BESTIGNINGEN AV BERGET KARMEL.

TREDJE BOKEN.

KAPITEL. 29.

OM DE FÖRDELAR SOM SJÄLEN VINNER AV ATT

AVSTÅ FRÅN DEN GLÄDJE SOM KOMMER AV DE

MORALISKT GODA TINGEN.

1.  Det ligger mycket stora fördelar för själen

i avståendet från viljans fåfänga glädje över detta slags goda ting.

Den första fördelen är den att hon befrias från en mängd frestelser och andra djävulens påfund,

     som döljer sig i den glädje som kommer av de goda gärningarna.

Vi kan förstå det genom dessa ord av Job:

"På fuktiga platser lägger han sig ned i hemlighet, i skuggan av rö roch vass"  ( 40:16 ).

Han säger detta om djävulen, som lurar själen genom glädjen och fåfängan över gärningarna,

    och han låter glädjen symboliseras av fuktigheten och gärningarna av bräckliga rör och vass.

Och att denna hemliga glädje är ett bedrägeri av djävulen, det är ingenting attförvånas över.

Där behövs det ingen ingivelse från hans sida,

       den fåfänga glädjen är i sig själv ett bedrägeri, och särskilt när det i hjärtat samtidigt finns ett

visst drag av skryt, som Jeremia så träffande anmärker:

"Ditt hjärtas övermod har bedragit dig"  ( 49:16 ).

Ty vilket bedrägeri kunde väl vara större än det som skryt och skrävel orsakar?

Men från detta håller sig själen fri, om hon undertrycker detta slags glädje.

2.  Den andra fördelen står attfinna i att själen i sitt handlande går till verket med mera eftertänksamhet och samvetsgrannhet.

Ty då försvinner all den glädjes och njutningens lidelsefullhet som annars i så hög grad eggar upp de böjelser som man kallar retlighet och begärlighet.

Men med denna glädje blir dessa båda böjelser lätt så starka att förnuftet berövas sitt inflytande.

Då blir själen vanligen mycket obeständig i sina handlingar och föresatser, hon ger upp ett och

börjar med något annat, hon lämnar påbörjar

       utan att någonsin fullborda något.

Eftersom hon i detta bara går efter sin egen smak,

vilken hos somliga naturer skiftar ännu mera än hos andra, så förblir verket eller beslutet ofullbordat,

      hur viktigt det än är, endast därför att hon tappat smaken för det.

För detta slags människor är den njutning de finner

liksom handlingens själ och hela kraft.

Så snart njutningen upphör är det slut med verket, de bara överger det och framhärdar inte.

Kristus har sagt om dessa människor at "de mottar Guds ord med glädje, men sedan kommer djävulen och tar bort det ur deras hjärtan, för att de inte

       skall framhärda"  ( Luk 8:12 ).

Detta ord fann hos dem ingen annan rot och kraft än den där njutningen.

Men viljan måste avstå från den tillfredsställelsen för att kunna hålla ut och nå målet.

Och denna fördel är lika stor som den motsatta skadan är stor.

Den som är vis skall därför fästa blicken på verkets egentliga väsen och dess fördelar och inte på den njutning och tillfredsställelse det ger.

Då slår han inga slag i luften utan får en varaktig glädje av sitt verk utan att begära sinnlig

tillfredställelse.

3.  Den tredje fördelen är gudomlig.  Den infinner sig när man undertrycker dn fåfänga glädjen över de goda verken och därmed så småningom blir fattig i anden.

Detta är en av de saligheter om vilka Guds Son har talat när han sade:

"Saliga är de som är fattiga i anden, ty dem tillhör

himmelriket"   ( Matt 5:3 ).

4.  Den fjärde fördelen är att den som försakar den fåfänga glädjen blir mild, ödmjuk och klok i  hela sitt uppförande.

Han handlar inte plötsligt och häftigt, och han låter sig i sin glädje inte dras med av begärligheten och retligheten.

Han är inte övermodig på grund av någon överdriven uppskattning av sina verk genom den tillfredsställelse han kanske känner, och lika litet

      begår han någon oklok andling bländad av denna glädje.

5.  Den femte fördelen är att man blir välbehaglig för Gud och för medmäniskorna.

Man blir fri från andlig girighet, njutninglystnad

och lättja, och från andlig avundsjuka och många

andra laster.