄTTER MED DET SAMMA OCH BESKRIVER

SKILLNADEN MELLAN DEN ANDLIGA FÖRENINGEN

OCH DET ANDLIGA BRÖLLOPET.

FÖRKLARAR DETTA MED SUBTILA LIKNELSER.

1.  Vi kommer nu att behandla det gudomliga och andliga äktenskapet, fastän denna stora nådegåva

          inte helt kan fullbordas så länge vi lever,

ty om vi avlägsnar oss från Gud skänker denna rika

      välsignelse förlorad.

Första gången Gud skänker denna nåd vill Hans Majestät visa sig för själen genom en bildvision

      av hans allraheligaste Mänskliga Natur, för att hon må komma till insikt härom och inte vara

          okunnig om att hon får ta emot en så övermåttan stor gåva.

För andra personer kan det ske i andra former.

   

För den vi nyss nämnde ( FÖRF. ) visade sig Herren strax efter kommunionen i stor glans och skönhet

        och majestät, som hon hade gjort efter sin uppståndelse, och han sade till henne att det

         nu var tid att hon toge på sig hans angelägenheter som om de vore hennes egna,

      så skulle han dra försorg om hennes.

Även andra ord sade han som är lättare att uppfatta än att utsäga.

2.  Det kunde tyckas att detta inte är något nytt,

eftersom Herren andra gånger har visat sig för denna själ på detta sätt.

Men skillnaden var så stor att synen lämnade henne alldeles utom sig och förfärad, dels därför att den

          kom med en sådan styrka, dels på grund av de ord som sades, likaså därför att hon i sin själs innersta, där detta skedde, aldrig hade sett någon vision lik denna.

Ni måste veta att det är den största skillnad mellan alla föregående visioner och dem som hör denna boning till.

Och lika stor är skillnaden mellan den andliga trolovningen och det andliga äktenskapet som mellan trolovade och sådana som aldrig mer kan skiljas.

3.  Jag har redan sagt att även om mann framställer dessa liknelser ------ därför att det inte finns bättre att tillgå ------ så måste var och en inse att här finns

         det inte mer minne av kroppen än om själen inte längre vore kvar i den utan hade blivit helt ande.

Och detta gäller i mycket högre grad om det andliga äktenskapet, ty denna hemliga förening sker i själens allra innersta medelpunkt, där Gud själv bör

         ha sin boning, och där han, förefaller det mig, inte behöver någon dör för att komma in.

Jag säger att det inte behövs någon dörr, därför att allt vad jag hittills har talat om tycks förmedlas genom sinnena och själskrafterna, och så bör

        det också vara när det gäller att uppenbara Vår Herres Mänskliga Natur.

Men när det går över till det andliga äktenskapets förening blir det något helt annorlunda.

Då uppenbarar sig Herren i denna själens medelpunkt inte i en bildvision utan i sig Herren i en intellektuell vision ----- långt subtilare än de förut

        beskrivna genom dörren, och sade till dem:

"Pax Vobis"  ( FRID VARE MED EDER ).

Detta är en så stor hemlighet och en så hög nåd,

det som Gud nu förlänar själen i ett enda ögonblick och till hennes allra största glädje, att jag inte vet

         vad det skaljämföras med.

Det skulle då vara med Guds vilja att i detta ögonblick uppenbara den härlighet som är i himlen, på ett högre sätt än i någon vision eller andlig

      vederkvickelse.

Mer kan inte sägas än att ----- så långt det går att fatta det ------ själen, jag menar anden i denna själ, blir ett med Gud.

Han, som också är en ande, har velat uppenbara den kärlek Hans Majestät hyser för oss och låta några komma därhän att de kan fatta detta,

          på det att vi må prisa hans storhet.

Han har behagat förena sig med sin skapelse på så sätt att liksom gifta inte mer kan skiljas från varandra så vill han inte skiljas från den.

4.  Den andliga trolovningen är något annat, eftersom de två många gånger blir skilda åt.

Så står det också till med föreningens bön; ty även om det blir förening när två förenar sig till ett, så kan de till sist skiljas åt för att återigen bli var och

        en sin egen, som vi ser dagligdags; denna Herrens nåd går snabbt förbi,, och själen blir

      lämnad ensam utan något sällskap, det vill säga något som hon är medveten om.

Så är det inte med denna andra nådegåva från Herren, ty nu förblir själen alltid förenad med sin Gud i själva sin medelpunkt.

Låt oss säga att föreningen är som om två vaxljus till sist förenades så helt med varandra att allt

       bleve ett enda ljus, så att veken och ljuset och vaxet helt och hållet bleve ett.

Men sedan kunde det ena ljuset mycket väl skilja sig från det andra så att det åter bleve två ljus, eller veken kunde skilja sig från vaxet.

Här däremot är det som med vattnet som faller från himlen i en flod eller en källa.

Det förblir alltigenom vatten så att man inte kan dela det eller åtskilja vad som är vattnet i floden eller det vatten som har fallit från himlen.

Eller som när en liten bäck rinne rut i havet och det inte finns någon möjlighet att skilja denn därifrån.

Eller som ett rum där ljuset flödar in från två fönster, och fastän det kommer från olika håll ändå blir ett enda stort och elt ljus.

5.  När Sankt Paulus säger "Den som håller sig till Herren, han är en ande med honom"  ( 1 Kor. 6:17 ),

        är det kanske så att han vill anspela på detta allrahögsta äktenskap, vars förutsättning är

           att Hans Majestät har gått in i själen för att förena sig med henne.

Likaså säger han: "Mihi vivere Christus est, mori lucrum" ( FÖR MIG ÄR LIVET KRISTUS, OCH DÖDEN EN VINNING , Fil. 1:21 ).

Så förefaller mig själen också kunna säga, ty det är här den lilla fjärilen vi har talat om dör, och det med den största glädje, därför att henne sliv är i Kristus.

6.  Detta blir lättare att fatta ju längre tiden lider och ju mer verkningarna visar sig.

Hemliga rörelser i det inte lär oss klart inse att Gud är den som ger vår själ liv; ofta når de en sådan styrka att det är alldeles omöjligt att tvivla, ty

      själen förstår mycket väl deras innebörd fastän hon inte kan säga det.

Känslan kan bli så stark att den många gånger tar sig uttryck i glädjefyllda ord som hon inte förmår undertrycka:

O mitt livs liv och stöd som håller mig uppe!

       samt annat liknande.

Ty från dessa gudomliga bröst, varur Gud ständigt tycks ge näring åt själen, strömmar strålar av mjölk till styrka för alla som bor i borgen.

Det ser ut som om Herren ville låta dem på något sätt njuta av det själen åtnjuter.

Från den vattenrika ström där detta lilla källdrag förlorat sig väller ibland fram en mäktig flod vars vatten kan ge näring åt dem som i det kroppsliga

       har att tjäna de båda trolovade.

Och liksom en människa som plötsligt blir översköljd av detta vatten, har oaktsam hon än är ändå känner av det, på samma sätt, och rent av

         med ännu större säkerhet, märker de verkningar  jag har beskrivit.

Ty liksom en stor vattenmassa inte kan skäölja över oss utan att den har något ursprung ----- som jag har sagt ------ måste det stå klart at det i vårt innersta

        finns någon som kastar dessa pilar och därmed ger  liv åt vårt liv.

Likaså måste det finnas en sol varifrån det enda stora ljuset utgår och blir sänt till krafterna i själens innerrsta.

Denna rubbas ----- som jag har sagt ---- inte från sin medelpunkt och inte heller mister den sinn frid, ty han själv, som när Apostlarna var tillsammans hälsade dem med sin frid, kan också skänka frid åt själen. 

7. Här påminner jag att denna Herrens hälsning måste betyda mycket mer än vad den låter, liksom det det han sade till den ärorika Magdalena,

         att han hon skulle gå i frid.

Ty liksom Herrens ord är gärningar gjorda inom sig själva, så bör deras inverkan på de själar som redan berett sig för dem bli att de frigör sig från allt som

         är kroppsligt i själen och och blir ren ande, för att de skall kunna förena sig i den himmelska

       föreningen med den oskapade anden.

Vad som är alldeles säkert är att om vi tömmer oss på allt som är skapt och gär oss fria från det av kärlek till Gud, så kommer denna Herre att

        uppfylla oss med sig själv.

Sålunda hände det en gång att Vår Herre Jesus Kristus bad för för sina Apostlar ----- jag vet inte vad det står ----- ( GRACIAN STRÖK PARENTESEN OCH ANGAV STÄLLET :  JOH. 17:21 )

         att det skulle bli ett med Fadern och honom, liksom Vår Herre Jesus Kristus var i Fadern och Fadern i honom.

     

Vilken kärlek kan vara större änn denna!

Och här behöver ingen av oss alla stå utanför, ty så säger Hans Majestät:

       "Men kicke för dessa allenast beder jag, utan ock för dem som genom deras ord skola tro på mig"

( Joh. 17:20 ), och vidare säger han:

      "Jag är i  dem"  ( Joh. 17:23 ).

8.  O Gud hjälpe mig, hur sana är inte dessa ord,  och hur väl förstår själen dem inte när hon i bönens tillstånd återfinner dem hos sig själv!

Och hur väl skulle vi inte alla förstå dem, om det inte vore vårt eget fel, ty vår Herres och Konungs Jesu Kristi ord kan inte bedra!

Men hur bedrar vi oss  i nte själva genom att inte hålla oss beredda och avstå från allt som kan vara         til hinder för detta ljus.

Vi ser oss inte i den spegel vi stirrar in i och där vår bild är ingraverad.  

9.  Låt oss nu återvända till det vi t alade om.

När Herren har fört in själen i detta sitt hus, som är just denna själs medelpunkt, liksom det sägs att den empyreiska himlen ----- där Vår Herre själv bor

       -------- I motsats  till de övriga himmelsfärerna

är orörlig, så förefaller dernna själ efter att ha trätt in här inte längre vara underkastad de rörelser som

       brukar förhärja våra krafter och vårt inbillningsliv så att friden går förlorad.

Dert ser ut som om jag ville säga att själen efter att ha blivit upphöjd till detta tillstånd och fått del av denna Guds nåd kunde vara säker om sin frälsning och om att aldrig bli  utsatt för återfall.

Något sådant har jag ingalunda sagt.

Var gång jag har talat om detta, at själen är i säkerhet, är det så att förstå, att detta varar så länge det gudomliga Majestätet håller henne i sinhand och hon inte förtörnar honom.

Det vet jag åtminstone med visshet, att även om hon befinner sig i detta tillstånd och vandrar i ännu större fruuktan än förut.

Honn aktar sig noga för att i minsta månmisshaga Gud, hennes högsta önskan är att tjäna honom ------- var om mera längre fram ------ och hon känner sig

       stundligen plågad och skamsen över hur litet hon kan göra och hur mycket hon är skyldig att göra. 

Det är ett icke ringa kors utan en mycket svår botövning.

Och jju större botgöringen är, desto mer fröjdas själen.

Den sannskyldiga botgöringen består  i att Gud berövar henne hälsa och krafter så att hon kan fullgöra sina späkningar.

Även om jag förut har talat om svåra plågor, är de mycket värre här.

Allt torde bero på var hennes rötter är planterade.

Om ett träd som växer vid vattubäckar har friskare grönska och bär mera frukt, vad är det då för underligt i denna själens starka längtan, eftersom

            hennes sanna ande har blivit ett med det himmelska vatten vi har talat om? 

10.   För att återvända till det vi talad eom bör det inte uppfattas som om själsförmögenheterna och sinnena och passionerna alltid vilade i denna frid.

Själen gör det.

Men i de övriga boningarna är det ännu inte slut på krigstider och vedermödor och trångmål, dock inte så att själen själv skulle förlora sin frid och avskildhet.

Detta är det vanliga.

Denna vår själs medelpunkt ----- eller denna ande  ----

är något så svårt att beskriva eller ens tro på, att jag, mina systrar, som har så ringa förmåga att

       uttrycka mig begripligt, ogärna vill inleda er i frestelsen att inte tro på vad jag säger.

Ty att säga att det finns plågor och vedermödor men att själen ändå vilar i frid, det är en betänklig sak.

Jag vill göra en jämförelse, eller två.

Gud give att de måtte säga er något.

Men om så inte sker, vet jag ändå att det jag säger är sant.

11.  Konungen bor i sitt palats.

Han har många krig i sitt kungadöme och många svårigheter, men ändå står han kvar där han står.

Likaså är det här.

Även om det i de andra boningarna råder stort tumult och farliga vilddjur stryker omkring och  larmet skallar i öronen, så kan ingen tränga in i denna innersta boning och driva någon därur.

Inte heller kan det oväsen som hörs, hur plågsamt det än må tyckas, rubba själens ro och beröva henne friden.

Ty passionerna är redan besegrade; de vågar inte ta sig in, därför att de skulle komma ut ännu kraftlösare.

Hela kroppen må lida pin.

Men om huvudet är friskt så behöver värken i  kroppen inte ge anledning till huvudvärk.

Dessa jämförelser kommer mig at skratta; jag är  inte nöjd med dem, men jag kan inte hitta på några bättre.

Ni må tänka vad ni vill om dem, men det jag säger är sant.

       

 

  

  

  

   

   

 

DEN INRE BORGEN.

SJUNDE BONINGEN.

TREDJE KAPITLET.

HANDLAR OM DE STORA VERKNINGARNA AV DEN

BÖNEFORM VI HAR TALAT OM.

DET ÄR NÖDVÄNDIGT ATT UPPMÄRKSAMMA

OCH BESINNA DETTA, TY SKILLNADEN MELLAN

DEN OCH DE FÖRUT BESKRIVNA BÖNEFORMERNA

ÄR FÖRUNDERLIGT STOR.

1.  Vi kan nu säga att den lilla fjärilen redan har dött, med den allra största glädje över att kommit till ro över att Kristus lever i henne.

Vi skall nu se efter vad det är för ett liv hon har och hur det skiljer sig från det hon hade förut.

Ty det är genom verkningarna vi lär oss ins eom det vi har sagt är sant.

Efter vad jag kan förstå är verkningarna följande.

2.  För det första, en glömska av sig själv, så att hon sannerligen inte tycker sig finnas till, som jag redan

        finnas till, som redan har sagt.

Honn har helt kommit därhän att hon inte vet av sig själv eller minns att det är för henne finns vare sig himmel eller liv eller ära, ty det enda hon bryr sig om är att verka för Guds är.

Det förefaller henne som om hon hörde från Hans Majestät nu hade blivit satta i verket, nämligen att om hon åtoge sig hans sak, så skulle han åtaga

sig hennes.

( DESSA ORD, SOM FÖRF. HÖRDE FEM ÅR TIDIGARE, ÅTERGES OCKSÅ I FÖREG. KAP )

Sålunda har hon inga bekymmer för vad helst som kan hända, utan hon lever i en egendomlig glömska, så att hon ------ som jag har sagt ------ tycker sig inte finnas till.

Det finns ingenting, ingenting som hon vill ägna sig åt, om hon inte funne det komma på hennes lott att göra något, om än på minsta vis, för att öka Guds heder och ära.

Ty för att det skulle hon mycket gärna ge

sitt liv.

3.  Av detta, mina döttrar, skall ni inte dra den slutsatsen att hon slutar upp med att äta och sova

-------- fastän detta kan vara till stor plåga för henne

-------- eller försummar de plikter hennes stånd ålägger henne.

Vi talade om inre ting.

Vad de yttre beträffar är det föga att säga.

Vad som plågar henne är att se att det hon kan göra av egen kraft är ett intet.

Av allt hon kan och förstår vara till Vår Herres tjänst vill hon inte försumma det minsta för något på jorden.

4.  För det andra har hon en stark längtan efter att lida, men inte så att hon blir oroad av den,

som förut.

Ty hos dessa själar har längtan efter att Guds vilja må ske med dem nått en sådan styrka att allt vad Hans Majestät gör synes dem gott.

Vill han att de skall lida, är det bra; om inte, grämer de sig inte till döds, som tidigare.

5.  Likaså känner dessa själar en stor inr eglädje när de blir förföljda.

Dras frid är mycket djupare än den jag har beskrivit,

och de hyser inte minsta fiendskap mot dem som gör eller vill gör dem illa.

Tvärtom, de fattar en särskild kärlek till dem, så att de, om de ser dem vara i trångmål, känner stor ömhet för dem och ville göra vad som helst för att befria dem därifrån.

Av fullaste hjärta anbefaller de dem åt Gud, och det skulle glädja derm om de nådegåvor Hans Majestät har förlänat dem istället gåves åt dessa så att de upphörde att förtörna Vår Herre.

6.  Vilka som mest av allt förvånar mig är detta:

ni har redan sett vilka vedermödor och prövningar de får utstå som förgäves önskar dö för att få

      leva i Vår Herres glädje.

Men nu har de en så stark önskan att tjäna honom

och bidraga till hans lov och om möjligt vara till

       nytta för någon själ, att de inte bara inte längre önskar att dö, utan gärna vill leva ännu många år, och detta  under de värsta vedermödor, om Herren

            därigenom kunde bli i allra minsta mån prisad och ärad.

 

Om de med säkerhet visste att själen genom att lämna  kroppen skull efå den fullkomliga glädjen i Gud, skulle de inte bry sig om det, inte heller skulle

       de tänka på den ära som tillkommer helgonen, ty den eftertraktar de inte längre.

För dem består äran i att kunna vara till någon hjälp för dem Korsfäste, särskilt när de ser hur ofta han

         blir förorättad och hur få de är som verkligen är måna om hans ära och avstår från allt annat.

7.  Sanningen är att de ibland glömmer detta, känner på nytt det ömmaste begär att finna glädjen i Gud och vill få ett slut på denna landsflykt, särskilt när de ser hur föga de kan honom.

Men strax därefter vänder de åter om, ser in i sig själva och finner att de har honom inom sig oavlåtligt.

Med detta låter de sig nöja, och offrar åt Hans Majestät sin vilja att leva som det dyrbaraste

       offer de kan ge honom.

De har inte större fruktan för döden än för den ljuvligaste hänryckning.

Saken är den att han, som förut ingav själen dessa begär somm förde med sig så svåra lidanden, nu inger henne helt andra.

Må han vara välsignad och prisad i evighet.

8.  Kort sagt, vad dessa själar åtrår är inte längre hugsvalelser och vederkvickelser, ty nu har de Herren själv inom sig, och Hans Majestät är den som lever i dem.

Det är klart att hans liv inte var annat än en ständig pina, och så gestaltar jhan också vårt liv, åtminstone vad våra önskningar beträffar.

För övrigt behandlar han oss som svaga väsen och ger oss del av sin styrka  när han finner det vara

av nöden.

En stor frigörelse från allt och en längtan efter att ständigt vara antingen ensam eller sysselsatt

      med sådant som kan vara till nytta för någon själ.

ingen torka och heller inge inre prövningar,  utan bara den mest kärleksfulla hågkomst av Vår Herre, vars ära och pris är det enda en sådan själ eftersträvar.

Glömmer hon sig och blir försumlig, väcker Herren själv upp henne, så som jag har sagt. 

Hon ser då i full klarhet att denna ingivelse ----- eller

         vad jag nu skall kalla den ------ kommer från själens innersta, så som det redan har sagts om

       ingivelserna.

De kommer mjukt och milt, men inte från tanken eller minnet eller från något som själen kan antas ha minsta del i.

Detta är så normalt och vanligy att det är lätt att iaktta om man är uppmärksam.

Liksom elden, hur starkt den än brinner, aldrig låter sina lågor stiga nedåt utan endast uppåt, så är det klart att denna inre rörelse kommer från själens

         mittpunkt och väcker dess krafter till liv.

9.   Säkert är att om det inte vore någon annan vinst

med denna bönens väg än att lära oss inse hur Gud lägger ner särskild omsorg på att sätta sig i förbindelse med oss och ivrigt anropa oss

-------- något mindre tycks det inte vara ---- att bli ett med honom, så förefaller mig vilka prövningar som helst vara väl motiverade när de gör oss delaktiga

          av dessa tecken på hans kärlek, lika ljuvliga som genomträngande.

Detta har ni, mina systrar, fått erfara, ty jag tror

att när Herren har förlänat oss gåvan av föreningens bön, så har han också denna omsorg om oss,

         om vi inte försummar att hålla hans bud.

Har vi haft denna erfarenhet bör vi hålla i minnet att den tillhör den inre boningen i vår själ, där Gud

        själv bor och är värd allt pris.

Ty förvisso är det från honom som detta budskap eller brev kommer, skrivet med en sådan kärlek att endast ni själva kan förstå skriften och vad den

ber er om.

Och avstå under iinga villkor från att svara Hans Majestät, även om ni till det yttre är sysselsatta med att umgås med anda människor.

Ty ofta händer det att Herren vill förläna oss denna hemliga nåd inför allmänheten, men då är det

        mycket lätt för er att ------ eftersom svaret ges i ert innersta ------- betyga er kärlek eller säga som Sankt Paulus :

"Vad vill du, Herre, att jag skall göra?

( Apg. 9:6 enl. Vulgata ).

På många sätt skall han då lära oss vad vi skall göra för att behaga honom, och detta är den lägliga tiden, eftrersom han tycks lyssna till oss, och nästan alltid sätter denna fina beröring själen i stånd till att med fast vilja kunna göra det som vi har talat om.

10.  Skillnaden mellan denna och de andra boningarna är som sagt var:

att det här nästan aldrig finns vare sig torka eller

           inre tumult, som tid efter annan förekommer i de övriga; här är själen nästan alltid i ro; och fruktar inte att denna höga nåd kan vara djävulens bländverk, utan hon är stadigt förvissad om att den kommer från Gud.

Ty, som jag sagt, här har sinnena och själskrafterna ingen del; Hans Majesät uppenbarar sig i själen och gör den till ett med sig, så att ------ enligt min tro -----

        djävulen inte vågar träda in och Herren inte heller tillåter honom att göra det.

Alla de nådegåvor som här kommer själen till del

--------- som jag har sagt ------ har inte sitt ursprung i själen själv,  utom i så motto att hon har överlåtit allt åt Gud.  

11.  Så lungt och utan varje buller går Herren till väga när han här är själen till gagn och lärdom,

        att det tycks mig likna uppförandet av Salomos tempel, där heller inte det minsta buller hördes.

Likaså är det i detta Guds tempel, i denna hans boning, där endast han och själen har sin glädje i varandra under den fullkomligaste tystnad.

Här finns det inget skäl för förståndet att bubbla eller leta, ty Herren som har skapat det vill att det

      skall vila sig och liksom genom en liten dörrspringa se på vad som händer.

Om det tidvis förlorar denna syn och inte längre ser något, så varar dtt abara korta stunder; ty enligt min mening försvinner inte själsförmögenheterna utan upphör endast att vara i verksamhet och är liksom bländade.

12.  Det är vad jag också är när jagserhur själen, när hon har nått hit, går miste om alla dessa hänryckningar, om inte någon enstaka gång, och

      då inte med samma extas och andens flykt som tidigare.

Men detta händer mycket sällan mycket sällan -----

och nästan aldrig inför allmänheten, vilket förut hörde till vanligheten ------ inte  heller i samband

        med stora andaktövningar; det bekommer henne föga att se en andaktsbild eller höra en predikan ----- det är nästan som om hon inte hörde

        den ----- och detsamma är det med musikern.

Annat var det med den stackars lill afjärilen, som gick där så ängsligt att allt bragte henne i hänryckning och kom henne att flyga.

Nu är det som om hon hade funnit sitt viloställe, eller som om själen hade sett så mycket i denna

          boningen att hon inte förvånas över något, eller som om hon inte längre befann sig så väl i den där ensamheten som hon brukade göra innan hon fick njuta av ett sådant sällskap.

Med ett ord, mina systrar, vad orsaken är vet  jag inte, men när Herren har börjat visa själen vad som finns i denna boning och försätte henne dit,

         då slipper hon undan den stora svaghet som var hennes värsta vedermöda, och förut slipper hon den inte.

Kanske är det så att Herren har styrkt och vidgat och skickliggjort själen.

Eller också kan det vara så att han vill göra allmänt bekant vad som i hemlighet sker med själarna, för att nå mål som bara Hans Majestät vet om; hans domar går över allt som vi här kan föreställa oss.

13. Dessa verkningar ---- tillika med de förut beskrivna som är mycket på bönens skilda trappsteg, också de redan omtalade ------ förlänar Gud själen när han har fört henne in till sig.

Dätutöver ger han henne den kyss Bruden har bett om, ty jag underförstår att hon nu befinner sig där varest denna önskan blir uppfylld.

Här får den sårade hinden vatten i överflöd.

Här fröjdar sig själen i Guds tabernakel.

Här finner duvan, som Noak sände ut för att se efter om ovärdet hade gått över, den olivkvist som är tecknet på att hon har fått fast mark under fötterna mitt i denna världens stormar och syndafloder.

O Jesus, om man bara visste hur många ställen i Skriften det bör finnas som lär oss förstå denna frid i själen!

Min Gud, du som vet vad den betyder för oss, giv att de kristna må beflita sig om at söka den, och låt inte dem du redan har skänkt den förlora den,

         för din nåds skull.

Ty ändå tills du du har givit dem denna sanna frid

och fört dem dit där den aldrig kan ta slut, måste de

         ständigt leva i fruktan.

Jag säger den sanna, inte därför att jag håller en sådan frid för att inte vara sann, utan därför att kriget från förr alltid kan börja på nytt om vi vänder

        oss bort från Gud.

14.  Och vad känner dessa själar när de ser att de kan gå miste om något så gott?

De söker vandra fram med större varsamhet och vända sin svaghet till styrka, för att inte genom egen skuld förlora något tillfälle som kan erbjudas

         dem att vara Gud till behag.

Ju mer de känner sig gynnade av Hans Majestät, desto större ängslan och fruktan hyser de för sig själva.

Vid jämförelsen med hans storhet lär de sig bättre fata sitt eget elände och tyngs än mer av sina synder. 

Ofta går deomkring utan att våga lyfta upp sina blickar, liksom publikanen.

Andra gånger vill de få ett slut på sitt liv för att

komma i säkerhet, även om de strax vänder åter och önskar att ------ som sagt var ------ leva för att

         tjäna honom som de älskar så mycket,

och anförtror allt vad dem själva angår åt hans barmhärtighet.

Ibland kommer de många nådegåvorna dem att känna sig alldeles nedbrutna, så att de tycker sig

         likna ett skepp så överbelastat att det måste gå till botten, och de fruktar att detsamma

     skall hända dem.

15.  Jag försäkrar er, mina systrar, at det inte skall fattas dem kors, det är bara det att de inte blir

            allvarligt oroade eller mister sin frid, utan ovädren drar snabbt förbi, som en våg, och det vackra vädret återvänder.

Den Herrens närvaro de har inom sig gör att de snart har glömt allt.  

Må han ständigt välsignas och prisas av alla sina skapade varelser, amen.

    

 

    

 

  

  

 

   

     

       

             

TANKAR AV UPPMUNTRAN OCH VEDERKVICKELSE.

DEL. 21.

###Tänkvärda ord ::: älskvärda ord###.

2000.  Snällheten ::: givmildheten : belönas.

2001.  Troheten : ärligheten :: mot sig själv :::

sin omgivning.

2002.  Ödmjuka i landet : ödmjuk överhet ::

ödmjukt folk.

2003.  Tungans val : användande i välsignelsens syfte ::: förbannelsens syfte.

I förbannelsens syfte :::

1.  Skvalleriaktighetens tunga.

2.  Förtalets tunga.

3.  Skrytsamhetens tunga.

4.  Ärelystens tunga.

5.  Övermodets + stolthetens + högmodets tunga.

I välsignelsens syfte.

1. 

2004.  Livet i medömkan ::: medkänslan :

återspeglar med-ömkans ++ med-känslans hjärta.

2005.  Lärdomen ::: erfarenheten : nyttig

inför framtiden.

2006.  Egoismens trälat ::: slavar.

2007.  Egoistiska slaveriet ::: egoistiska träldomen.

2008.  Snurriga : oroliga :: förvirrade tankar :::

inget att lyssna på deras erbjudanden.

2009.  Ordning : deras fiende.

2010.  Vetgirige ::: häftige har inte saktmodet inför sina ögon.

2011.  Den som stänger sina öron för oroligheten

::: förvirringen : bevarade :: befriade från

deras inbjudanden.

2012.  Inte tillåta tungan ::: bli lögnaktig :

skvalleraktig.

2013.  Fylla själens tomhet med kärlek : ömhet

:: ömsinthet.

2014.  Vara älskad : uppskattad :: värdefull.

2015.  I en hård : kylig :: kall värld finns ::

egoismens verklighet.

2016.  Ödmjuke lyssnar inte på ärelystenhetens erbjudanden.

2017.  Arbetslösheten : sysslolösheten :: underskattar människo-värdet.

2018.  Vilket har koppling till fattigdomens

verklighet. 

2019.  Meningslösheten ::: har inte sina ögon

inför aktiva sysselsättningen.

2020.  Känna sig o-älskad ::: har inte älskvärdigheten inför sina ögon.

2021.  Brottsligheten : laglösheten :: kriminaliteten

::: saknar moraliska karaktären.

2022.  Åren fyller ::: livet med lärdom och livserfarenhet.

2023.  Ärelystenheten snärjer människors hjärtan.

2024.  Egoismen förkväver ::: med-mänskliga kärleks-lågan.

2025.  Kalla människor vid namn ::: vidrör

detas hjärtan.

2026.  Penning-begäret ::: för-snurrar människans tankevärld efter penningar.

2027.  Lydnaden ::::: Uppmuntran.

2028.  O-lydnaden ::::: Saknar all uppmuntran.

2029.  Ödmjukheten ::: vänligheten : berör människotrs hjärtan.

2030.  Tidens samarbete med tålamodet ::: utvecklar hennes mognad i männskans innersta. 

2031.  Tålamodet beskyddet ::: mot o-tåligheten.

2032.  Tålamodet ::: belönas.

2033.  O-tåligheten ::: belöning-lös.

2034.  Tålamodet ::: outsinlig kraft-källa.

2035.  O-tåligheten ::: bristfällig och svag.

2036.  Tålamodets kunskap ::: aldrig ge upp.

2037.  Låta o-tåligheten förminskas ::: tålamodets närvaro ::: bli herre i sitt  liv.

2038.  All uppmuntran ::: ger ett leende tillbaks.

2039.  Mildheten ::: kärleken

2040.  Tankar och ord påverkar varandra.

2041.  I rent hjärta ::: finns inget o-rent.

2042.  Mildheten ::: kärleken : tröstar :: stöder

::: uppmuntrar.

2043.  Kärleken ::: outsinlig kraft-källa.

2044.  Tankar berörda av glädjen ::: utstrålar

hjärtats tankars fulla glädje.

2045.  Barnfostran ::: utvecklar föräldrarnas uthållighet.

2046.  Umgås med vänligheten ::: mildheten ::

bli man lik vänligheten : mildheten.

2047.  Modlösheten ::: uppgivenheten söker tillfällen

: ge sitt erbjudande in i tankevärlden.

2048.  Ståndaktigheten ::: sanningen.

2049.  Ödmjukheten ::: älskar : människans hjärta.

2050.  Modlösheten ::: Uppgivenheten : saknar ::

beslutsamheten ::: målvetenheten.

2052.  Själv-försvarande ord ::: villiga försvara

sig själv.

2053.  Trångsynt ::: enkelspårig :

2054.  Själv-försvarande ord ::: har inte sina ögon inför ödmjuka : milda ord.

2055.  Den är fin trovärdigheten.

2056.  De är fina ärligheten ::: öppenhjärtligheten.

2057.  Trovärdighetens finhet : pålitlig ::

säker i sin trovärdighet.

2058.   Trolösheten :::o-pålitlig : otrogen.

2059.   Trolösheten bedrar tankar och hjärtan.

2060.   Vishetens ::: klokhetens ord : nyttiga ord för både kropp :: själ.

2061.   Visheten ::: klokhetens kunskap :

värdesätter :: uppskattar livet.

2062.   Livet i ödmjukheten ::: lära känna hennes glädje.

2063.   Livet i saktmodet ::: lära  känna hennes glädje.

2064.   Livet i trovärdigheten ::: lära känna hennes glädje.

2065.   Livet i övermodet ::: högmodet ::: lära känna deras glädjes fattigdom.

2066.   Livet i vreden ::: häftigheten ::: lära känna deras glädjes fattigdom.

2067.  All tacksamhet ::: uppmuntran : uppskattar ::

värdesätter livet.

2068.  Människor bärande av ömhet och ömsinthet ::: längtar av dlge den till andra.

2069.  Ord av ömhet :: ord av uppmuntran :::

förändrar hjärtan.

2070.   Hjärtats ödmjukhet ::: förändrar hjärta : sinne.

2071.   Hjärtats saktmod ::: mildhet : förändrar

: hjärta och sinne.

2072.   Beprövad uthållighet ::: har väntans-tid :

hjälpen in i uthållighetens hjärtats inre

mognadets uthållighet.

2073.   Rädslan bjuder in lögnaktig tunga.

2074.   Frimodigheten bjuder in frimodighetens tunga.

2075.   Frimodighetens tunga lyssnar inte på rädslan.

2076.   Ödmjukheten bjuder inte in avundsjukan.

2077.   Övermodet bjuder in avundsjukan.

2078.   Sanningen bjuder inte in avundsjukan.

2079.   Lögnen bjuder in avundsjukan.

2080.   Lögnen enkelspårig ::: tråkig i sitt tal.

2081.   Sanningen läker såriga ::: blödande hjärtan  ::: lögnens tal har sårat. 

2082.   Livet i ödmjukhetens lydnad ::: belönas.

2083.   Livet i övermodets lydnad ::: belönings-lös.

2084.   Offra sitt dyrbara liv i ödmjukhetens armar.

2085.   Offra sitt dyrbara liv i saktmodighetens armar.

2086.   Offret som belönas.

2087.   Känna ödmjukhetens varma ::: ömmande

:: ödmjuka armar.

2088.   Känna saktmodighetens varma ::: ömmande

:: saktmodiga armar.

2089.   Offra sitt dyrbara liv i mildhetens armar.

2090.   Offret som belönas.

2091.   Känna mildhetens varma ::: ömmande ::

milda armar.

2092.   Ödmjukhetens fostran in i kvinnlighetens mysterium.

2093.   Ödmjukhetens fostran öppnar upp för emotionella rikedomarna.

2094.   Ödmjukhetens förnöjsamhet ::: liknar inte övermodets tanke ::: i första alltid ta för sig :::::

i alla erbjudanden. 

2095.   Lydnadens offer i ödmjukhetens tjänande :::

belönas av hennes rikedomar.

2096.   Lydnadens offer i saktmodighetens tjänande ::: belönas av hennes rikedomar.

2097.   Lydnadens offer i mildhetens tjänande :::

belönas av hennes rikedomar.

2098.   Livets ordning ::: planering : livets harmoni.

2099.   Livets o-ordning ::: snurrigheter :

livets olycka.