DEN INRE BORGEN.

SJÄTTE BONINGEN.

FEMTE KAPITLET.

FORTSÄTTNING AV DETSAMMA, SAMT EN

FRAMSTÄLLNING AV HUR GUD HÖJER SJÄLEN

GENOM EN ANDES FLYKT AV ANNAT SLAG ÄN DET

SOM REDAN BESKRIVITS.

FÖRKLARAR VARFÖR DET KRÄVS MOD

HÄRVIDLAG.

ÄVENSÅ SÄGS NÅGOT OM DENNÅD HERREN

FÖRLÄNAR PÅ ETT SÅ LJUVLIGT SÄTT.

ÄR TILL STOR NYTTA.

1. Det finns ett annat slag av hänryckning som jag kallar andens flykt ------ och även om allt till sitt väsen är ett skiljer det sig mycket åt i vårt innersta.

Ibland känner mann plötsligt en så häftig rörelse i själen att anden tycks hasta fram med en snabbhet som inger stor skräck, särskilt i början.

Därför säger jag att det krävs mycket med av den som Gud har tilldelat denna nådegåva, tillika med tro och tillit och ödmjuk undergivenhet så att

          Vår Herre får göra vad han vill med själen.

Tror ni att det bara blir en smula oro hos den som är vid sina sinnens fulla bruk när själen på detta sätt blir utom sig  ( och kroppen med henne, efter vad vi har läst här och där )

        utan att man vet varav det kommer, eller från vem, eller på vad sätt?

Ty i början kan man inte vara säker på denna plötsliga rörelse kommer från Gud.

2.   Finns det något medel at stå emot?

Ingalunda.

Vad värre är ------ det har jag fått lära mig av enviss person ----- motstånd är till skada, ty Gud tycks ha velat låta själen förstå att då hon så många

              gånger och med ett sådant allvar har överlämnat sig i hans händer och av fullaste vilja helt erbjudit sig åt honom, så bör hon finna sig

         i att inte längre i minsta avseende råda över sig själv; hon blir bara ryckt bort med ännu större kraft.

Och nu fattar hon att hon inte förmår mer än ett halmstrå när de dras till bärnstenen, som ni kanske har sett; hon vilar i hans händer som har en sådan

          makt, och finner det säkrast att göra en dygd av nödvändigheten.

Och eftersom det var tal om halmstrå, lika lät förmår vår store jätte föra bort anden.

3.  Det förfaller mig som om den vattenbassäng vi talade om ------ tror jag det var i fjärde boningen,

       men jag minns inte riktigt ( IV:2 ) ------ började

fyllas ------ och med vilken ljuvhet och mildhet

------- det vill säga utan någon upprördhet.

Men nu låter denne store Gud, som håller vattubäckarna i sin hand och inte tillstäder havet att flöda över sina bräddar, källorna öppnas för

       att släppa inn vattnet i bassängen

med en kraft att en sådan kraft att en våldig våg reser sig och lyfter upp vår själs lilla skepp

          högt i höjden.

Och liksom ett skepp ingenting förmår, inte heller dess kapten eller någon annan av dess styrmän, när vågorna kommer med sitt raseri och kastar det vart

       de vill, ännu mindre  kan dt inre i själen hålla den önskade kursen, och lka litet kan sinnena

          och själskrafterrna göra mer än vad som är dem föreskrivit; vad det yttre beträffar har det ingenting med saken att skaffa.

4.  Sannerligen, mina systrar, bara genom att skriva detta grips jag av bestörtning över vilken väldigmakt denne store Konung och Kejsare här visar sig äga. 

Hur skall den då verka på var och en som erfar den?

För min del tror jag att om Hans Majestät på samma sätt som han avslöjar sig för dessa själar avslöjade sig för dem som vandrar genom världen till

           förtappelsen, så skulle de, om också inte av kärlek så av fruktan, inte våga förtörna honom.

Olika förpliktelser har inte de som har blivit ledda in på en så upphöjd väg att bruka alla sina krafter

        för att inte väcka denna Herres vrede!

För hans skull bönfaller jag er,mina systrar, att de

       som av Hans Majestät har förlänats dessa eller iknande nådegåvor inte må nöja sigmed att bara ta emot.

Betänk att den som står i stor skuld har mycket

att betala.

5.   Därför krävs det också mycket mod, något som är av största vikt, ty om Vår Herre inte skänker oss det kommer själen ständigt att vandra i den svåraste bedrövelse.

När hon betänker vad Hans Majestät har gjort med henne och sedan vänder sig till sig själv, inser hon hur illa hon har tjänat honom att uppfylla sina

        förpliktelser och hur det ytterst ringa som

hon har gjort är fullt av fel och sprickor och svaghet.

För att inte minnas hur ofullkomlig varje god gärning är ------ om hon nu ens har utfört någon ------

finner hon det bäst att glömma den för att endast

     bära med sig sina synder och förlita sig på Guds barmhärtighet.

Då hon inte har något att betala med får hon ersätta det med det förbarmande ochh den nåd som alltid finns för för syndarna.

6.  kanske svarar han henne som han svarade 

en person ( FÖRF. ) när hon på detta sätt var svårt plågad inför ett krucifix, vid tanken på att hon

       aldrig hade haft något att skänka Gud eller avstå från hans skull.  

Den korsfäste själv tröstade henne med att han skulle ge henne alla de plågor och prövningar som han hade utstått under sit lidande, så att hon

       kunde offra dem åt hans Fader som sina egna.

Harav kände sig denna själ ----- efter vad jag har hört av henne ----- så tröstad och så rik att hon aldrig kunde glömma det utan mindes det var gång hon

         kände sig eländig och hämtade tröst och mod ur vad hon hade fått uppleva.

Jag kunde berätta om andra saker av liknande slag,

ty eftersom jag har umgåtts me dså många heliga och med bönen förtrogna personer känner jag till åtskilliga.

Men för att ni inte skall tro att jag talar om mig själv låter jag bli.

Det jag har sagt förefaller mig vara till stor nytta, för att lära er inse hur mycket det behagar Vår Herre att vi känner oss själva och ständigt besinnar

        vår fattigdom och vårt elände , så att vi

               inte inbillar oss äga något som vi inte har

fått till skänks.

Alltså, mina systrar, för att ta emot detta och mycket annat som erbjuds själen när Herren har lyft henne så högt upp krävs det mod och ----- enligt

        min mening ------ mer på höjderna än i djupen, om själen har den rätta ödmjukheten.

Må Herre i sin nåd förläna oss den. 

7.  För att nu vända oss till andens plötsliga hänryckning så är den av en art som sannerligen tycks tyda på att anden tycks loss från kroppen.

Å andra sidan är det klart att personen i fråga inte är död; hon kan inte säga mer än att hon inte vet om hon har varit kroppen eller inte, under några ögonblick.

Allt som allt förefaller det som om hon hade varit

i en annan värld, mycket olik den vi lever i, och skådat ett annat ljus, så annorlunda än det som

        lyser här nere att om hon hela sitt liv ägnade sig åt att tänka ut dessa och liknande ting,

          så skulle det omöjligen räcka till.

Det händer att hon på ett ögonblick får lära sig

så många saker samtidigt att om hon också arbetade flera år med att passa in dem i sin inbillnings och tankevärld, så skulle hon inte

       lyckas med mer än en tusendedel.

Detta är inte en intellektuell vision utan en bildvision, sedd med själens ögon mycket klarare

       än det vi ser med kroppens, och mycket förmedlas utan ord.

Om vi sålunda ser några av helgonen lär vi känna dem som om vi länge hade umgåtts med dem.

8.  Andra gånger fogas till det man ser med själens ögon, i en intellektuell vision, ytterligare uppenbarelser, särskilt en skara änglar med deras Herre.

Utan att man ser något med kroppens eller själens ögon får man ------- i ett underbart tillstånd som jag

        inte kan beskriva ------ skåda det jag har talat

om mycket annat som det inte finns ord för. 

Den som har varit med om detta och har större skicklighet än jag kan måhända lyckas förklara det,

         även om det förefaller mig mycket svårt.

Om allt detta händer medan man är i kroppen eller inte, det kan jag inte säga.

Åtminstone kan jag inte svära på att man är i kroppen är bedrövad själen.

9.  Ofta har jag tänkt att om solen står kvar på himlen och dess strålar är så starka at de, utan att

        hon flyttar sig, ändå genast når fram hit till oss, så måste själen och anden, vilka är samma sak

        som solen och dess strålar, kunna förbli på sin plats och ändå genom den värmekraft som utgår

          från den sanna Rättfärdighetens Sol höja sig

över sig själv med någon högre del av sitt väsen.

Nå, jag vet inte vad jag säger; vad som är sant är att lika fort som kulan flyger ur hakebössan när man

        ger eld, lika snabbt höjer sig vårt inre till flykt

-------- jag vet inte något annat namn på det, ty även om det inte hörs ett ljud är det så tydligt fråga om

       en rörelse att det omöjligen kan vara en ren nyck. 

När själen, såvitt hon förstår, har kommit utanför sig själv uppenbaras stora ting för henne.

Och sedan hon har återvänt till medvetande om sig har hon vunnit så mycket att hon i jämförelse med det hon har sett aktar allt på denna jorden ringa

      och tycker det vara idel avskräde.   

Hon vandrar vidare här nere i stor pina, och hon ser ingenting av det hon förut brukade finna gott som

        inte nu förefaller henne helt värdelöst.

Herren tycks ha velat visa henne något av det land dit hon är på väg, liksom de spejare Israels folk

       hade sänt ut till det förlovade landet återvände med tecken på dess bördighet; detta för att den mödosamma vägens mödor lättare skulle uthärdas

          i vetskap om vart man är på väg för

att finna ro.

Även om något som så snabbt drar förbi inte förefaller oss vara till stor nytta, är verkningarna i själen så betydande att endast den som har erfarit

            dem kan fatta deras värde. 

10.  Härav inser man klart at det inte kan komma från djävulen.

Likaså är det omöjligt att härleda det från den egna inbillningen; inte heller kan djävulen frambringa

      sådana verkningar i själen att hon förblir i ett tillstånd av frid och stilhet och framsteg.

Särskilt tre ting av allra högsta grad är att märka:

            medvetandet om Gds storhet ----- ju mer låter oss skåda den desto klarare fattar vi den; självkännedom och ödmjukhet, när vi ser hur ett 

          så ringa väsen, i jämförelse med Skaparen av så väldiga ting, har vågat förtörna honom och ändå

         vågar lyfta blicken mot honom;

för det tredje:

att hålla alla jordiska ting för mycket ringa, om det inte är fråga om sådana som kan brukas i en så stor Guds tjänst.

11.  Dessa är de smycken som Brudgummen börjar skänka sin brud, och de är av så högt värde att hon noga aktar sig för att mista dem.

Vad hon har sett är så djupt inristat i hennes minne att jag tror det vara omöjligt för henne att glömma det förrän hon evigt får njuta denna glädje;

       att dessförinnan glömma skulle vara den största olycka för själen.

Men Brudgummen somhar skänkt henne dessa smycken är mäktig nogatt skydda henne mot att

skydda henne mot att förlora dem.

12.  För att väda åter till behovet av mod:

tycker ni verkligen att det är en så obetydlig sak?

Förvisso känns det som om själen lämnade kroppen

när sinnena försvinner utan att man förstår hur det går till.  

Då är det nödvändigt att han som ger oss allt annat dessutom skänker oss mod.

Ni säger att denna skräck blir väl betald; det säger jag också.

Vare han evigt prisad som kan skänka så mycket.

Må det behaga Hans Majestät att göra oss värdiga att tjäna honom, amen.