DEN INRE BORGEN.

SJÄTTE BONINGEN.

FJÄRDE KAPITLET.

HANDLAR OM HUR GUD UPPHÄVER SJÄLENS

FUNKTIONER HÄNRYCKNING ELLER EXTAS

ELLER HÄNFÖRELSE, VILKET ALLT FÖREFALLER

MIG VARA SAMMA SAK, OCH OM HUR NÖDVÄNDIGT

DET ÄR ATT HA STORT MOD FÖR ATT KUNNA TA

EMOT SÅ STORA NÅDEGÅVOR FRÅN

HANS MAJESTÄT.

1.  Mitt i allt vad jagg har beskrivit av vedermödor med mera sådant, hur skall den stackars fjärilen finna ro?

Hela hennes önskan är att mer och mer få njuta av Brudgummen.

Och Hans Majestät, som väl känner vår svaghet, brukar dessa medel och många andra för att ge oss mod att förena oss med en så stor Herre och välja

honom till Brudgum.

2.  Ni skrattar nog åt vad jag säger och tycker att det är dumheter.

Ty vem som helst av er menar att ingen kvinna

är så ringa att hon behöver mod för att gifta sig

med kungen.

Och så stor jag nog att det är när det gälle ren jordisk konung.

Men gäller det den himmelske säger jag er att det krävs mera mod än ni tänker er.

Ty vår natur är alltför blyg och nedslagen för en så stor sak, och om Gud inte gåve oss kraft till att nå

        vårt högsta goda håller jag det för att vara

omöjligt.

Och här ser ni vad Hans majestät gör för att fullborda denna trolovning.

Enligt min mening måste det ske genom att han skänker hänryckningar och därmed stänger ute sinnesintrycken.

Ty om själen fortfarade vore fången i dem och funne sig vara så nära detta höga Majestät, skulle det

       ------ måhända ----- inte blihenne möjligt at stanna kvar i livet.

Jag menar då äkta hänryckningar och inte de kvinnliga svagheter och svimningar som vi har

      då och då och som alla förefaller oss vara extaser och hänförelser.

Och, som jag tror mig redan har sagt, det finns

       människor med så svag kroppskonstitution att en eda vilans bön hotar att bli deras död.

Jag vill nu nämna några olika slag av hänryckning

somjag har lärt känna ---- genom samtal med många andligt erfarna personer ------ även om jag inte skulle lyckas bättre än när jag på ett annat ställe skrev om dessa ting.

Av flera skäl förefaller det inte obefogat att upprepa vad jag har sagt, om inte för annat så för att här sammanföra det som hör till de olika boningarna. 

3.  Ett slags hänryckning är när själen ----- även om hon inte är försänkt i bön ----- blir berörd av något ord som hon minns efter får höra av Gud.

Det ser ut som om Hans Majestät, gripen av medlidande när han ser själen lida så länge av begär efter honom, hade låtit den där gnistan

            vi har talat om växa i hennes innersta tills hon helt och hållet fattar eld som en fågel Fenix.

  

Hon är född på nytt och ------ det kan vi fromt tro -----

hennes synder är henne förlåtna (det vill säga om

        hon har det rätta sinnelaget och har nyttjat de medel som Kyrkan lärt henne ).

När hon sålunda har blivit renad förenar han sig med henne på ett sätt som ingen kan förstå utom dessa båda.

Och inte heller själen själv förstår det så väl att hon

efteråt kan beskriva det, fastän hon inte har mist sitt inre sinne.

Ty det är inte som när någon råkar i svimning eller paroxysmer, så att ingenting av vare sig det inre eller yttre kan uppfattas.

4. Det jag menar med detta tillstånd är att själen aldrig har varit så vaken för det som hör Gud till

        och aldrig har upplysts av ett så stort ljus och en sådan kunskap om Hans Majestät.

Detta förefaller omöjligt, när själskrafterna till den grad har sjunkit undan ------ man kan säga att de döda, och sinnena desslikes ----- hur skall en sådan hemlighet kunna förstås?

Jag vet det inte, kanske inte heller någon annan skapad varelse, utan endast Skaparen själv.

Detsamma gäller om många andra ting som sker i detta tillstånd, jag menar i dessa två boningar.

Ty denna och den följande låter mycket väl förena sig, eftersom det inte finns någon stängd dörr mellan den ena och den andra.

Men då det förekommer sådant i den följande boningen som inte har blivit  uppenbarat för dem

      som ännu inte har nått dit, finner jag det lämpligt att dela upp dem.

5.  När själen befinner sig i detta hänryckta tillstånd håller Herren det för gott att uppenbara vissa hemligheter, såsom himmelska ting och bildvisioner.

Dem kan hon efteråt beskriva, ty de blir så grndligt inpräglade i minnet att hon aldrig glömmer dem.

Men det är fråga om intellektuella visioner låter de sig inte på lika sätt förklaras.

Ty vid sådana tillfällen måste flera bli så upphöjda att den som lever här på jorden inte förmår återge dem i tal.

Men sedan sinnesförmögenheterna återvänt kan det finnas mycket att säga om dessa intellektuella visioner.

Nu kan det hända att några av er inte vet vad en vision är, allraminst en intellektuell vision.

Det skall jag tala om för er i sinom tid, eftersom min överordnade har gett mig i uppdrag att göra det.

Även om det förefaller fräckt och förmätet kan det möjligen vara till nytta för en eller annan själ.

6.  Kanske äger ni:

om man efteråt inte minns de höga nådegåvor som Herren där borta på andra sidann har skänkt själen, till vad gagn är det då?

O mina döttrar, nyttan är så stor att dess pris aldrig kan bli för högt.

Ty även om dessa ting aldrig kan beskrivas är de

så djupt inpräntade i själens innersta att de aldrig kan glömmas.

Men om ingen föreställning finns kvar och själskrafterna ingenting fattar, hur skall då något

kunna besvaras i minnet?

Inte heller det jag vet.

Me jag vet att några sanningar om Guds storhet är så fast inristade i själen att även om tron inte sade henne vem han är och att hon är skyldig att ha honom som sådan, liksom Jakob gjorde när

han såg stegen.

Andra hemligheter, som han inte kunde beskriva, bör ha uppenbarats för honom. 

Ty enbart genom att se en stege där änglar vandrar upp och ner lär han, om han haft ett högre inre ljus,

         knappast ha kunnat fatta så stora mysterier.

7.  Jag är inte säker på att det jag har sagt är riktigt, ty nog har jag hört berättelsen men vet inte om jag rätt kommer ihåg den.

Inte heller Moses at berätta allt vad han hade sett i törnbusken, utan bara det som Gud ville vad han skulle säga.

Men om Gud inte hade uppenbarat hemligheter för han själ så att han med säkerhet trodde att det

        var Gud som talade, skulle han inteha utsatt

sig för så många och så svåra vedermödor.

Det var när han hörde så stora ting inifrån den där buskens törnen som han fick mod att göra vad han gjorde för Israels folk.

Sammalunda, mina systrar, behöver vi i nte söka efter förnuftsskäl för att fatta Guds hemligheter,

       utan liksom vi tror på hans allmakt bör vi också tro att en jordmask med så ringa makt,

         som är oss beskärd, saknar förmåga att fullt

fatta hans storhet.

Må vi mycket prisa honom för att han har hjälpt oss att fatta något av dem.

8.  Gärna skulle jag vilja lyckas med att framställa en liknelse för att få er att hitta på något av det jag

        säger, fast jag tror inte att jag kan hitta på någon som passar.

Men låt oss säga så här.

Ni träder in i ett rum tillhörligt en konung eller en hög herre ------ jag tror att det kallas camarin

       ( "DAMRUM", KAMMARE ELLER LOGA DÄR HOVDAMER ELLER ------ I SENARE TID ----- SKÅDESPELSKOR KLÄR SIG OCH SMINKAR SIG )

        ------ fullt av en oändlig massa saker av gas och lergods i en sådan ordning att man ser alltihop

        man träder in.

Jag har en gång blivit införd i ett sådant rum hos hertiginnan av Alba ----- jag var på genomresa och blev ålagd och att besöka denna höga dam på

        hennes enträgna begäran ----- och när jag trädde in greps jag av häpnad och undran över vad all denna bråkiga massa saker kunde ha för nytta

           med sig.

Snart begrep jag att Herren bör prisas för att han låtit mig se så många olika ting.

       Och nu finner jag det vara en synnerligen nåd,

till gagn för just det jag vill säga er.

Fastän jag vardär en bra stund fanns det så mycket att se att jag strax efteråt hade glömt allt, till den grad att det inte ett enda av de många föremålen

        fanns kvar i mitt sinne, liksom om jag aldrig hade sett dem.

Inte heller kunde jag säga vad fason det var på dem,

men helheten av det jag hade sett kom jag ihåg.

På samma sätt är det när själen har blivit ett med Gud och kommit in i den himmelrkets boning som vi

        bör ha innerst inne i våra själar ( ty det är klart att om Gud finns i dem måste han bo i någon av dessa boningar ).

Och även om själen befinner sig i extas är det inte säkert att Herren alltid villatt hon skall skåda dessa hemligheter, eftersom hon är så förskjunken

         i vad hon åtnjuter at denna stora lycka räcker för henne.

Menn ibland behagar det honom att låta henne komma upp ur denna förskjunkenhet, och då ser hon genast vad som har funnits i detta rum.

Så snart hon återvänt till sig själv erinrar hon sig de stora ting som hon har sett.

Men hon kan inte beskriva något av dem, och hennes natur räcker inte till för att omfatta mer

      av det övernaturliga än vad Gud vill avslöja

för henne.

     

9.  Det ser alltså ut som om jag ville erkänna att det är fråga om en bildvision.

Något sådant vill jag alls inte säga, och därom handlar det inte helle, utan om en intellektuell vision.

Men jag har ingen lärdom och är alltför dum för att alls kunna beskriva något.

Om jag när jag hittills har talat om detta slag av bönh ar sagt något bra så är det inte jag som har sagt det. 

För min del anser jag att om själen ibland ingenting förstår av de hemligheter som Gud avslöjar i hennes hänryckningar, så är det inte hänryckningar utan

        någon sorts naturlig svaghet som kan drabba personer med svag konstitution ----- som ofta är fallet hos kvinnor.

Med någon kraft i anden kan själen underkuva naturen och på det sättet stanna kvar i sin försjunkenhet, som jag tror mig ha sagt på tal om vilans bön.

Sådant har ingenting att göra med hänryckningar.

Ty ni kan vara övertygade om att när Gud har bortrövat hel asjälen och gjort henne till sin egendom och nu till sin brud, så kommer han att 

        visa henne någonn del av det rike hon har vunnit genom att bi detta.

Och hur ringa del det än må vara är det mycket nog för att tillhöra en så stor Gud, som inte skall tillåta

        vare sig själskrafterna eller sinnena att bli till

hinder utan genast skall låta stänga dörrarna till 

      alla dessa boningar, så att endast dörren till

det rum där han bor skall vara öppen för oss.

Välsignad vare en sådan barmhärtighet!

Och med skäl vare de förbannade som inte söker

begagna sig av detta och går miste om en sådan Herre.

10.  O mina systrar! Hur platt intet är det vi avstår från, hur platt intet är allt vad vi gör och kan göra för en Gud som vill ingå förbund med jordmask.

Och om vi hoppas att i detta livet få njuta av detta goda, vad är det vi håller på med?

Vad är det vi sysslar med?  

Vaf förslår för att vi ett ögonblick skall låta bli att söka efter denne Herre, som Bruden gjorde

        genom gator och torg?

O vilket dumt skämt är inte allt i denna världen om det inte hjälper oss och leder  oss fram till detta,

        hur mycket vi än kan inbilla oss om dessa världsliga nöjen och rikedomar och njutningar!

Hur är inte allt äckel och avskräde i jämförelse med de skatter som är att njuta av utan slut!

Och allt är ett intet i jämförelse med att ha till vår

herre den Herre som råder över alla skatter i himmelen och på jorden.

11. O mänskliga föblindelse!

Hur länge, hur länge, skall det dröja innan detta skymmande damm tas bort från våra ögon?

Även om det bland oss inte förefaller finnas så mycket som gör oss blinda för allt, ser jag en hel del

        dammkorn och kiselgrus som, om det får växa, räcker till för att göra oss stor skada.

Låt oss alltså, mina systrar, dra nytta av dessa svagheter, för Guds kärleks skull, så att vi lär 

        känna vårt elände och får en klarare syn, liksom vår Brudgum botade den blinde med

       att lägga jord på hans ögon.

Må vi inse hur ofullkomliga vi är och allt enträgnare bedja honom att vända vårt elände oss till godo, så att vi i allt må vara Hans Majestät till behag.

12.  Utan att jag lade märke till det jag har gjort en lång utviktning.

Förlåt mig, mina systrar, och var förvissade om att jag, när jag nu kommer fram till uds stora härligheter ----- till att tala om dem, menar jag ------

       inte kan låta bli att sörja över det jag ser att vi går miste om genom vår egen skuld.

Ty fastän det är sant att det finns ting som Herren ger åt vem han vill, skulle han ge dem åt oss alla

        om vi älskade Hans Majestät lika mycket

som han älskar oss.

Han har ingen annan åstundan än att ha någon att ge dem åt, och därav minskas inte hans rikedomar.

13.  För att vända åter till det jag har att säga, så befaller Brudgummen att boningarnas dörrar skall stängas, likaså portarna till borgen och andan så att

          hon, även om de övriga sinnena några gånger dröjer kvar en smula längre, omöjligen kan tala.

Andra gånger försvinner allt ögonblickligen;

händerna och hela kroppen blir så kalla att själen

       tycks ha flytt, och ibland förefaller det som andedräkten hade upphört.

Deta varar bara en kort stund ----- åt gången, menar jag ------- och när denna djupa förskjunkenhet lättar en smula tycks kroppen återvända till sig själv

      och dra andan, för att sedan än en gång sjunka

ner i döden och därmed ge själen så mycket liv.

Allt som allt, en så stor extas varar inte längre. 

14.  Men även efteråt händer det att viljan är så bedövad och förståndet ------ efterverkningar som

           varar en eller flera dagar ----- att själen inte tycks vara i stånd att fatta något annat än det som väcker viljan att älska.

För detta är hon mycket vaken, men sovande när

det gäller att trotsigt gripa tag i någonting skapat.

15.  O! När själen helt vänder åter till sig själv, hur mycket skäms hon inte och hur stor blir inte den överväldigande önskan hon känner att på alla

         sätt bli använd av Gud så som han vill!

Om de föregående bönerna har haft de verkningar vi redan har talat om, vilka skall de då bli av en sådan nåd som denna?

Hon skulle vilja ha tusen liv för att använda dem i Guds tjänst, och hon ville att alla ting på jorden hade tungor till att lovprisa honom.

Hon har de häftigaste begär efter botövningar.

Och hon bryr sig inte mycket om hurudana de är,

ty kärlekens makt gör att de föga betyder.

Hon inser att matyrerna inte fäste stor vikt vid de plågor de utstod ----- ty med den hjälp Vår Herre ger är det lätt ----- och därför klagar dessa själar inför

         Hans Majestät över att han inte ger dem något tillfälle att lida.

16.  När denna nåd blir dem bevisad i hemlighet håller de den för att vara mycket stor.

Men sker i andra människors åsyn känner de det som en sådan katastrof och skymf att själen inte längre har någon glädje av vad den erfarit utan

         plågas och och bekymrar sig över vad de som har varit utan åsyna vittnen tänker därom.

Då hon känner världens ondska inser hon att det kanske inte blir tagit för vad det är utan att det,

           i stället för att bli en anledning att prisa Gud, måhända blir en anledning till förhastade domar.

På något sätt förefaller mig denna pina och skam vara ett tecken på bristande ödmjukhet.

Själen har sig inte längre i sin hand.

Ty om denna person ville se sig klandrad

( FÖRF., SOM HAR BESKRIVIT DEN I LIBRO LA VIDA ) fick höra av Vår Herre själv:

Lid inte av detta, ty antingen kommer de att prisa mig eller klandra dig; i vilket fall som helst är det du som vinner.

Jag märkte efteråt att denna person kände sig mycket tröstad och stärkt i sitt mod av dessa ord,

        och därför har jag skrivit ner dem här, ifall

någon annan skulle råka ut för samma prövning.

Det ser ut som om Vår Herre ville att alla skulle förstå att en sådan själ nu har blivit hans,

       så att ingen får röra henne.

Var och en må gärna angripa hennes kropp eller ära eller egendom, ty detta blir til ära för Hans Majestät.

Men gäller angreppet själen blir det nej.

Ty om hon inte har den mest brottsliga djärvhet

att skilja sig från sin Brudgum kommer han att

        försvara henne mot hela världen och till

och med mot hela helvetet.

17.  Jag vet inte om jag har kunnat ge någon föreställning om vad hänryckning är; som jag har

       sagt är det omöjligt att helt lyckas med detta.

Dock tror jag inte att det jag sagt har varit på något sätt bortkastat, eftersom det är bra veta vad det är fråga om och verkningarna av de falska

         hänryckningarna är något helt annorlunda.

Närjag säger falska menar jag inte att de som har sådana hänryckningar vill bedra andra utan att de bedrar sig själva.

De tecken och verkningar inte står i samklang med en så stor nåd, blir denna själv missaktad och inte utan skäl misstrodd när Herren senare förlänar

den åt någon.

Vare han välsignad i evigheters evighet, amen,

    amen.