FORTSÄTTNING AV DETSAMMA, MED

UTFÖRLIGARE FÖRKLARING AV DENNA FORM AV

BÖN. 

INSKÄRPER HUR VIKTIGT DET ÄR ATT GÅ

FÖRSIKTIGT FRAM, EFTERSOM DJÄVULEN

ARBETAR HÅRT PÅ ATT FÅ SJÄLARNA ATT VÄNDA

ÅTER PÅ DEN VÄG DE HAR BÖRJAT.

1.  Jag anar att ni gärna vill veta vad den där lilla duvan tar tar sig för och vad hon ämnar slå sig ner,

        ty vi vet ju att det inte kan bli i andliga fröjder eller i denna jordens förnöjelser.

Högre är henne sflykt, och jag kan inte tillfredsställa ett vetandebegär förrän vi kommer till den sista boningen.

Gud give att jag måtte komma ihåg det och få tillfälle att skriva om det, ty det har gått ungefär fem månader sedan jag började med detta,

       och då mitt huvud inte är i det tillstånd at jag orkar läsa om vad jag skrivit, är det fara värt att allt går överstyr och jag kanske kommer att säga

          några saker två gånger.

Men då det är skrivet för mina systrar gör det inte så mycket.

2.  Hur som helst är det min högsta önskan att förklara för er vad jag menar att denna förenings bön är.

I enlighet med mitt sinnelag skall jag etjäna mig av en liknelse: senare skall vi tala mer om denna lilla fjäril som, fastän de alltid bär frukt genom 

       att göra gott mot sig själv och andra själar, inte finner sin sanna viloplats.

3.  Många gånger har ni hört talas om att Gud andligen förmäler sig med själarna.

Välsignad vare hans barmhärtighet, som gör att han så ödmjukar sig!

Och även om det är en grov liknelse kan jag inte hitta på någon som bättre uttrycker vad jag menar än äktenskapets sakrament.

Skillnaderna är visserligen stora.

Den förening det här handlar om har i sig ingenting som inte är andligt ( den kroppsliga är långt avlägsen därifrån, det är tusen mil mellan den och de andliga vederkvickelser Herren skänker

         och de fröjder de erfar som blir förmälda med honom ).  

     

Den andliga föreningen är helt och hållet en förening av kärlek med kärlek, och dess verkningar är de mest kristallklara och förfinade och så ljuva att de inte kan beskrivas.

Men Herren vet mycket väl hur han skall låta oss

känna dem.  

4.  Det förefaller mig som om denna förening ännu inte hade nåttram till en andlig trolovning utan mera liknar det som sker när två människor börja

     tänka på att gifta sig.

De undersöker om de passar för varandra, om de vill ha varandra, och de träffas för att se om de är tillfreds med varandra.

Så är det också här.

Överenskommelsen är uppgjord på förhand, så att själen är mycket vär nunderrrättad om hur förmånlig förbindelsen är, och hon är fast besluten at i allt rätta sig efter Brudgummens vilja och på alla

        sätt tilfresställa honom.

Hans Majestät ------ som mycket vet väl om förehåller sig så ------ har behag till henne och vill i sin barmhärtighet att hon lära känna honom bättre

          och ------ somm an säger ------ sammanträffa med honom ------- och förena sig med honom. 

Vi kan säga att det går till på det sättet, därför att det sker på mycket kort tid.

Nu gälle rdet inte  längre at ge eller ta, utan själen ser på ett hemlighetsfullt sätt vem denne Brudgum

      är som hon står i begrepp att taga.

Det som sinnena och själsförmögenheterna omöjligen skulle ha kunnat fatta under tusen år,

      det förstår hon nu på kortaste tid.

Men då Brudgummen är sådan han är, lämnar han henne efter detta enda besök värdigare att, som

       man säger, ge honom sinhand.

Ty nu är själen så fylld av kärlek att hon för sin del gör allt vad hon kan för att inte störa förhållandet till denne gudomliga trolovade.

Menn om denna själ är så försumlig att hon visar böjelse för något annat än honom, då förlorar hon allt, och henne sförlust är mycket större än alla

        nådegåvor hon kunde ha fått, mycket större än vad som kan värderas.

5.  Därför, kristna själar, som Herren har fört fram till detta gränsområde, besvär jag er för hans skull att inte visa er försumliga utan hålla er borta

       från alla tillfällen till synd.

Ty även i detta tillstånd är själen inte stark nog att stå emot dessa, som hon blir sedan trolovningen

är fullbordad, det vill säga i den boning som skall behandlas efter denna.

Då sambandet inte vilar på mer än ett enda möte, som man säger, så går djävulen fram med stor slughet för att bekämpa och omintetgöra denna

       trolovning.

Senare, när han ser att själen helt har överlämnat sig åt Brudgummen, vågar han sig inte på sådant, ty han är rädd för henne och vet av erfarenhet att gör han några försök kan han lida stor förlust och

         själen skörda ännu större vinst.

6.   Jag säger er, mina döttrar, att jag har känt sådana som blivit högt upphöjda i dett atillstånd men som djävulen med stor konst och list har vunnit

         åter till sig, och för den sakens skull bör han uppbda hela helvetet.

Ty, som jag många gånger har sagt, det är inte bara en enda själ som går förlorad, utan en tor mängd.

Därav har han rik erfarenhet.

Om vi betänker vilken mängd av själar Gud har dragit till sig genom en enda, så måste vi mycket

        pisa honom, särskilt för de tusenden som matyrerna har omvänt, exempelvis en ing flicka som Sankta ursula.

HUr många har inte djävulen förlorat genom Sankt Dminicus och Sankt Franciscus och andra ordensgrundare, och hur många förlorar han just nu genom fader Ignatius, han som har grundat Jesu Sällskap!

Tydligt är att --- som vi har läst ---- alla dessa har undfått liknande nådegåvor från Gud.

Vad har de gjort annat än bemödat sig om att inte genom egen förskyllan bryta en så gudomlig trolovning?

O mina döttrar, hur redo är inte Herren nu som då att skänka oss sin nåd!

Det kan till en del vara nödvändigare för oss att

undfå den, eftersom det är färre nu än förr som tänker på Guds ära.

Vi tycket mycket om ss själva; vi använder stor klokhet på att inte förlora något av vår rätt.

O vilken villfarelse!

Må Herren i sin barmhärtighet skänka oss sitt ljus så att vi inte råkar in i ett sådant mörker. 

7.   Kanhända frågar ni eller är i tvivel om två saker:

för det första, om själen är så fast förankrad

i Guds vilja som jag har sagt, hur kan hon då fara

         vilse när hon aldrig söker sitt?

För det andra, på vilka vägar tar sig djävulen in

och blir så farlig att er själ går förlora, när ni så helt har avskilt er från världen och så flitigt brukar sakramenten? 

Ni är ju ----- kunde man säga ---- i änglarnas sälskap, ty genom Herrens godhet har ni samtliga inga andra önskningar än at i allt tjäna och behaga

honom.

En annan sak är det med dem som är insnärjda i denna världens bestyr.

Jag erkänner att ni har rätt i detta att Gud har visat oss stor barmhärtighet.

Menn är jag --- som jag har sagt ----- ser att Judas var i sällskap med apostlarna och ständigt umgicks med Gud själv och hörde honom tala, då förstår

       jag att det inte ligger någon trygghet ens i detta.

8.  Till det första svarar jag och säger att om denna själ alltid vore i förbund med Guds vilja, så är det klart att hon inte kunde gå förlorad.

Men djävulen kommer med sina stora konster och knep, och under godhetens sken börjar han bringa henne ur gängorna i småsaker och smussla henne

         in i sådant som hon får henne att tro att det  inte ligger något ont i.

Undan för undan förmörkar han förståndet och förstelnar viljan så at egenkärleken växer tills

     hon så småningom skiljer sig från Guds vilja

och följer sin egen.

Detta är också svaret på den andra frågan, ty det det finns ingen instängning så instängd att hann inte kan komma in och ingen öken så ödslig att han inte når dit.

Men jag har också en anna sak att säga er, och det är att när Herren tillåter sådant beror det kanske på att han vill se hur den själ beter sig som han

        vill göra till ett ljus för andra; om hon störtar

sig i fördärvet är det bättre att det sker i början

      än när hon har blivit till skada för många.

9.   Den omsorg som förefaller mig säkrast

( efter det att i bönen ständigt be Gud att hålla oss

i sin hand, att oavlåtligt tänka på att om han

       överger oss störtarvi genast i avgrunden ------

så är det sannerligen ----- och att aldrig lita påoss själva, därför att det vore vanvett ) är att gå fram

          med största vaksamhet och försiktighet

och väl betänka vilka framsteg vi kan göra i dygderna.

Vi måste tänka efter om vi går framåt eller bakåt i någonting, särskilt i kärleken till varandra och i önskan att hållas för ringa och i vardagliga ting.

Om vi är uppmärksamma på detta och ber Herren ge oss ljus skall vi genast se vad vi har vunnit eller förlorat.

Tro inte att Gud efter att ha lyft upp en själ så högt tar sin hand ifrån henne; djävulen får ett svårt arbete med att vinna henne åter.

Hans Majestät är så angelägen om att hon inte skall gå förlorad att han ger henne tusen inre varningar på mångfaldiga sätt, så att farorna inte kan vara

       förborgade för henne.

10.   Tillsist en sammanfattning av allt detta:

vi måste alltid bemöda oss om att gå framåt, och om så inte sker fårvi vandra i fruktan och bävan, ty då är djävulen utan tvivel på språng efter oss.

Det är nämligen inte möjligt at efter att ha nåt så långt upphöra med att gå vidare.

Det skulle vara ett mycket dåligt tecken, eftersom kärleken aldrig är sysslolös.

Den själ som velat ge sig som brud åt Gud själv och redan sammanträffat med honom och kommit så långt som sagt är, hon kan inte lägga sig och sova.

Och för att ni skall få se, mina döttrar, hur Vår Herre handlar med dem han erkänner som sina brudar,

        så skall vi nu börja tala om sjätte boningen.

Där får ni se hurföga allt som vi kantjäna eller lida eller göra betyder för at bereda oss att ta emot

      så stora nådegåvor.

Det måste ha varit på Vår Herres befallning som

jag fick i uppdrag att skriva detta, för attvi skall fästa våra blickar på den lön som väntar oss och på

      hur oväderlig hans nåd är, när hann vill träda i förbindelse med och uppenbara sig för sådana

        maskar som vi är.

Må vi glömma våra små förnöjelser här på jorden och fästa blicken på hans storhet, för att upptända

    av hans kärlek ila till hans möte. 

11.  Gud give att jag kunde träffa rätt när jag förklarar något i så svåra ämnen, ty om Hans Majestät och den Helige Ande inte för min penna skulle det vara en omöjlighet.

Vore det inte av hänsyn till er nytta skulle jag bönfalla honom om at slippa säga någonting alls.

Ty Hans Majestät vet att jag --- i den mån jag känner mig själv ----- inte har någonn annan önskan än att

hans namn må bli prisat och att vi må bemöda oss om att tjäna en Herre som ger oss så stor lön redan här på jorden.

      

Därav kan vi fatta något avv det hanhar i beredskap åt oss i himlen, fjärran från de avbräck och mödor och faror som hotar oss på detta stormarnas hav.

Vore det inte för risken att förlora eller förtörna honom, skulle det vara en glädje att avsluta livet först vid världens slut, för att arbeta för en så stor

         Gud och Herre och Brudgum.

Må det behaga Hans Majestät att göra oss värdiga att på något sätt tjäna honom, utan de många fel vi alltid hemfaller åt, till och med i våra goda gärningar, amen.