DEN INRE BORGEN.

SJÄTTE BONINGEN.

ANDRA KAPITLET.

HANDLAR OM NÅGRA SÄTT SOM VÅR HERRE

ANVÄNDER FÖR ATT UPPVÄCKA SJÄLEN;

DE FÖREFALLER INTE VARA NÅGOT ATT

FRUKTA, ÄVEN OM DE STRÄCKER SIG MYCKET

HÖGT OCH VITTNAR OM STOR NÅD.

1.   Det ser ut som om vi hade lämnat den lilla duvan långt borta, men det har vi inte, ty dessa prövningar är det som gör henne skickad till en högre flykt.

Vi skall nu börja beskriva på vad sätt Brudgummen handlar med henne för att hon, innan hon blir

        helt förenad med honom, skall fyllas av den strakaste åtrå därefter.

Medlen för att nå detta mål är så fina at själen själv inte förstår dem, och inte helle rtror jag att jag skall lyckas göra dem förstådda annat än för sådana

         som har erfarenhet av dem.

Ty dessa impulser är så fina och subtila att de träder fram ur själens allra innersta, och det finns  ingen liknelse som passar in på dem.

2.  Det är något helt annat än vad vi kan åstadkomma här nere, likaså något annat än de fröjder vi har beskrivit.

Många gånger händer det att samma person som försummat Gud och inte ens bevarar honom i minnet, blir uppväckt av Hans Majestät liksom av en

         komet som hastigt far förbi, eller av en åskskräll.

Även om han inte har hört ett ljud förstår själen mycket väl att hon har blivit kallad av Gud, och så stark känner hon kallelsen at hon ibland ------

         särskilt i början ------ blir djupt skakad och jämrar sig, utan att hon vet orsaken till sin

    smärta.

Hon har den ljuvligaste känsla av att vara sårad, men kan inte fatta hur eller av vem.

Dock är hon viss om att det är något dyrbart och skulle aldrig vilja att såret läktes.

Hon klagar inför sin Brudgum med kärlekens ord, även yttre och högljudda, utan att kunna göra något annat.

Hon känner atthan är närvarande men inte vill uppenbara sig på ett sådant sätt att hon kan njuta av honom.

Detta är en hård pina, om än ljuv och skön, som hon

inte ville bli av med även om hon kunde det.

Den tillfredsställer henne mycket mera än den saliga hänförelse utan någon plåga som vilans bön skänker.

3.  Jag sliter alldeles ut mig, mina systrar, för attfå er att förstå detta kärlekens verk, och ändå vet jag inte hur det skulle gå till.

Det tycks vara motsägelsefullt att beskriva den Älskade som klart närvarande i själen, kallande på henne med en signal så tydlig att hon inte kan tvivla

       på den och med en flöjtton så genomträngande

att hon inte kan undgå att höra den.

Och ändå förefaller det vara så att Brudgummen, som är i sjunde boningen, talar så, ett tal utan ord

------- att allt folket som är i de andra boningarna inte vågar röra sig, varken sinnena eller inbillningen

        eller själskrafterna.

O min mäktige Gud, hur stora är inte dina hemligheter, och hur annorlunda är inte andens ting än det vi här nere kan se och förnimma!

Det som här kan beskrivas är ett ingenting, så smått är det i jämförelse med det stora du verkar i själarna.

4.  Så stark är denna verkan på själen att hon upplöses i längtan och inte vet vad hon skall be om, ty det förefaller henne alldeles klart att

       hennes Gud är med henne.

Nu kan ni fråga: när det så är, vad är det hon önskar, eller vad är det som plågar henne?

Vad kan hon mera begära?

Det vet jag inte.

Jag vet att denna plåga tycks nå själva inälvorna, och när pilen dras ut ur såret känns det som om dessa inälvor följde med, så djupt går denna

kärlek.

Just nu undrar jag om inte denna eld kommer från det glödande fyrfat som min Gud är, någon gnista

        som hoppar över till själen för att hon skall

känna den brännande elden.

Men då den inte är tillräckligt het frö att förbränna henne och dessutom är så ljuvlig, stannar också

         den där plågan kvar och minsta beröring

har en sådan verkan.

Jag tycker att detta är den bästa liknelse jag kan komma på.

Ty denna ljuvliga smärta ------ som inte är någon smärta ------ har ingen beständig tillvaro.

Några gånger varar den längre, andra går den fort över, allt eftersom Herren behagar sätta sig i förbindelse med oss, ty detta är något som inte kan åstadkommas på mänsklig väg.

Men även om det ibland kan vara en stund, upphör det och vänder åter.

Med ett ord, det är aldrig beständigt, och därför når det aldrig fram till attförbränna själen, utan just som fattar eld dör gnistan och lämnar kvar ett begär

         att bedja om denna kärlekssmärta som den

harförorsakat.

5.  Jag kan inte tro att detta är något som framgår ur vår egen natur elle rhar sin orsak i melankoli, inte eller att det är djävulens bländverk elller en

         nyckfull inbillning.

Ty klart är at det är en  rörelse som har sit ursprung där varest Herren, den orörlige, bor, och dess verknngar liknar inte andra andaktövningars, som

        åtföljs av en sådan hänförelse att vi kommer

att tvivla på dem.

Här dränks inte sinnena och själskrafterna i någon hänryckning utan begrundar vad som sker och kan,

         synes det mig, varken minska eller öka den där ljuva plågan.

Den Vår Herre har skänkt en sådan nåd ----- och var och en som fått den kommer att känna igen den när han läser detta ------ måste hysa den allra största tacksamhet och fruktar inte att bli bedragen.

Så mycket mer fruktar han att visa sig otacksam inför en så stor nåd och bemödar sig om att tjäna

       och bättra sig hela livet igenom; så skall det visa sig atthan får ta emot allt mer och mer.

Jag känner person ( FÖRF. SJÄLV ) som har fått leva flera år på dett asätt och som var så tillfredsställd med en sådan nåd att hon mycket

        gärna skulle ha tjänat Herren under en lång följd av år under svåra prövningar och ansett sig rikeligen betald därför.

Vare han välsignad i evigheters evighet, amen.

6.  Kanske undrar ni varför det skulle vara större

trygghet i detta än i annat.

Enligt min mening är skälen dessa:

för det första, därför att djävulen aldrig ger oss en så ljuvlig plåga som denna; han kan skänka fröjder och njutningar som ser ut att vara andliga; men att 

        förena plåga, och enn så svår plåga, med frid och glädje i själen, det står inte i hans förmåga;

            alla hans krafter är inskränkta till detayttre, och de plågor han ger upphov till rymmer ------

       enligt min mening ------ aldrig någon frid eller

glädje utan idel oro och strid.

För det andra, därför att denna sköna storm kommer från en annan trakt än den han härskar över.

För det tredje, därför att de stora förmåner som kommer själen till del gör henne fast besluten

       att lida för Guds skull och önska sig svåra prövningar och med allt större fasthet avstå

      från denna jordens fröjder och tillfredställelser, med mera sådant. 

7.  Att detta inte är en nyckfull inbillning är alldeles klart.

Även om dyligt kan förekomma vid andra tillfälle,

är det här något som aldrig kan efterapas.

Det är så uppenbart att det på intet sätt kan vara en inbillning, jag menar, det kan se ut att finnas om det inte finns, inte heller går det att tvivla på att det finns.

Om något tvivel blir kvar ----- jag menar om man tvivlar på att ha haft denna upplevelse ------ då må man veta att ingivelsen inte var äkta, ty i så fall

        skulle den ha förnummits lika tydligt som en stark röst i ens öra.

Vad melankolin beträffar leder den inte in på någon väg; ty de hugskott melankolin skapar och frambringar finns bara i inbllningen, medan det vi talar om kommer från det innersta i själen.

Det kan hända at jag far vilse, men innan jag har fått höra motskäl av någon som förstår sig på saken står jag fast vid min åsikt.

Jag känner en person ( FÖRF. SJÄLV ) som hyste den största fruktan för självbedrägerier men aldrig för den form av bön det här är fråga om.

8.  Vår Here har också andra medel att väcka själen.

I olaga tid, när hon är sysselsatt med bön i ord och inte tänker på de inre tingen, tycker hon sig tändas av en ljuvlig låga och plötsligt omges av en stark

        vällukt att den genomtränger alla sinnen

( jag säger inte att det är en vällukt utan använder bara denna bild ).

Något i den vägen sker endast för att ge tillkänna att Brudgummen är där, så att själen skall gripas av ett ljuvligt begär att njuta av honom och göra

       sig beredd till stora gärningar och lovsånger till Vår Herre.

Denna nåd har samma ursprung som vi redan har talat om, men här finns ingenting som pinar,

och inte heller ryms det något plgsamt i själva

          önskan att njuta av Guds närvaro.

Detta är vad själen vanligen känner.

Inte heller tycker jag att det här finns någonting att frukta ------- av skäl somjag delvis har anfört -----

utan denna nåd bör man söka ta emot med

       stor tacksamhet.