Direktlänk till inlägg 7 oktober 2016

BESTIGNINGEN AV BERGET KARMEL. TREDJE BOKEN. Kapitel. 28.

Av Jan-Owe Ahlstrand - 7 oktober 2016 16:53

BESTIGNINGEN AV BERGET KARMEL.


TREDJE BOKEN.


KAPITEL.  28.


OM DE SJU SKADOR SOM VILJAN KAN DRABBAS


AV, NÄR DEN SÖKER SIN GLÄDJE I DE GODA TING


SOM ÄR AV MORALISK NATUR.


1.  De viktigaste skador som kan drabba människan, när hon känner fåfäng glädje över sina goda verk

      eller över sitt goda uppförande, är enligt min

åsikt sju till antalet.


De är mycket menliga, eftersom de är andliga.


Jag skall här tala ganska kortfattat om dem.


2.   Den första skadan är fåfänga, högmod, inbilskhet och självklokhet.


Många kan ämligen inte glädja sig åt sina verk utan att uppskatta dem högt.


Detta föder skryt och de andra laster som vi har

talat om.


Det var detta som hände farisen.


Evangeliet säger oss att han bad, och under det

att han tackade Gud förbarmade han sig av sina fastor och andra goda verk ( Luk 18:11-12 ).


3.  Den andra skadan är vanligen förenad med den föregående.

Den består i att vi bedömer andra som dåliga

och ofullkomliga i förhållande till oss själva.'


Vi anser att de inte handlar och inte upphör sig lika bra som vi.


Vi har mycket litet till övers för dem i vårt hjärta,

och vi visar ibland detta i våra ord.


Farisen hade också detta fel, ty han sade i sin bön:

       "Jag tackar dig, Gud, för att jag inte är som andra människor, rövare, orättrådiga, äktenskapsbrytare".


Så försyndade han sig i en enda akt två sätt, i självberömmet och i föraktet för andra.


Det är detta som många människor gör i våra dagar.


De säger:

"Jag är inte som den här människan, jag handlar inte som den där andra, och inte som den eller den".


Många av dem är värre än farisen.


Han föraktade hela välden i allmänhet och tullindrivaren i synnerhet, och därför sade han:


"Jag är inte som denne man".


Men de vi tänker på, de nöjer sig inte med att nämna den ene eller den andre, utan de råkar i vrede och blir uppfyllda av avundsjuka varje

       gång de hör att andra får beröm eller ser att andra handlar bättre och är mera värda än de själva.


4.  Den tredje skadan består i att dessa människor, som ju i sina handlingar bara söker sin egen tillfredsställelse, vanligen inte gör några goda verk

       annat än när de ser att de kommer att skörda

något beröm eller någon tillfredsställelse av det.


Därför har Kristus sagt om dem:

     "Alla sina gärningar gör de för att bli sedda av människorna"  ( Matt. 23:5 ),  och de utför inte sina handlingar uteslutande av kärlek till Gud.


5.  Den fjärde skadan följer av den tredje.


Man kan omöjligen vänta sig vedergällning av Gud, om man i detta liv bara söker glädje och tröst och självförhärligande och andra egennyttiga ting.


Om sådana människor säger Frälsaren:


"De har redan fått ut sin lön"  ( Matt. 6:2 ).


Och så återstår dem bara mödan i deras verk, och utan någon utsikt till belöning måste de gå bort

   med skam.


I detta avseende härskar det stort elände bland människors barn.


Enligt min åsikt är den största delen av de verk som de utför inför människors ögon antingen lastbara, eller ofullkomliga och utan värde inför Gud, därför att de vid utförandet av dem inte är fria från

        egoism och mänskliga hänsyn.


Vad skall man egentligen tänka om alla dessa verk och stiftelser, som man grundlägger och står i spetsen för, endast för att därigenom skaffa sig ära

       och aktning inför mäniskor?


Av ren egoism vill de ha sina namn, sin ätt och sin myndighet förevigade, ja de tar rentav sina vapensköldar och bilder in i Guds hus liksom för

att ställa upp sina helgonbild, så att gemene

       man skall böja knä för den.


Alla sådana verk tycks ju bara visa att många människor skattat sig själva högre än Gud.


Och så förefaller det sig verkligen också, ifall de inte hade någon annan avsikt därmed, utan bara av detta skäl grundade sådan stiftelser.


Men låt oss lämna dessa åsido, de hör till de sämsta!


Hur många andra finns det inte, som på flerfaldiga sätt lider skada av sina verk!


Smliga vill att man skall berömma dem, andra att man visar sig tacksam, åter andra berättar själva om sina verk och gläder sig åt att den och den, ja helst hela världen får veta om dem.


Ibland ville de att deras allmosor och kärleksverk skall utföras genom en tredje persons förmedling, för att de skall bli mera kända.


Andra åter eftersträvar bådadera.


Detta kallas att "stöta i basun" för sina verk,

som Frälsaren säger i evangeliet.


Och detta gör de hycklare som inte har någon lön att vänta av Gud  ( Matt 6:2 ).


6.  Vill man undgå detta onda, då skall man i stället dölja sina verk så att bara Gud ser dem och önska att ingen skall lägga märke till dem.


Man skall dölja dem för alla andra, men alldeles särskilt för sig själv, det vill säga man får inte

     känna sig nöjd med sig själv och anse sina verk

vara någon märkvärdigt, utan göra som

vår Herre säger:


"Låt inte din vänstra hand veta vad den högra gör"

( Matt. 6:3 ).


Uppfattat på ett andligt sätt betyder detta:


Bedöm inte dina andliga verk med en jordisk och kropplig blick!


På detta sätt kommer viljekraften att riktas mot Gud och verket att bringa frukt inför honom.


Och så kommer inte bara verket att inte gå förlorat, utan det kommer dessutom att medföra stor förtjänst.


Det är i den meningen som man bör fatta detta ord av Job:

"Hände det att mitt hjärta hemligen lät sig dåras, så att jag gav min egen hand en kyss med min mun,

      då vore det en straffbar missgärning"

( 31:26-28 ).


"Handen" symbolisrar här verket och "munnen" viljan som gläder sig åt det.


Ett sådant handlingssätt skulle som vi sagt vara självbelåtenhet, och den uttrycks med orden:


"att mitt hjärta hemligen lät sig dåras",

      vilket alltså enligt Job vore  "en straffbar missgärning, en förnekelse av Gud".


Det är som om han ville säg att han varken fann behag eller glädje över det i det fördolda.


7.   Dem femte skadan består i att sådana själar i nte gör några framsteg på fullkomlighetens väg.


Eftersom de bara söker tröst och njutning i sin verksamhet, blir de modlösa och förlorar all  uthållighet så snart de inte längre finner sådan

tillfredsställelse i sina fromma gärningar

       och verk.


Dem som Gud vill leda vidare framåt i andlighet,

em ger han vanligen de fullkomligas torra bröd och

undandrar dem barnens mjölk.


På detta sätt vil han pröva deras kraft ochrena deras veka smak, så att de skall bli i stånd att leva på de vuxnas bröd.


Men de förlorade själarna ofta modet, därför att de

inte längre finner någon glädje i sina goda verk.


Man kan på dem använda den andliga betydelsen av den Vises ord:


"Giftflugor vållar stank och jäsning i salvberedarens salva"   ( Pred. 10:1 ).


Ty när sådana själar får tillfälle till försakelser,

utför de inte dessa.


De förlorar uthålligheten, vilken i sig själv innehåller andlig sötma och inre tröst.


8.  Den sjätte skadan kommer av att man i allmänhet tar fel, när man anser de fromma gärningar och verk som är behagliga vara bättre än de som inte är behagliga.


Man lovordar och skattar somliga verk högt och kritiserar och undervärderar andra.


Och ändå är i allmänhet de verk som kostar mera självövervinnelse för själen, särskilt om hon inte har hunnit så långt i fullkomning, värdefullare och

        behagligare för Gud genom den självförnelse man övar än de verk där själen finner tröst och lätt

           kan söka sig själv.


Profeten Mika säger i detta ämne:


"Sina händers onda verk kallar de gott"  ( 7:3 ).


Detta kommer sig av de söker nöje i sina verk och

inte i den enda önskan att behaga Gud.


Det skulle föra för  långt att försöka påvisa hur utbrett detta onda är, både bland andliga själar och hos vanliga troende.


Ja, jag vågar påstå att man knappast kan finna en enda människa som i sina verk låter sig drivas

       enbart av kärlek till Gud utan att samtidigt ha sitt personliga ändamål i sikte, sin tröst, sin

          tillfredsställelse eller något annat intresse.


9.  Den sjunde skadan visar sig i att den människa som inte har undertryckt den fåfänga glädjen över sina moraliskt goda verk, blir oförmögen att ta mot goda råd och förnuftiga upplysningar som kan

        behövas för de verk hon bör utföra.


Ty den vanemässiga svaghet somhon har ådragit sig att i sina verk söka en fåfäng njutning som sitt eget goda, den håller så till den grad fången

      att hon antingen inte anser en annans råd

vara bättre, eller om hon finner att det är bättre,

         vill hon av modlöshet ändå inte följa det.


Kärleken blir då hos dessa själar mycket svag,

    både kärleken till Gud och kärleken till nästan.


Ty den avkyls av den egenkärlek som de utövar i sina verk. 



  


 









 
Det här inlägget går inte att kommentera.
Av Jan-Owe Ahlstrand - Fredag 15 mars 12:31

Av Jan-Owe Ahlstrand - Fredag 15 mars 12:31

Av Jan-Owe Ahlstrand - Fredag 15 mars 12:31

Av Jan-Owe Ahlstrand - Fredag 15 mars 12:31

Av Jan-Owe Ahlstrand - Fredag 15 mars 12:31

Presentation

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29 30
31
<<< Oktober 2016 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards