HANDLAR OM HUR HERREN BÖRJAR FÖRLÄNA

DEN INRE BORGEN.  SJÄTTE BONINGEN.

FÖRSTA KAPITLET.

STÖRRE NÅDEGÅVOR OCH SAMTIDIGT SÄNDER

STÖRRE PRÖVNINGAR.

BESKRIVER NÅGRA AV DESSA OCH HUR DE BÖR

BÄRAS AV DEM SOM REDAN HAR KOMMIT IN I

DENNA BONING.

TILL GAGN FÖR DEM SOM DRABBAS AV INRE

LIDANDEN.

1.  Med den Helige Andes hjälp går vi nu över till att tala om den sätte boningen.

Där har själen redan fått sitt sår av Brudgummens kärlek och söker ännu mer tillfälle att vara ensam

           och så mycket dess yttre stånd tillåter överge allt som kan vara till hinder för enna ensamhet.

Denna syn är så ingraverad i själen att allt hennes begär går ut på att åtnjuta den på nytt.

Jag har sagt att i denna form av bön ser man ingenting, inget som man kan säga sig ha sett,

       inte ens i inbillningen.

Jag säger syn för liknelsens skull.

Nu är själen fast besluten att inte ta någon annan brudgum.

Men Brudgummen bryr sig inte om hennes starka begär att se trolovningen fullbordad.

Han vill att hon skall önska det ännu mera och att

denna den största av alla välgärningar skall kosta henne något.

Och fastän allt detta är mycket ringa i jämförelse med en så övermåttan stor vinning,

        så säger jag er, mina döttrar, att här behövs

säkra bevis och tecken på vad hon har vunnit

      för att hon skall kunna uthärda prövningarna.

O Gud hjälpe mig, vilka inre och yttre vedermödor måste hon inte lida innan hon kommer in i den sjunde boningen!

2.  Förvisso, många gånger när jag tänker på det är jag rädd för att vi, om vi visste om det på förhand, skulle ha mycket svårt att förmå vår naturliga svaghet att lida dessa plågor och beslutsamt

          uthärda dem, hur välsignelsebringande de än framställdes för oss.

Annat är det när själen väl har nått fram till sjunde boningen. 

Där har hon ingenting atfrukta utan går gärna längst ner till roten i lidandet för Guds skull.

Orsaken till detta är att hon här nästan alltid är så nära förenad med Gud att hon därav får sin styrka.    

Jag tror det är bra att jag berättar om några av dessa prövningar som jag med säkerhet vet skall komma över er.

Kanske blir inte alla dessa själar ledda på den vägen, men jag tvivlar mycket på att de själar ledda på den vägen, men jag tvivlar mycket på att de

       själar som tid eter annan njuter av de

i sanning himmelska tingen får leva fria från denna

       jordens vedermödor, på det ena sättet eller på det andra.

3.  Fastän jag inte hade ämnat tala om detta har det fallit mig in att någon själ som har råkat ur för

        sådant kunde hämta stor tröst av att veta hur det står till med dem som Gud har skänkt dylika nådegåvor; det kan sannerligen tyckas dem

        att allt är förlorat.

Jag skall inte gå i  ordning allteftersom de följer

på varandra, utan alltertersom de faller mig i minnet.

Och då vill jag börj amed de obetydligaste.

Det skrikandet från personer somm an umgås med eller inte umgås med; man hade aldrig i livet

       trtt at de kom ihåg en.

Vad hon gör sig helig, vad hon går till för överdrifter för att bera världen och för att fördärva det för

       andra som är bättre kristna utan sådana där

ceremonier.

Och ändå är att märka att hon inte alls har något i den vägen för sig, utan bara söker uppfylla sitt

       stånds plikter.

De som hon betraktar som sina vänner hållersig borta från henne, och det är just de som slänger åt henne de fetaste munsbitarna och som hon mestfår känn av.

Den där själen går det illa för, hon har riktigt kommit på villovägar, det är djävulens bländverk, hon måste likna än den ena och än den andra som har gått förlorad, hon blir orsak till at dygden

       går under, hon bedrar sina biktfäder -----

om man går till dem för att tala om det och ge dem exempel på sådana somahr gått förlorade på det sättet.

Det finns tusen slag av den sortens hån och spydigheter.

4.   Jag känner en person ( FÖRF. SJÄLV ) som var mycket rädd för att inte längre kunna få tag på någon att bikta sig för.   

Så långt gick det, men då det är en mycket vidlyftig sak skall jag inte uppehålla mig vid den.

Det värsta är att det inte fort går över utan räcker livet  ut, så att de ena varnar de andra för att ha något att göra med dylika personer.

Ni invänder att det finns också sådana som talar väl om en.

O mina döttrar, hur få är inte de som tror på det goda som sägs i jämförelse med de många som fördömer!

Vad mera är, lovorden är en värre plåga än speorden, ty själen inser klart att om hon har något gott i sig så är det hnne givet av Gud och på intet

       sätt hennes eget; kort förut hade hon sett själv i stor fattigdom och nedskjunken i svåra synder.

Därför är lovorden en outhärdlig plåga för henne -----

åtminstone i början, sedan blir det inte så svårt ------

       och detta av följande skäl.

För det första, därför att erfarenheten harlärt henne inse att man är lika rask i att tala väl som illa om henne, och att det ena alltså inte betyder

          mer än det andra.

För det andra, därför att Herren har skänkt henne större ljus och insikt om att ingenting gott kommer från henne utan är henne givit av Hans Majestät; 

        hon ser sig då liksom i tredje person, glömsk av att hon har någon del i det hela, och vänder sig 

     till Gud för att prisa honom.

För det tredje, om hon märker att några själar drar

nytta av att se de nådegåvor som Gud har förlänat henne, tror hon det vara Hans Majestät till behag

        att hon hålles för att vara god fastän hon inte

är det, eftersom detta är till godo för de andra själarna.

För det fjärde, då hon sätter Guds heder och ära högt över sin egen, frestas hon inte nu längre,

       som i början, till fruktan för att dessa lovord skall leda henne i fördärvet, så som hon har sett 

         det ske med andra själar.

Men lika ringa aktar hon att bli vanhedrad,

om Gud i gengäld blir prisad bara en enda gång

       därigenom.

Och sedan må det som sker ske.

5.  Dessa och andra skäl mildrar den svåra pina som sådana där lovord förorsakar, även om något därav nästan alltid finns kvar, utom då det inte gör intryck alls, vare sig större eller mindre.

Men att utan skäl offentligen gå och gälla för att vara god är utan jämförelse en värre plåga än at råka ut för speord.

Och när man har kommit därhän att man inte bryr sig mycket om det ena bryr man sig ännu mindre om det andra. 

  

Snarare njuter man av det som av en mycket ljuv musik.

Detta är en stor sanning, och av klander blir själen snarare starkare än svagare, ty erfarenheten

      lär henne hur mycket detstår att vinna på den

vägen.

Hon anser inte att de som förföljer henne förorättar Gud, snarare att Hans Majestät tillåter dem att göra de för att hon skall dra stor vinning därav.

Då hon klart inser detta fattar hon en särskilt öm kärlek till dem och håller för sina bästa vänner därför att de är henne till större gagn än sådana som talar väl om henne.

6.   Likaså brukar Herren sända oss svåra sjukdomar.

Det är en mycket värre prövning, särskilt när smärtorna är skarpa.

Om de är riktigt svåra förefaller de mig åtminstone

till en del vara de värsta prövningar som kan drabba

       oss här på jorden ----- jag menar av yttre slag

------ hur många de än annars är.

Jag upprepar att det gäller mycket skarpa smärtor.

De verkar upplösande både invärtes och utvärtes,

så att själen i sitt trångmål inte vet till sig utan

        hellre vill utstå vilket matyrium som helst än dessa plågor.

i sin yttersta skärpa varar de dock inte så länge

( ty sist och slutligen sänder Gud inte värre prövningar än att de kan uthärdas, och från

       början skänker Hans Majestät oss tålamod ),

men vanligen kommer andra svåra lidanden 

         och sjukdomar av olika slag.

7.  Jag känner enn person ( FÖRF. SJÄLV ) som redan Herren hade börjat skänka henne den nåd jag förut talat om ------ för fyrtio år sedan ------ i sanning

         inte kan säga sig ha levat en enda dag utan smärtor och andra slag av lidanden; jag menar här brist på kroppslig hälsa, bortsett från andra

         svåra vedermödor.

Sanningen är hon hade betett sig mycket illa, och allt vad hon råkade ut för betydde föga i jämförelse

          med det helvete hon hade förtjänat.

Andra som inte hade förtörnat Vår Herre så mycket blev ledda på en annan väg.

Men jag vill alltid välja lidandets väg, om inte för annat så för att efterlikna vår Herre Jesus Kristus,

        även om detta inte skulle medföra någon annan särskild vinning, vilket det alltid i högsta grad gör.

O, om vi kunde beskriva de inre prövningarna,

då skulle de yttre förefalla små, men det är omöjligt att göra begripligt vad dessa inre prvningar innebär.

8.   Låt oss börja med den pina man känner när man har att göra med en biktfader som är så sansad

        och föga erfaren att det inte finns något som han håller för säkert.

Han är rädd för allt, han tvivlar på allt när han får se något utöver det vanliga, särskilt hos en själ där detta synes förenat med någon ofullkomlighet

        ( de som Gud har förlänat sådana nådegåvor borde, tycker han, vara änglar, vilket är omöjligt så länge de vistas i denna kropp ).

Strax fördömer han alltihop och tillskriver det djävulen eller melankolin.

Der förundrar mig inte, eftersom världen är uppfylld av sådant.

Därav finns just nu på mycket i världen, och djävulen åstadkommer så mycket ont på denna vägen att biktfäderna har så mycket större skäl

      att känna fruktan och noga betänka sig.

Men dne stackars själen som vandrar i samma fruktan och går till sin biktfader som till sin domare och så blir fördömd av honom, hon kan

       inte låta bli att drabbas av den största pina

och skräck.

Bara den som har råkat ut för något liknande kan förstå hennes plåga.'

Til detta kommer ytterligare en plåga för de själar som lider under dessa svåra hemsökelser:

     de tror, särskilt om deras fördärv har varit mycket stort, att det är för deras synder skull som Gud har låtit dem bli vilseförda.

Även om Hans Majestät har skänkt dem sin nåd och de känner sig förvissade om att detta inte kommer från någon annan ande än Guds, är detta något som

        snabbt går fförbi, utan det att deras synder alltid står inför dem.

De ser vad som fattas dem ------ skäl till denna insikt fattas aldrig ----- och därav följer genast den svåra pinan.

När biktfadern styrker själen blir hon lugn, även om det onda kommer igen; men om han ingjuter ännu

        större fruktan blir tillståndet outhärdligt,

särskilt om det åtföljs av en inre torka, så att man tycker sig aldrig ha ägnat Gud en tanke och aldrig

       kommer att göra det.

Det blir som om Hans Majestät talade långt fjärrifrån utan att hans röst kunde nå fram.

9.   Allt detta är ingenting, om det inte vore så att därtill kommer föreställningen att man inte har

        velat ge biktfäderna de rätta upplysningarna utan lett dem vilse.

Även om man menar att det inte finns den minsta själsrörelse som man inte har sagt dem tjänar det inget till, ty förståndet är så förmörkat att det inte

         förmår se sanningen.

I stället tror det på allt vad inbillningen, som nu har blivit dess härskarinna, ftramställer för det,

         och på som nu har blivit dess härskarinna,

framställer för det, och på de galenskaper som

        djävulen söker inge själen, när Vår Herre låter det ske för att pröva henne, till den grad at hon rent av tror sig förkastad av Gud.

Ty det finns mycket som bekämpar och pressar hennes innersta på ett så smärtsamt och outhärdligt sätt att jag inte vet vad man skall

       jämföra det med om inte med plågorna i helvetet, eftersom det inte finns någon tröst

          för denna storm.

Vill hon ta  upp saken med sin biktfader ser det ut som om demonerna komme till hans hjälp för att han skall kunna tortera henne ännu mer.

Sålunda var det en biktfader som hade att gra med en själ efter det att hon hade genomgått sådana

       lidanden  ( hon tycks ha varit mycket

farligt pressad av många plågor i förening ); han

         sade till henne at hon borde underrätta honom när honn råkade ut för det det härnäst.

Men hon blev alltid så mycket sämre att han begrepp att det inte längre stod i mänsklig makt att göra något.

Det gick så långt att om denna person öppnade en bok på kastilianska, så fattade hon, fastän hon kunde läsa mycket bra, lika litet av dess innehåll

         som om hon inte hade lärt sig en enda bokstav; så oförmögen att förstå något var hon.

10.  Med  ett ord, det finns inget botemedel mot denna storm annat än att vänta på Guds barmhärtighet.

Plötsligt, med ett enda ord eller en alldeles oförutsedd  händelse, lyfter hann bort allt, och det så snabbt att denna själ tycker sig aldrig ha varit

      höljd av moln, så solbelyst och fylld av tröst som

hon nu mer än någonsin är.

Lik en som kommer från en farofylld strid och har vunnit seger vill hon prisa Vår Herre som har kämpat för henne och segrat.

Ty hon inser mycket klart att hon själv inte har kämat, att alla de vapen hon skall ha försvarat sig med tycksha varit i fiendens händer.

Härav kommer hon till en klar insikt om sitt elände och om det ytterst ringa vi förmår av oss själva om Herren överger oss.

11.  Det förefaller mig som om det inte krävdes ytterligare begrundan för att inse detta, ty den

      erfarenhet vi har fått av att genomgå dessa kval har visat oss vår oduglighet och lärt oss fatta

          vår intighet och vilket eländigt ting vi är.

Ty nåden ------ även om den inte helt fattas, eftersom vi trots all pina förtörnar Gud och för allt i världen inte vill göra det ----- är så djupt dold att själen

         inte tycker sig ha den minsta gnista av kärlek till Gud eller någonsin ha haft det.

Om hon har gjort något gott eller Hans Majestät har bevisat henne någon nåd, så förefaller allt detta henne vara en dröm eller en nyckelfull inbillning.

Synderna är hon däremot viss om att ha begått.

12.   O Jesus, att bara se en själ till den grad värnlös och ------ som jag har sagt ------ ur stånd att

       bli tröstad av något här på jorden!   

Men därför, mina systrar, skall ni inte tro, om ni råkar i en så svår belägenhet, att de rika och de som har sin frihet äger bättre botemedel vid sådana tillfällen.

Nej, nej, för min del tycker jag att det vore som att beskriva för livdömda hur behagligt det kan vara i denna världen:

det skulle inte ge dem någon lindring utan tvärtomm öka deras plåga.

Trösten måste komma från ovan, och tingen här på jorden är av intet värde.

Vad den store Guden vill är att vi skall erkänna honom som vår konung och erkänna vår egen eländighet.

Detta är av stor vikt för det följande.

13.  Vad skall den stackars själen göra om detta

tillstånd varar flera dagar?

Om hon ber ärdet som om hon inte bad ------ för att få tröst, menar jag ----- eftrrsom detinte når hennes innersta.

Inte heller förstår hon själv vad hon ber, även om det sker med ord, och vad den inre bönen beträffar är den under dessa omständigheter på intet sätt

       möjlig, ty därtillsaknar hon alla krafter.

Ensamheten är snarast til skada för henne, samtidigt som det blir ytterligare en plåga för henne

       att umgås eller tala med någon.

Alltså kommer hon, hur mycket hon än anstränger sig, att uppträda med en retlighet och i ett till det

        yttre dåligt skick som mycket tydligt kommer till synes.

Är det troligt at hon kan tala om hur det står till med henne?

Det är sådant som inte kan sägas, därför att är så pressande andliga plågor att det inte finns namn

för dem.

Det bästa botmedlet ( jag menar inte för att bli kvitt dem, vilket inte kan ske, utan för att kunna uthärda dem ) är att ägna sig åt barmhärtighetserk

         och yttre arbete och lita till Guds nåd, som aldrig fattas dem som hoppas påhonom.

Vare han välsignad i evighet, amen.

14.  Andra prövningar som demonerna sänder oss, av yttre art, bör inte vara så vanliga, och därför behöver vi ite tala om dem.

Till större delen är de inte heller lika plågosamma.

Ty vad de åstadkommer förmår de inte i samma grad ----- förefaller det mig ----- sätta själsförmögenheterna ur kraft och bringa själen ur fattningen.

Med ett ord, förnuftet inser att de inte kan göra mer än vad Herren tillåter, och så länge det inte har gått

      förlorat är alla dessa prövningar avv ringa vikt i jämförelse med dem jag förut har beskrivit.

15.  Andra inre plågor som är att hänföra till denna boning skall behandlas i samband med olika former av bön och Herrens nådegåvor.

Även om några av dem är svårare att uthärda än de förut omtalade, vilket framgår av den verkan de har på kroppen, förtjänar de inte att kallas hemsökelser

       och det finns inget skäl för att vi betraktar dem som sådana; de är tvärtom så stora nådegåvor

           från Herren att själen mitt under dem inser

att de är mycket större ynnestbevis än hon förtjänar

Denna svåra plåga kommer före inträdet i den sjunde boningen, tillika med andra lika hårda.

Om några skall jag tala, men att göra det om alla

är omöjligt, inte heller kan jag förklara hur de är beskaffade, ty de är av en annan och mycket

högre art.

Om jag inte har förmått att säga mer än jag gjort

om dem som är av betydligt lägre rang, kan jag så mycket mindre förklara de följande.

Herren förläne mig sin nåd därtill, för hans Sons

förtjänst, amen.