TRONS MEDITATION.

I KÄLLAN.

GUDS INRE SKÖNHET.

Människan vet att de "strömmar av levande vatten"

( Joh 7:38 ), som oavlåtligt springer upp i henne inte är något enahanda, enformigt och ensligt vattendrag utan ett enda källsprång, där tre skilda vattenådror flyter upp och in i varandra.

Hon behöver inte bara stamma fram några gissningar utan kan säga JAG VET.

"Jag vet att strömmen som blir född av brunnen okuvlig och allsmäktig är befunnen .......

Ett tredje vatten fött av strömm och källa, ser jag

från dessa lika mäktiga välla".

Till sitt väsen är vattnet ett, men redan från sitt ursprung -----  om man kan använda detta ord om en källa som är utan ursprung, men själv är ursprung

          till allt annat ----- flyter det fram och springer upp i tre strömmar. 

Allt detta kan människan veta, för denna källa,

Gud, all kärleks källa ----- Treenigheten ----- har gett sig till känna för henne.

Även om den har runnit upp i det fördolda, talar den tydligt till oss och vill rycka oss med i strömvirvel.

         

Och den vill att vi skall vara.

Vår bön är alltid et svar,  ja, människan ÄR svar

och eko.

Genom att leva i enlighet med sitt sanna väsen kan hon faktiskt lära känna källan inom sig.

"I den mån vi verkligen lever, lär vi också känna den saliga Treenigheten", sade Rupert av Deutz

( död 1129 ).

Vi är skapade till Treenighetens avbild.

Det är vår urbild.

Innan vi börjar inse det, förefaller det mesta i  tillvaron dunkelt och oklart.

Men är vi väl börjar öppna ögonen för detta mysterium, ser vi allt klarare.

Sammanhanget, helheten, meningen med allt

framstår med ens tydligare.

Vi får inblick i det som är tillvarons centrum och som lyser upp allt ända ut i periferin.

Vi lär känna Gud inifrån.

"För oss har Gud uppenbarat det genom Anden,

ty det är Anden som utforskar allt, också djupen

hos Gud" ( 1 Kor 2:10 ).

Vi är delaktiga av hans inre liv och verklighet, ja, av hans natur ( 2 Petr 1:4 ).

Av idel nåd dras vi in i denna levande, livgivande

källa, allting ursprung och mål.

Hur nära vi än får komma denna källa, är den ändå outtömlig för oss.

Guds treeniga mysterium förblir ogenomträngligt  för all evighet.

Samtidigt som vi lever av och  för detta Oändliga drar det sig undan med ett slags diskret skygghet.

Gud kan aldrig fångas in helt och fullt av människan.

Hans skönhet bländar oss alltid.

Källan övergår vår fattningsförmåga.

Det är inte så mycket vi som skall fatta honom som att LÅTA OSS fattas och gripas av honom.

Men Gud har lättat på förlåten och låter oss få veta precis så mycket om hans outsägliga mysterium

       som vi behöver veta för att leva.

Treenigheten är alltid mysterium och som sådan förblir det alltid nytt.

Hur djupt vi än tränger in i honom, förblir han ändå ny och outrannsaklig.

Det är detta nyhetens ständiga behag som drar oss allt djupare in i gemenskapen med honom.

Hans mysterium blir aldrig gammalt och tråkigt.

Bönen är vårt sätt att leva i och av detta nyhetens behag och förundras över hans omätliga storhet

och skönhet.

När vi slutar att förundra oss över honom och låter oss nöjas med något mindre, det är då bönen blir  gammal och nött.

Men i sin kärna är bönen alltid frisk och ny, för bönen är att bada i denna evigt unga källa, som är själva urbönen.

Gud övergår alltid vår fattningsförmåga, sa,tidigt som vi kan förstå och veta något om honom.

Det är denna paradox som yttrar sig på alla upptänkliga sätt i vårt liv och vår bön.

Genom tron når vi verkligen fram till Gud ---- eller rättare sagt är det han som berör oss i vårt innersta

       ------- men ändå förblir han heligt oberoende

och oberörd av vårt sätt att närma oss honom.

Vi kan inte få honom i vårt grepp.

Han är för stor, för ren.

Han är som Gregorius avv Nazians säger

" den första Jungfrun, den heliga Treenigheten".

När vi nu närmar oss Guds innersta hemlighet -----

att han är både en och trefaldig ------ måste vi alltid

       göra det med vördnad, i stillhet.

Vi får gå på tåspetsarna, och i klampa in med träskor på fötterna, för Treenigheten är

      "tystnadens vän". 

Det finns ju ett sätt att tala om Guds inre treeniga liv, som utesluter att det finns oändligt mycket vi inte kan utforska.

Allt vad vi säger om Guds djup är ett ANALOGT sätt att tala om honom.

Genom tron vet vi något om Gud, men inte allt.

Det finns ett visst alltför hurtfriskt och påträngande sätt att tala om Treenigheten, som om vi visste

        precis hur Gud var konstruerad inuti.

Å andra sidan finns det också ett alltför diskret

och tystlåtet sätt, att tala om vi inte visste ett dugg om Guds inre liv.

Men det gör vi, och det är det som är det oerhörda.

Källan har uppenbarat sig.

Vi har blivit upplysta.

En från Treenigheten har kommit till oss i mänsklig

gestalt.

Han som är "strålglansen från ljuset, floden från källan" har uppenbarat sig.

Det är alltid genom en Annans ögon vi får se in i tillvarons innersta djup.

Tron innebär, att vi får del i Sonens sätt att se på

sig själv och på Fadern.

Vi får veta och se, ja, uppleva och smaka att

"Gud är kärlek" ( 1 Joh 4:8 ).

I sig själv är Gud en enda, men ändå gemenskap, annars kunde han inte VARA kärlek, på sin höjd

kärleksfull.

Kärlek är för Gud mycket mer än en egenskap, det är själva hans väsen, hans natur.

Han är enhet i gemenskap.

Hans enhet är att vara tre.

Fadern frambringar, avlar sin Son, om vi nu skall uttrycka det som övergår all avåra begrepp med mänskliga ord.

I Gud finns det en evig födelse, en kärlekens eviga fruktbarhet.

Det tillhör godhetens väsen att dela med sig av sig själv.

Fadern säger:  "Du är min älskades Son, jag har IDAG fött dig"  ( Ps 2:7, Mark 1:11 ), och Sonen svarar:  "ABBA, Fader"  ( Rom 8:15, Gal 4:6 ).

I det eviga nu-ögonblicket blir Sonen född.

Han låter sig älskas av Fadern i, detta nu, som står ovan tid och rum.

Det är också där vi --- i och genom Sonen ---- blir födda och älskade av Fadern.

Vi blir ständigt födda, eler skapade, eftersom skapelsen är något fortgående, något som alltid pågår, även om det har en början i tid och rum.

Vi är aldrig riktigt färdigskapade eller avslutade.

Vi blir ständigt älskade.

Vi är nyfödda barn under hel avårt liv.

Det är något av detta vi erfar i bönen, där vi höjs upp till det eviga nu-ögonblicket, till "Guds aktualitet".

Det är just eftersom vi i Sonen ständigt föds ur och älskas av Fadern som vi blir uppmanade till ständig bön ( jfr Luk 1:1, 1 Tess 5:17 ).

Och det är egentligen mer ett nyktert konstaterande än en from befallning.

Det är helt enkelt så: det ber ständigt i oss.

Fadern och Sonen talar där till varandra.

Fadern har talat ett Ord, de teviga Ordet som  genljuder ovan tid och rum, men också i oss som

      lever i den skapade dimensionen avtillvaron.

Kärleken mellan Fadern och Sonen är så stor och fruktbar att den Helige Ande frambringas eller utandas av all evighet.

I Gud finns det inte bara evig födelse utan också evig andning.

Fadern och Sonen binds till varandra genom Andens kärleksband.

Genom Sonen frambringar Fadern, Anden, som utgår både av Fadern och Sonen som ur en

och samma källa.

Fadern är ju källans fullhet, urkällan inom det treeniga livet.

Allt kommer från honom.

Han är enhetens grund.

Både Sonen och Anden utgår ur honom, men på olika sätt.

Den Helige Ande är Faderns Ande, men han är också Sonens Ande ( jfr Joh 20:22 ).

Också i oss andas det.

Ja, över och i allt skapat är Anden utgjuten.

Fadern och Sonen utandas sin Ande för att ge liv,

gudomligt liv.

Det är det som är vårt sanna liv.

Det tycks alltså råda liv och rörelse inom Gud:

ständig födelse, ständig utandning.

Evig år.

Evig vår.

Evig ungdom.

En dynamisk process utan början eller slut.

Känslan finns alltid.

Den är en enda, men ändå på tre olika sätt.

Till sitt väsen är Gud en enda.

Men i denna enhet finns det av all evighet en trefald.

I Gud strider inte enhet och mångfald mot varandra.

Enheten är fullständig, men inte likriktad, uniform.

I själva enheten finns det olika sätt att vara ett.

Fadern är ett med sin Son i Andens enhet.

De tre gudomliga personerna har allt gemensamt

utom sina olika inbördes relationer.

Att vara person eller HYPOSTAS ( grek. grudval ) är

-------- inom Treenigheten ----- att vara relation.

Det är alltså något annat än att vara person i vanlig bemärkelse.

Fadern är Fader bara därför att han har en Son,

som utgår av honom.

Sonen är Son bara därför att han utgår från Fadern

( jfr Joh 13:3).

Fadern ger allt åt Sonen och Sonen ger allt tillbaka till Fadern.

Deras ömsesidiga band är så starkt och oupplösligt att det är en person, en relation:

       den helige Ande.

En kärlekens eviga rörelse pågår ständigt i Gud

och den fortplantar sig också utanför honom. 

Källan är så bräddfull, att den svämmar över.

De gudomliga personerna är olika varandra, men ju mer olika varandra de är dsto större är också deras enhet.

Det som gör att de är så olika, alltså deras inbördes olika relationer, binder dem samtidigt närmare varandra. 

       

Relationerna mellan personerna är ursprungliga, så ursprungliga, att det är dessa relationer som gör att det finns tre personer i Gud.

I Gud kan man inte skilja mellan före och efteråt.

Han är en och tre, eller rättare sagt trefaldig enhet, av all evighet.

Det är denna skillnad i överensstämmelse som gör att Treenigheten i sig själv finner sin fullhet

och salighet.

Gud behöver ingenting utanför sig själv, men ändå är han överströmmande, utåtriktad godhet.

I sig själv är Gud ständig dialog mellan Fadern och Sonen i Andens enhet.

Eftersom det finns dialog i Gud, kan vi också leva i dialog med honom.

Vi behöver denna ständiga dialog för att lär akänna honom -------- och också oss själva.

Utan honom, som är vår urbild, är allt i vårt liv obegripligt. 

Den inblick vi får i Treenighetens inre liv kastar också ljus över vårt eget liv.

Hur upphöjd Gud än är över oss, uppenbarar allt det

vi vet om honom också något om oss själva.

Tre verb som ibland används i treenighetsteologin kan visa oss på denna sanning.

Det första ---- RELATERA har vi redan stött på.

Personerna inom gudomen är alltid relaterade till varandra.

Relationerna inom Gud är gemenskapsskiftande

och samdigt personkonstituerande.

Personerna är inriktade på varandra, på att EXISTERA i och genom varandra.

De går ut ur sig själva för att ge sig åt varandra

och vara till varandra.

Men samtidigt vilar de i sig själva.

Varje person är sig själv, ett "profilerat" jag.

Detta sätt att vara till på kan man kalla att SUBSISTERA, även om ordet kanske inte finns på svenska  ( och i så fall är det ju på tiden att införa

det !).

Dessa tre verb kan ge oss en om än aldrig så liten aning om Guds inre skönhet och rikedom, samtidigt

        som de visar oss på hur vi är menade att leva.

I Gud vilar personerna i sig själva, var och en är ett jag, de subsisterar, de lever i fullkomlig frihet.

Men i Gud är frihet alltid detsamma som kärlek.

Personernas jag skiljer dem inte från deras du.

Tvärtom.

De är alltid relaterade till varandra.

De existerar i varandra.

Därför kan Sonen säga:  "Jag och Fadern är ett"

( Joh 10:30 ).

Alt är gemensamt för personerna inom Treenigheten, allt utom deras inbördes olika relationer.

De lever inte avskilda eller åtskilda från varandra,

      utan förbundna med varandra och i varandra.

Det är ett ömsesidigt genomträngande och inneboende.

Återigen får vi eti ntryck av att det tycks råda liv och rörelse i Gud, men samtidigt vila och ro.

Alla till synes motstridiga ting bringar till enhet.

"I den allraheligaste Treenigheten är en lika mycket som tre tillsammans.

Två är inte mer än en.

De är alla i sitt vara oändliga.

Så är var och en i var och en och alla i var och en,

       var och en är i alla, alla är i alla och alla är ett",

säger Agustinus.

Det går nästan runt i huvudet på oss när vi hör detta.

Och det är helt i sin ordning att gripas av helig yrsel inför Guds svindlade skönhet.

Det är samma slags yrsel vi ofta k änner, när vi i Johannes-evangeliet läser hur Sonen lever i Fadern

       och Fadern Sonen och hur i dras in i deras

ömsesidiga enhet.

Kärleken mellan de tre personerna är så intensiv,

at den förflyttar dem in i varandra.

Deras jag lever mer i deras du.

Detta sätt att genomtränga och bo i varandra,

    som de gudomliga personrna har, kallas på

grekiska PERICHORESIS.

Ingen av de gudomliga personerna reserverar något för sig.

Allt är delat. meddelat, utdelat ------ också utåt.

Därför har vi alla skäl i världen att känna helig yrsel.

Det råder alltså en ömsesidig hängivelse och överlåtelse mellan Fadern och Sonen i Andens enhet.

Vi kan gå ett steg längre och tala om självutgivelse

Och varför inte gå ännu ett steg och som Jean Galot tala om personernas "ömsesidiga självförlust".

Varje person tömmer liksom ut sig själv i denn nadra och ger sig så totalt, att ingeting eget blir kvar.

Det är ju bara genom att utge sig som personen

är relation.

Får vi ännu et steg och tala om ett slags offer

inom Gud?

Vi måste återigen komma ihåg att vi har ett analogt språk.

I sig själv är Gud fullkomlig glädje och osviklig kärlek.

Men det är möjligt att tänka sig det vi kallar kärlek utan någon form av offer?

För oss människor måste det göra ont att älska.

Den som älskar får ju inte behålla något för sig själv, allra minst sig själv.

I Gud tycks det finnas något liknande.

Smärta och glädje är besläktade ting.

Vi kan inte tänka oss en tillvaro utan dessa kontraster i enhet.

Särskilt i bönen är smärta och glädje så invävda i varandra, att det knappast går att skilja dem åt.

Ja, alla de aspekter av tillvaron, som står under rubriken "överlåtelse" ------ tex födelse, död, offer

       ------- består av smärta somleder till glädje.

Något analogt finner vi tydligen också i Gud.

Sonen visar oss ju vad som finns innanför förlåten.

Och Sonen är smärtornas man.

Treenighetens inre smärta och offer ------ om uttrycket tillåts ------ är samtidigt en kärlekens livgivande fruktbarhet.

  

Inom Gud pågår en ständig födelse och en ständig utandning.

Det måste nästan göra ont, samtidigt som det ger en jublande glädje.

Treenighetens fruktbarhet pekar samtidigt på att det i Gud finns något som vi på mänskligt språk

        ------- och något annat har vi inte ---- får kalla kvinnligt.

Naturligtvs är Gud varken man eller kvinna,

menn samtidigt har allt manligt och kvinnligt sin urbild i Gud.

Vi är Guds avbild och återspeglar i någon mån hans skönhet.

Men vi får akta oss för att göra oss gudsbilder,

vare sig de nu är mer maskulina eller feminina,

      som gör honom mer lättfattlig och just därför

döljer hans ogenomträngliga mysterium.

Spänningen mellan det vi vet om Gud och det vi inte

vet gör tron och livet spännande.

Icke-vetandet är som Augustinus säger MATER ADMIRATIONIS ----- förundras och beundrans moder.

Inför Guds obegripligt stora skönhet kan vi egentligen aldrig upphöra att häpna.

Detta är ett tema som går som en röd tråd genom hela den kristna traditionen.

Teresa av Akvila säger ständigt ME ESPANTA -----

jag blir förvånad.

Liksom människan måste bli förvånad över skönheten i Guds mysterium, tycks Gud också

förundra sig över människans mysterium.

Jesus blev ju förvånad både över människors tro

( jfr Matt 8:10 ) och över deras tro ( jfr Mark 6:6 ).

Guds inre, trefaldiga skönhet strålar fram på oändligt många sätt.

Inför detta stora måste vi häpna och förundras.

Trefalden är hans sätt att vara, att leva och att älska.

I sin trefaldighet är han en, denn Ende, unik i sin enhet, men ändå total öppenhet mot allt och alla.

Vem kan förstå det?

"Skönt är det vi ser, skönare det vi vet; men långt skönare är det vi inte fattar", säger Niels Steensen

       ( 1638-1686 ).